Annons

Annons

Nu får det vara slut på självmorden i min släkt

Destruktiva mönster kan gå från släktled till släktled. Oförmåga att älska sina barn. Manipulation, skuldbudskap, självmord… Men ibland ställer någon sig upp, bryter mönstret och vägrar skicka det destruktiva vidare till nästa generation. 63-åriga Ebba Range är en sådan person. Hon vägrar låta släktens mörka historia upprepa sig.

Ebba Range

För fem år sedan bestämde hon sig för att skriva en bok som terapi. Hon tog tunnelbanan till Hökarängen i Stockholm och slog sig ner i sin barndoms trappa.

—Minnena forsade över mig och jag tillät mig att känna hur ont allt gjort. Sorgen efter min brors självmord för fyrtio år sedan var sammanflätad med smärtan över att min mamma aldrig älskat mig. Först då förstod jag fullt ut att hon inte varit som en mamma ska vara, säger hon.

Annons

Hökarängen på femtiotalet, en nybyggd förort som myllrade av barn. Här bodde Ebba med sina föräldrar och sin tre år äldre bror. Utåt var allt perfekt, men redan som barn fick syskonen veta att mamman aldrig velat ha dem.

—Hon pratade öppet om att hon försökt framkalla abort när hon väntade min bror. När jag var nyfödd ringde hon till mormor och berättade hur ful jag var. Under hela min uppväxt tryckte hon ner mig, och jag trodde att det var så mammor gjorde. Som vuxen har jag förstått att hon aldrig knöt an till oss och jag har undrat om det bidrog till att min bror tog sitt liv som tonåring.

Sommarlovet 1963. Ebba var tolv och hade tagit med sig en kompis till lantstället. En morgon råkade hennes mormor ställa fram sur mjölk åt flickorna. Trots Ebbas protester försökte hon tvinga dem att dricka och de rymde då ut i skogen. När de kom tillbaka låg mormor livlös och i ett självmordsbrev gav hon Ebba skulden. Men mormodern hade bara tagit några få tabletter, hon vinglade snart upp igen.

—Det är klart att det var manipulativt gjort, men det förstod jag först fyrtio år senare när jag insåg att min mamma gjorde likadant.

Mjölkepisoden var den första av en rad fruktansvärda händelser som sträcker sig över fem decennier och tre generationer. En tid senare hittade mormodern Ebbas bror, som hängt sig i vardagsrummet. Femton år efteråt tog mormodern också sitt liv och för tio år sedan hittade Ebba sin mamma medvetslös efter för många sömntabletter hemma hos sig. Överallt i huset låg självmordsbrev med budskapet att det var Ebbas fel.

Mamman bodde då sedan en tid tillbaka hos Ebba, som inte haft hjärta att lämna sin manipulativa och kontrollerande mamma kvar i Stockholm när hon flyttade till Dalarna. Ambulanssjukvårdarna bar ut modern. Det visade sig att hon inte tagit någon dödlig dos och snart kvicknade hon till.

I den stunden fattade Ebba ett beslut.

—Jag skulle aldrig mer hitta min mamma halvdöd, eller död!

—Jag tog in på ett vandrarhem tills vi ordnat en lägenhet åt henne och det tog två år innan jag tog upp kontakten igen. Då fick hon först lova att vi inte skulle prata om det gamla, utan vända blad.

Det går inte att manipulera Ebba. Hon har varit närmast immun mot de skuldbudskap som skickats till henne genom åren. Själv säger hon att uppväxten har gett henne en hård kärna, på gott och ont.

—Jag har blivit garvad. Jag har lärt mig att uthärda det mesta och har aldrig känt skuld för något av självmordsförsöken eller självmorden. Samtidigt har jag haft svårt med nära relationer, jag har känt mig ensam fastän jag varit omgiven av människor och det har varit svårt att lita på en partner. Det är som om det har fattats någonting hos mig.

För att överleva har Ebba stängt av. Under väldigt många år har hon inte haft tillgång till hela sitt känsloregister. Men när hon som sextioåring satt där på sin barndoms trappa öppnade hon slussen för alla smärtsamma minnen och insikter.

—Det var sådant jag borde ha känt när det hände. Genom att skriva om ett självmord har jag kunnat bearbeta vreden, sorgen och skammen jag släpat på hela livet. Jag skrev och grät och min kropp var en enda stor värk. Jag sörjde över att livet blivit så förslösat, både för mig och för min släkt. I dag känner jag mig annorlunda: Jag vågar känna känslor. Jag har fått nya vänner som säger att de tycker om mig. Jag är inte rädd för att komma nära.

Ebbas mammEbba Range.a blev inlagd på psykiatrisk klinik i tre veckor efter sitt första självmordsförsök. Men såvitt Ebba vet har varken hennes mamma eller mormor haft någon diagnos, trots att deras mående och beteende verkar ligga utanför gränsen för det normala. Ebba tror själv att de var traumatiserade.

—När en släkt drabbas av så många självmord finns det tydligen ofta en känslighet och ett trauma som man inte kunnat hantera i botten. Jag tror att det var något som hände i Tyskland på 1930-talet. Morfar var aktiv i motståndet mot nazismen och fick fly till Sverige 1938, tillsammans med mormor och min då tioåriga mamma. Det var ingen lätt tillvaro när de kom hit som flyktingar heller.

Förståelsen har kommit de senaste åren och är en frukt av hennes process. Däremot har hon under många år medvetet arbetat för att bryta mönstret. Till skillnad från sin mamma och mormor är Ebba en positiv person som står sina barn nära och ofta berättar för dem att hon älskar dem.

Hur är det möjligt, tror du?

