Annons

Annons

Nettans cancergen hade gått i arv

För Nettan och hennes dotter Theresé tog livet en ny vändning den där vårdagen för sex år sedan när Nettan kände en knöl i ena bröstet som visade sig vara cancer. En ärftlig sådan dessutom.Men Theresé tar beskedet med ro och har redan fattat ett beslut: - Jag väljer livet alla gånger, så jag ska ta bort brösten.

Dela
(1)

bröstcancer-mamma/dotter

 

Läs mer: Ny metod hittar 40 % fler tumörer

 

Det märks direkt att mor och dotter står varandra väldigt nära. Samhörigheten känns i luften. Kanske har Nettans sjukdomshistoria en del i det. För det som hände för lite drygt sex år sedan är något som familjen aldrig kommer att glömma. Till de närmaste hör också systern Jennie och brorsan Christian, men det vara bara lillasyster Theresé som bodde hemma de där ödesdigra dagarna.

Annons

Nettan hade precis kommit hem från en semesterresa till Kreta, det var i maj år 2009, och mådde hur bra som helst. Glad och utvilad efter ledigheten och redo att köra igång med jobbet som ekonom igen. Men när hon duschade kände hon att det inte stod rätt till i det ena bröstet.

—Knölen hade inte funnits där veckan innan. När man är på solsemester så smörjer man ju in sig mycket och jag hade känt den i så fall. Nu var den bara där, helt plötsligt, från en dag till en annan.

Nettan kontaktade genast vården och fick komma in på en återbudstid några dagar senare. Hon berättade inga detaljer för barnen, utan nämnde bara för Theresé att hon skulle göra en rutinkontroll.

På lasarettet gjordes en biopsi och läkaren konstaterade snabbt att det var cancer. En aggressiv sådan, och behandling skulle sättas in omgående. Theresé minns alltsammans som om det var i går.

—Mamma ringde mig och sa att hon skulle hämta mig efter skolan. Jag trodde att vi skulle åka och handla. Jag vet att jag tyckte det var bra att jag skulle slippa ta bussen hem. Men plötsligt, när bilen stod stilla vid ett rödljus, så sa hon det. Rätt ut bara: Jag har bröstcancer. Jag kunde inte fatta att det var sant. Cancer förknippade jag med döden då, men nu vet jag att det inte är så, säger hon och stryker sin mamma över armen.

Iband var det bara morfin som hjälpte

Theresé var bara 17 år och när hon satt i bilen – där och då – anade hon inte vad som väntade. Hur skulle hon kunna göra det? All oro och rädsla och att hon stundtals skulle få agera förälder åt sin egen sjuka mamma.

—När jag hämtat Theresé vid skolan åkte vi hem till Jennie. Alla mina systrar, pappa och min son kom dit. Alla grät och jag förstod inte varför de gjorde det, jag tänkte mera att det var som att ha en förkylning som skulle gå över med medicin. Förmodligen var det min självbevarelsedrift som kickade in. Jag ville inte inse vad det var, att det kunde vara så allvarligt, säger Nettan.

 

Läs mer: Vi uppmärksammar rosa oktober 

 

Bröstcancerbehandlingen startade inom kort, först på Akademiska sjukhuset i Uppsala och sedan i Eskilstuna. Det sjuka bröstet togs bort och sedan följde en jobbig tid med alla cellgiftsbehandlingar. Det är inte bara cancercellerna som ska utrotas, ibland stryker ett gäng friska celler också med. Därför kan håret falla av, naglarna skrumpna och svampen på tungan ta kål på smaksinnet. Nettan fick dessutom värk i hela kroppen och ibland var morfin det enda som hjälpte.

Så Theresé fick laga mat, handla, städa, tvätta och hålla humöret uppe så gott det gick. Syskonen drog förstås sitt strå till stacken – Jennie, som är distriktssköterska, följde till exempel med sin mamma när biopsin gjordes.

—Jag vet inte vad jag hade gjort utan min familj. När vi var hos doktorn skötte Jennie snacket och jag kunde sitta bredvid, i min egen lilla bubbla. Det betyder så mycket att ha andra omkring sig när man drabbas av något sådant här, säger Nettan.

Döttrarna erbjöds genutredning

Varje gång hon varit på cellgiftsbehandling firade hon och barnen med att göra något mysigt tillsammans. Äta ute eller ta hem kinamat och titta på film. Att Nettan inte hade aptit eller ens kände någon smak, spelade mindre roll. De var tillsammans och de tog hand om varandra.

—Vi har fått ännu närmare kontakt tack vare sjukdomen. Vi har blivit starkare allihop och har lättare för att öppna oss och prata om vad vi känner, säger Theresé.

För Theresé och hennes syster innebar cancern dessutom en annan stor förändring. Deras mormor dog i bröstcancer och nu erbjöds de att göra en genutredning. Även brodern Christian fick testa om han bar på genen som kan ge män prostatacancer, men det gjorde han inte.

Däremot visade sig både Theresé och Jennie ha samma genförändringar som sin mamma – förändringar som kan ge cancer i både bröst och äggstockar.

Theresé gjorde sitt gentest så sent som i våras, hon var för ung tidigare, och när vi träffas tar hon ändå beskedet med ro.

 

Läs mer: 10 snygga behåar som stöttar och lyfter 

 

—Om jag ska välja mellan att behålla några organ eller att få leva, så väljer jag livet alla gånger. Så jag ska ta bort brösten, Jennie har redan gjort det. Äggstockarna behöver jag inte besluta om förrän jag är omkring 40 år. Cancern brukar inte angripa dem förrän senare i livet, säger hon.

Nettan tvekade heller aldrig att ta bort brösten och äggstockarna och hon är numera fri från cancern. Några organ som hennes ärftliga cancergener kan slå rot i har hon inte kvar. Risken att drabbas av cancer någon annanstans i kroppen är lika liten, eller stor, för henne som för vem som helst annars.

Tar vara på nuet

bröstcancer-mamma/dotter

Sviterna efter sjukdomen är värk i kroppen som kommer och går. Det blir svårt att gå när den sätter in. Förra hösten hamnade hon dessutom i en svacka mentalt och mådde jättedåligt. Kraschade, kan man säga. Kanske var det först då hon insåg på allvar vad hon varit med om och vad hennes barn gått igenom.

—Jag känner sådan skuld över att jag gett mina barn samma cancergener som jag har. Jag vet att jag inte borde känna så, men det gör jag. Nu får jag hjälp av en KBT-terapeut med de tankarna och mår mycket bättre igen.

I övrigt lever livet ungefär som vanligt – men ändå inte. Hon jobbar på och ser fram emot att bli en glad pensionär, umgås med barn och barnbarn.

—Vi har så bråttom annars och glömmer det som är viktigt. Det som räknas är här och nu. Det har jag lärt mig av sjukdomen, att ta vara på nuet.


Läs mer om:

Dela
(1)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…