Annons

Annons

Nils förlorade benet i skottskada

Ett pistolskott på nyårsafton i Thailand för tio år sedan 
gjorde musikteaterartisten Nils Bergstrand enbent. 
Men mot alla odds valde han att fortsätta satsa på sin 
stora dröm och nu turnerar han med en egen show.

Dela
(47)

4
Visa bildspel

/
Nils förlorade benet i skottskada
Nils förlorade benet i skottskada
Nils förlorade benet i skottskada
Nils förlorade benet i skottskada
...
Visa mer

 

Nyårsafton 2005 började i dur. Nils Bergstrand och hans dåvarande flickvän Anna befann sig på en restaurang på ön Koh Samet i Thailand för att fira in det nya året. Stämningen var på topp när en berusad thailändsk soldat plötsligt började störa gästerna. En beväpnad vakt tillkal
lades och det blev slagsmål. I tumultet brann ett skott av, studsade mot golvet och genomborrade Nils vad och knä. En artär träffades också av kulan. På en tion
dels sekund förändrades han liv för all framtid. Men det anade han inte där och då. Chockad såg han hur det bildades en stor svart pöl av blod kring honom, samtidigt som han försökte ta in vad som hade hänt.

Annons

– Det var kaos, blodet bara forsade ur mig och jag minns att jag tänkte att det är ju jag som rinner ut, jag är skjuten och kommer att dö, säger Nils, som mycket riktigt började tappa medvetandet.

Av en lycklig slump fanns en kanadensisk läkare och hans sjukvårdsutbildade sambo på plats. De gav honom första hjälpen och stasade upp benet. Även Anna var sjuksköterska och med gemensamma insatser lyckades de hålla honom vid liv tills ett sjukvårdsteam anlände och han åtskilliga timmar senare kunde föras till sjukhus. 
Eftersom de befann sig på en ö blev transporten krånglig och långdragen, vilket bidrog till att vävnaden i benet började dö.

På sjukhuset ville man veta om Nils hade en täckande försäkring innan behandling kunde påbörjas. Först efter att SOS Alarm gett grönt ljus åkte han in på operation. Då hade det gått tio timmar sedan skjutningen.

– Som svensk tänker man att allt ska fixa sig. Det kommer en helikopter och hämtar hem mig och det här med försäkring ordnas per automatik om något händer. Det viktigaste för mig var ju att de räddade mitt ben. Men riktigt så enkelt var det inte, säger Nils med en suck.

Svävade mellan liv och död
Hans tillstånd var kritiskt och under de första dygnen svävade han mellan liv och död. Hans mamma ombads skyndsamt bege sig till Thailand för att vara vid sin sons sida om det värsta skulle inträffa
.
Men Nils kämpade vidare, mot alla odds. Sammanlagt genomgick han nio operationer i Thailand och låg i tryckkammare i omgångar i ett försök att syresätta benet. Vid flera tillfällen hängde livet på en skör tråd. Läkarna fick snitta upp benet, eftersom det svullnade till tredubbel storlek.

– Det luktade pyton och jag mådde fruktansvärt dåligt. Nu började de även frukta att mina njurar skulle förstöras. Men jag hoppades fortfarande på ett mirakel, att mitt ben skulle gå att rädda. Läkarna var optimistiska. Sa att benet nog skulle bli lite deformerat, men funktionsdugligt. Jag trodde såklart på dem, säger Nils, som efter flera veckor på sjukhuset i Pattaya äntligen kunde flygas hem till Sverige.

Men när de svenska läkarna fick se Nils sargade högerben ryggade de tillbaka. Stanken var outhärdlig. De kunde inte begripa hur han hade överlevt en så svår skada och förklarade utan omsvep att benet snabbt måste bort.

– Jag blev hemskt upprörd och arg. De thailändska läkarna hade ju lovat att jag skulle få behålla benet! Jag ville absolut inte bli en krympling. Men jag förstod att jag knappast hade något val. Om jag vägrade amputation skulle mina njurar sluta fungera och jag skulle till sist dö. Läkarna förklarade att om jag tog bort det skadade benet så skulle jag snabbt återhämta mig och jag skulle få en protes. Jag skulle kunna gå igen. Så jag gav mitt tillstånd till amputation…

Inom en halvtimme låg han på operationsbordet och när han timmar senare vaknade upp var det med ett virrvarr av känslor. Han både ville och ville inte titta. Såg att benet var borta från halva låret, men kunde känna ändå det.

– En väldigt konstig och frustrerande känsla, säger Nils sakta.

Nu började ett nytt kapitel i hans liv. Handikappad, deprimerad, rädd, traumatiserad av händelsen i Thailand och med en oviss framtid började han fundera på hur det skulle bli med allt. Skulle han kunna fortsätta att jobba som artist? Skulle någon vilja vara med honom nu när han var enbent? En tid efter olyckan gick han och Anna skilda vägar och ensamhetskänslorna överväldigade honom.