—Min farmor var den mest kärleksfulla människa man kan tänka sig och jag hade en bra relation till min pappa. Det starka inom mig kommer från honom. Han sa: Vi ska inte känna skuld. Jag tänker ofta: Hur hade mamma gjort nu – och så gör jag tvärtom! Två gånger har jag blivit deprimerad och fått självmordstankar och då har jag omedelbart sökt hjälp. Den sorg och de trauman som många i min släkt har upplevt tänker jag inte lämna vidare till mina barn och barnbarn. Det är inget alternativ!

Vilken hjälp har du fått?

—Jag har gått i samtal, men den bästa terapin har skrivandet varit. Om jag inte hade gjort det jobbet hade jag aldrig klarat det som hände sedan. Mamma kände inte till min process eller att jag skrev om min barndom. Samma vecka som jag satte punkt kom två poliser och ringde på med budet att hon, vid åttiofem års ålder, hade hängt sig i sin lägenhet! Den här gången menade hon tydligen allvar. Jag blev fruktansvärt arg, skammen kom tillbaka och det tog ett halvår innan jag klarade att berätta om dödsorsaken för mina vuxna barn.

Men du gjorde det till slut?

—Ja, jag insåg att familjehemligheter kan vara mer skadliga än sanningen. Min dotter reagerade med vrede precis som jag, min son mer balanserat. I dag skäms jag inte för det som drabbat min släkt.

Vad känner du när du tänker på din mormor och mamma i dag?

—För två veckor sedan hände något märkligt. Jag hade fått översvämning i källaren och mormors gamla spegelbyrå behövde kastas. Plötsligt mindes jag atmosfären i hennes sovrum, hur jag satt där som barn och tittade på hennes parfymflaskor och smycken. Det kändes ljust och fint och jag insåg att mormor inte saknat betydelse för mig. Jag hade även begravt mina fina minnen för att jag varit så arg. Att förlåta mamma får bli nästa process.

 

 

Barn utan kärlek får livslånga skador

Så här kommenterar experten, Maria J Bratt, socionom och familjerättsexpert, Ebbas val:

Maria

Maria J Bratt.

Det som Ebba beskriver och berättar om är oerhört viktigt. Hur det sociala mönstret går i arv. Det är sorgligt att läsa hur Ebba drabbades av samma sak som både hennes mamma och kanske även hennes mormor. Det hela bottnar i att barnen inte får sina behov av kärlek, trygghet och förutsägbarhet tillgodosedda vilket gör att de får svårt att knyta an till sina egna barn. De får också stora svårigheter i att hantera sociala kontakter.

Det är många som tänker att man inte ska bli som sina föräldrar när man får egna barn och att man vill göra på ett annat sätt. Men det är lättare sagt än gjort och många gånger upprepar man misstagen på ett omedvetet sätt. Ingen förälder vill sina barn illa men i oförstånd och okunskap kan man ändå göra det. Ju mer medveten man är, desto lättare är det att bryta dåliga mönster.

Ebba beskriver hur både hon och hennes bror tidigt kände sig kränkta och oälskade genom att mamman talade om att de var oönskade, fula och klumpiga. Det skadar ett litet barns hjärta och själ oerhört mycket och kan ge livslångt lidande. Att tidigt känna så här ger dålig självkänsla och man får svårt att känna att man duger eller är värd att älska. Det i sin tur kan göra att man söker sig till partners som inte är snälla eller att man får svårt att lita på sin partner i en relation.

Att både mamman och mormodern använder självmord som ett sätt att försöka styra är oerhört starkt och ångestskapande. Särskilt för barn vars stora skräck är att vuxna de älskar ska dö eller försvinna. Att känna att man är den som orsakat att någon tar livet av sig är oerhört tungt att bära. Ebba har haft funderingar på sin bror och varför han tog sitt liv och det bottnar säkert i att mamman inte klarade att ge sina barn kärlek och knyta an till dem.

Att ”stänga av” sina känslor är ett sätt för både barn och vuxna att orka hantera situationer som annars skulle vara för svåra. Om barn tvingas göra det hela tiden får de till slut svårt att känna några känslor alls och också svårt att förstå vad andra känner. Det är bland annat det som gör att sociala mönster så lätt går i arv. Säkert har Ebbas mamma haft en liknande känslolös barndom som Ebba och hade därför inte förmågan att älska sina barn, och inte heller sig själv.

Om föräldrarna är oförmögna att ge kärlek till barnen så kan det ibland hjälpa att det finns någon annan runt barnet som kan bekräfta det och ge kärlek. En del barn klarar sig förvånansvärt bra efter att ha haft det mycket svårt och man brukar då ofta prata om maskrosbarn. Barn som likt blomman klarar att bryta igenom och leva trots svåra förhållanden som t ex en maskros i asfalt.

I Ebbas fall hade hon turen att både hennes pappa och farmor fanns där och kunde ge henne en del av det hon behövde. Det kan vara därför Ebba klarade att till sist våga känna efter, förstå och bearbeta sin barndom. Det är inte för sent att få ett bra liv trots en svår barndom, men det krävs både mod, styrka och att man hittar ett sätt att bearbeta det. Ebba har, genom att samtala och skriva, på ett fantastiskt sett lyckats bryta det negativa mönstret som finns i hennes familj och hittat ett annat sätt att hantera sina nära relationer, älska sina barn och ge dem det alla barn borde få.

 

Läs mer:

Jag försvarade min mamma när hon missbrukade

Malin blev missbrukare - som sin mamma

Idas mamma övergav familjen för scientologin

 

Av Maria Widholm

Foto: Theresia Köhlin

Läs också:

Dela
(22)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…