Annons

Annons

Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel

Skolåren var en tuff tid för synskadade Nathalie. Klasskamraterna mobbade henne och hon placerades felaktigt i särskola. Men en sak gjorde henne lycklig: att springa. Nu slår hon svenska rekord på löpande band!

Annons
7
Visa bildspel

/
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
Nathalie fick gå i särskola på grund av synfel
...
Visa mer

Hon sitter i uterummet och tittar ut mot Parkskolan i Osby. Bara några meter bort ligger skolmatsalen.

—Det är rätt konstigt egentligen, säger 27-åriga Nathalie Nilsson, men där bakom matsalen stod jag ensam varenda rast i fyra års tid. Sommar som vinter. Jag tänkte hela tiden: ”Nathalie, det kommer att bli bra!”

Nathalie föddes med den ovanliga och ärftliga ögonsjukdomen Stargardts sjukdom. Den kan börja utvecklas redan i mycket tidig ålder och gör att syncellerna i gula fläcken dör. Ofta är den dock svår att diagnostisera under de första åren.

I dag har Nathalie bara två procents syn kvar, men redan när hon var liten var synen mycket dålig.

—Jag var alltid väldigt nära pappret när jag skulle rita och jag satt alltid nära tv:n, säger Nathalie.

Vid synundersökningar upptäcktes inte sjukdomen. I stället fick Nathalie glasögon som inte hjälpte alls. Utan att egentligen kunna se sin omgivning började hon första klass på Parkskolan i Osby.

—Det var en fruktansvärt jobbig tid. På dagis var det ju mest lek, men i skolan när jag skulle ha en bok framför mig och skriva av vad läraren skrev på tavlan blev allt fel. Jag kunde inte förstå varför det som stod på tavlan och det jag upplevde i min värld inte hängde ihop.

Nathalie upplevde ibland att lärarna blev irriterade och tyckte att hon var jobbig för att hon inte hängde med i undervisningen. Till sist skickades hon till en psykolog för att utreda om hon skulle placeras i särskola.

—Jag minns de där gröna klossarna med olika mönster som de testade mig med och jag satte allihop fel. Och när jag skulle sätta svansen på grisen så hamnade den mitt i huvudet.

Blev mobbad och utfryst

Det beslutades att Nathalie skulle gå kvar i samma klass men följa särskolans mål och hon fick en assistent. Beslutet gjorde också att hon, trots att det senare i livet skulle fastställas att hon var normalbegåvad, långsamt började se på sig själv som just en särskoleelev.

—Jag var sju år då och jag förstod inte – vad var det egentligen som var fel på mig?

Särskoleplaceringen påverkade även relationerna till klasskamraterna. Hon blev mobbad och utfryst.

—Jag kommer ihåg hur de gömde sig för mig på rasterna. Ingen ville vara med mig. De viskade om mig och skrattade för att jag inte såg.

Så Nathalie drog sig undan och stod där ensam bakom matsalen på rasterna, bara några meter från uterummet där vi nu sitter och pratar.

—Jag minns att jag kom hem till föräldrarna varje dag och grät för att jag hade varit ensam.

Men det fanns samtidigt något som gjorde Nathalie lycklig. När hon kom hem ledsen från skolan tog hennes pappa ofta med henne ut i skogen för att springa. Hon älskade att springa!

—Så fort jag kom ut i skogen kändes allt så mycket bättre. Det var tyst och härligt, jag kunde få vara mig själv och springa ur mig ilskan.

En tid efter att hon hade fått sin särskoleplacering undersöktes Nathalie ytterligare. Först misstänktes hjärntumör, men när det hade uteslutits skickades hon till en specialist på ögonsjukdomar. Efter en heldagsundersökning kom beskedet: Hon led av Stargardts sjukdom.

—Jag frågade läkaren om jag skulle dö. ”Nej”, svarade han. ”Men det är vissa saker du inte kommer att kunna göra. Du kommer inte att kunna ta körkort, inte köra moppe. Du kommer ofta att få huvudvärk och bli trött.”

Nathalie minns att hon satt länge och funderade över beskedet. Sedan frågade hon läkaren:

—Men kommer jag att kunna springa och hoppa då? För i så fall vill jag bli bäst i världen på det!

Visade ovanlig talang

Beskedet om ögonsjukdomen gjorde dock inte att särskoleplaceringen förändrades, trots att det nu stod klart vad Nathalies problem berodde på.

—Det bara blev så, jag var ju så mycket efter. Lärarna gjorde säkert så gott de kunde, men ibland kändes det som att de inte gav mig en riktig chans. Det var lite väl slappt.