Kände självförakt
Han insåg att han måste hitta en ny identitet och börja försöka tycka om sig själv igen. Men just då kändes det omöjligt. Han äcklades av sig själv och sin defekta kropp. Han pratade med psykologer och gick på ett traumacenter, men hade ändå återkommande självmordstankar och kände ett växande självförakt. Han var arg på att han drabbats så hårt och hatade allt som hade med Thailand att göra. Han klarade inte att äta thaimat, eftersom det väckte minnen till liv och han reagerade med panik varje gång något smällde. Han tycker fortfarande att det är obehagligt med smällare och andra skottliknande ljud – men det har blivit bättre.

– Det som hände var ett enormt angrepp på min integritet och det var nära att jag förlorade tilliten till livet. Jag trodde inte att jag någonsin skulle känna mig glad igen. Men några ord från min mormor fick mig att tänka till. Hon sa: ”Det är ruter i dig, Nisse.” Och hon hade rätt. Om jag låter bitterheten vinna så har 
ondskan segrat. Det är lätt att bara ge upp och sitta hemma och bli bitter, i stället för att kämpa, säger Nils.

Han bestämde sig för att våga leva igen. Han ville inte ”bli” sitt förlorade ben, han som hade så många andra kvaliteter och förmågor att lägga energi på. Han lärde sig att gå med sin protes och att använda rullstol, som han av och till behöver. Men det har tagit tid att mentalt hantera att plötsligt vara funktionshindrad och därmed begränsad i vardagen.

– Folk tittar eller så blir man sedd över huvudet. En del tror att man är mindre begåvad när man sitter i rullstol och pratar lååångsamt så att jag ska förstå, säger Nils med ett snett leende.

Jo, det är lätt att skratta åt eländet, men för honom är det en bister verklighet som har fått honom att omvärdera sådant han tidigare förbisåg. Som handikappanpassningen i samhället till exempel.

– Vi svenskar tror att vi ligger i framkant vad gäller framkomlighet, men så 
är det inte. Det är mycket trassel när man sitter i rullstol. Att vara handikappad skapar tyvärr också ett avstånd till andra. Folk vågar inte fråga och beter sig ansträngt 
i min närvaro. Så upplever jag inte alls 
att det är i USA eller England, dit jag ofta reser.

I början tog han illa vid sig, men nu har han slappnat av och även insett att omgivningen inte alltid fokuserar på just honom och hans ben. Men visst kan han känna blickar när hans fru bär tunga kassar och han själv, som är fysiskt stor, knappt bär någonting. De vet ju inte att han har protes och att den kan gå sönder.

– Jag har mina begränsningar och har fått omdefiniera den jag en gång var. Jag kan inte springa, cykla eller hjälpa till vid en flytt, så är det.

Även som artist har han tvingats anpassa sig. Det finns jobb han helt enkelt inte kan ta på grund av protesen. Å andra sidan har hans trauma på ett sätt blivit en ny födkrok och gjort honom mer unik.

Ensam på scen
Han valde i ett tidigt skede att inte låta sig omfamnas av Försäkringskassans förslag om förtidspension eller handikappanpassade receptionsjobb, utan beslutade sig för att fortsätta med sången och musiken. Innan olyckan hade han varit verksam 
i operavärlden. Nu kände han att han ville prova på musikal i stället och började skriva egen musik. Han utmanade sig själv genom att sätta upp en solokabaré och ställa sig ensam på en scen, blottad för publiken. Det gick bra och han blev sugen på att åka till London för att pröva lyckan där. Han sökte på vinst och förlust till Royal Academy of Music, övertygad om att han inte skulle komma in. Men han klarade sig igenom proven, inklusive dansprovet, och vid utvärderingen fick han frågan om han hade vrickat foten eftersom han haltade lite.

– ”Nej, jag har en benprotes”, sa jag och fick ett ”jaha” till svar. Några veckor senare fick jag veta att jag hade kommit in! Det var en otrolig seger. Det är svårt att bli antagen och jag har dessutom en protes. Jag är väl ett unikum, säger Nils, som under utbildningen fick självförtroendet åter – och dessutom fann kärleken.

Vill inspirera andra
Sedan dess har han haft fullt upp: musikalproduktioner, musikskrivande, konserter och radioteater på BBC i Storbritannien och Sverige.

2014 gifte sig han och Chloe och ny-
ligen blev de föräldrar till Audrey.

På nyårsafton tio år efter att han blev skjuten stod han på scen i Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm, såg sig omkring och tänkte att: jösses vad långt jag har kommit.

Under årens lopp har idén till föreställningen The one legged man show vuxit fram, men det är först nu som Nils har fått den distans som krävs för att klara att blotta sin svaghet i en djupt personlig show om sina erfarenheter.

– Som nyamputerad kände jag mig väldigt ensam och hade behövt se den show som jag själv nu har skapat. Jag vill inspirera mig själv och andra och visa att det finns möjligheter, att det finns hjälp att få och att man inte ska gräva ner sig och bli bitter, säger Nils och tillägger att gensvaret hittills har varit fantastiskt.

 

Läs mer: 

Våra värmeljus blir till proteser i Thailand 

Moa dödades av en kubmanet

Veronicas man ville inte skiljas – sköt henne i ansiktet

 

TEXT: Maria Zaitzewsky Rundgren

FOTO: Jennifer Glans, Stockholms stadsteater, privat


Läs mer om:

Dela
(47)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…