I skolan blev mobbingen och utfrysningen än värre efter att hon fick olika synhjälpmedel. Men samtidigt började idrotten ta upp en allt större del av Nathalies liv. Den blev en trygghet. Hon ville alltid tävla, grannen fick ta tiden när hon sprang från busken till trappan och i träslöjden byggde hon en höjdhoppsställning.

Pappan tog med henne till en friidrottsklubb och där trivdes hon. Till en början var höjdhopp det som hon främst fascinerades av.

—Jag såg inte ribban förrän jag var någon meter från den, men det var en så häftig känsla att vara över den.

Snart stod det klart att Nathalie hade en talang utöver det vanliga. De första tävlingssegrarna, mot konkurrenter som var fullt seende, kom i tolvårsåldern. Men det var 2005, året då hon var 16 år, som skulle bli genombrottsåret. Nathalie blev uttagen till junior-VM för synskadade i Colorado Springs och kom hem med VM-guld i höjd, längd, 100, 400 och 800 meter.

Hösten det året började hon på gymnasiesärskola i Hässleholm. Några år tidigare hade hon fått byta skola till en montessoriskola i Sibbhult, där hon trivdes bättre och inte längre var utfryst. Men att börja på gymnasiesärskola var inget Nathalie ville. Hon kände att hon inte hörde hemma där, men på grund av att hon hade gått grundsärskola var hon inte behörig till det vanliga gymnasiet.

—Men samtidigt gjorde framgångarna på VM att jag inte längre var samma Nathalie. Den osäkra, rädda, mobbade personen var borta. Jag blev en ny människa.

Slog rekord på rekord

Nathalie gick ut gymnasiesärskolan, men samtidigt hade en lärare där gett henne rådet att göra en ny psykologisk utredning för att ta reda på om särskoleplaceringen verkligen hade varit korrekt. Efter studenten bestämde hon sig för att göra det.

—Jag hade nästan panik när jag skulle göra testet. Jag var så rädd att jag skulle få stämpeln särskoleelev igen.

Efter en och en halv vecka kom svaret.

—Jag var alldeles svettig och nervös. Så visade psykologen i en tabell var gränsen går för att en elev ska placeras i särskola. Och jag låg över den gränsen.

I liknande fall där elever felaktigt placerats i särskola har det hänt att de i efterhand stämt kommunen. Ett uppmärksammat sådant fall ägde rum i Vellinge kommun 2012, där kommunen dömdes att betala skadestånd.

—Vi pratade lite om att göra det vi också, men då skulle allt dras upp igen. Det skulle bli så mycket negativ energi och samtidigt hade jag blivit uttagen till Paralympics i Peking och jag ville fokusera på det. Det viktigaste för mig var att jag hade fått upprättelse.

Paralympics i Peking det året blev ett minne för livet, även om de idrottsliga framgångarna uteblev. Hon fick tävla inför 91 000 på läktarna.

Men efter det gick idrottskarriären i stå. Hon drabbades av flera skador, hon tappade lusten och självförtroendet.

—Men för två år sedan bestämde jag mig för att göra en satsning till. Jag vill inte sitta där när jag är 50 och titta tillbaka och tänka ‘Varför tog jag inte chansen?’

Hon bytte klubb och träffade en ny tränare i Åke Norén. Och i år har hon plötsligt gjort karriärens bästa resultat. I var och varannan tävling har hon slaktat de svenska rekorden för synskadade på 200 och 400 meter. Sommaren har också inneburit en kamp mot klockan för att klara kvalgränsen till Paralympics i Rio. Hon har legat bara några få tiondelar ifrån den på 400 meter, men en halsfluss precis innan sista tävlingen innan kvaltiden gick ut gjorde att den drömmen krossades.

—Men jag ger inte upp för det. Det är VM nästa år.

Att leva med en synskada är ansträngande, men ju mer hon är van vid miljöerna runtomkring sig, desto enklare blir det. Därför trivs hon med livet i Osby, som hon kombinerar med att jobba som assistent på Färe montessoriskola i Sibbhult och träna på banor i Kristianstad. Hon känner till varje trappa och trottoarkant i sin vardagsmiljö.

Men hon drömmer också om att göra annat i livet, att använda sina erfarenheter till att inspirera funktionshindrade unga.

—Att välja idrotten är det bästa jag har gjort. Det vill jag att andra funktionshindrade också ska få uppleva.

 

Läs mer: 

Vårt äventyr blev början på Lisas triathlon-saga

OS-hjältens dödande skott förändrade allt

Ögonsjukdomen gjorde Sven-Bertil Taube deprimerad

 

TEXT: TORBJÖRN WESTER

FOTO: TORBJÖRN WESTER, privata

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…