Annons

Annons

När vi var unga var vår kärlek kriminell

Det var kärlek vid första ögonkastet. De båda studenterna inledde en lång och varm kärleksrelation. Men de var ständigt tvungna att smussla och ljuga. Claes och Öivinds kärlek var inte accepterad på 60-talet, den var till och med kriminell i Öivinds Norge. Men livet gav dem en ny chans att ta vid där de hade slutat drygt 30 år tidigare.

Dela
(49)

2
Visa bildspel

/
När vi var unga var vår kärlek kriminell
När vi var unga var vår kärlek kriminell
...
Visa mer

 

Det var ovanligt kallt och blåsigt den där decemberkvällen 1968.

25-årige Claes Gylling bestämde sig för att ta bussen, hoppade av på den angivna hållplatsen och letade sig fram till rätt adress. Han blev stående en liten stund utanför dörren, han var nervös, men så tog han mod till sig och ringde på dörrklockan. Han hörde steg därinne och sekunden senare öppnades dörren av en ung man med välputsat bockskägg och en pipa i handen.

Annons

De båda männen tog i hand. De log mot varandra.

—Han hade en stor pälsmössa nerdragen i pannan och under den stack en liten röd näsa fram. Han var väldigt söt, jag smälte som vax i solsken. Den kvällen pratade vi i timmar. Det var kärlek direkt, berättar Öivind Lunde, 72.

Det har gått 47 år, men både Öivind och Claes minns den där vinterkvällen – kvällen när de träffades för första gången och blev förälskade.

Det var början på en lång och varm kärleksrelation. Men det var också starten på smusslandet, lögnerna och bortförklaringarna.

Slutet av 60-talet kopplar vi till studentuppror, sexuell frigörelse och politisk radikalism, men konventionen om den heterosexuella kärleken var fortfarande stark.

Claes och Öivinds kärlek var stark och äkta. Men förbjuden.

Tvingades smyga

—Att två män blev kära, det var absolut inte accepterat vid den här tiden. Jag är från Norge och där var det till och med kriminellt ända fram till 1972. Så vi fick smyga, hålla det hemligt, berättar Öivind.

De båda 25-åringarna hade fått kontakt via en annons i en dansk tidning, några svenska tidningar för homosexuella fanns över huvud taget inte vid den här tiden. De hade brevväxlat en kortare tid och funnit att de hade mycket gemensamt. Det tändes ett hopp och en nyfikenhet som var ömsesidig.

Och så hade de bestämt sig för att ses.

Efter den där första kvällen skaffade de raskt en gemensam lägenhet. Båda studerade vid universitetet och att två studenter delade lägenhet var inget märkligt. Det var bara de allra närmaste vännerna som visste att Öivind och Claes i själva verket var ett par.

—Vi var lyckliga tillsammans. Visst var det jobbigt att alltid behöva smyga, att inte kunna vara sig själv, men så var tiden. Vi hade det bra ihop, berättar Claes.

Öivind studerade arkeologi och ganska snart efter att han hade träffat Claes fick han en deltidsanställning hos riksantikvarien i Oslo. Han började resa mycket och tillbringade mindre tid i Lund tillsammans med Claes. Ett tag planerade de att flytta till Norge permanent, men Claes som arbetade som journalist hade svårt att hitta jobb.

Och kanske var det huvudanledningen till att förhållandet efter några år började knaka i fogarna. Åtta år efter att de hade träffats och blivit tillsammans träffade Claes en annan och förhållandet tog slut.

Förkrossad

—Det blev lite dramatik. Jag var förkrossad och slängde min förlovningsring i Öresund. Jag förstod inte hur jag skulle kunna gå vidare. Jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Norge, berättar Öivind.

Men innan dess bestämde han sig för att söka upp Claes nya kärlek, Bo.

—Det visade sig att Bo var en helt igenom charmerande person och det gjorde att jag kunde förstå och respektera det val som Claes hade gjort, och det var det viktigaste för mig. Det var tur att jag gjorde det, för annars vet jag inte om jag hade suttit här i dag, säger Öivind.

Mötet blev början på en lång vänskap. Claes bodde i Malmö tillsammans med sin Bo och Öivind bodde i Oslo, men de höll kontakten alla tre. De firade jular tillsammans och åkte på gemensamma semestrar.

—Bo tyckte väldigt mycket om Öivind och med tiden växte det fram en genuint fin vänskap. Vi blev som tre bästa vänner kan man säga, förklarar Claes.

Förhållandet med Bo gjorde att Claes tog steget att öppet visa vem han var.

—Bo jobbade inom teatern och hade inte hymlat med att han var homosexuell, det var liksom aldrig något val för honom. Han lärde mig att också komma ut kan man säga. När jag väl berättade för min familj och kollegor så var det oerhört befriande. Den vanligaste reaktionen var att de undrade varför jag inte hade nämnt detta tidigare, säger Claes.

För Öivind tog det längre tid. Under 70- och 80-talet gjorde han karriär på Riksantikvarieämbetet i Norge och blev så småningom högsta chef på myndigheten.

—Jag hade svårt att komma ut. Det tog lång tid. Jag hade ingen som pushade mig riktigt, men umgänget med Claes och Bo gjorde att jag till sist bestämde mig. Jag ville inte gå runt och känna mig feg längre.

Förklarade allt i ett tal

Familjen hade vetat sedan tidigare, men nu berättade han också för sina kollegor. En tid senare fyllde han 50 år och samlade släkt och vänner till en stor fest. I ett tal förklarade han allt.

—Jag sa: ”Nu ska jag berätta hur det är att vara homosexuell.” Jag tror att man kunde höra en knappnål falla, men reaktionen var fantastisk. Många av de personer jag trodde skulle ha svårast att acceptera kom fram med tårar i ögonen och kramade om mig. Det var en otrolig känsla, berättar Öivind.

2008 hände det otänkbara. Det var sommar och Claes och Bo satt i trädgården tillsammans när Bo plötsligt föll ihop. Han hade under flera år varit krasslig och nu orkade hjärtat inte längre.

Efter över 30 års samliv blev Claes ensam.

—De var en obeskrivlig chock. Men Öivind fanns där som ett stöd när det var som allra jobbigast. Han flög hit och fanns vid min sida, stöttade mig och var med på begravningen, berättar Claes.

Under tiden som följde umgicks de båda vännerna tätt. De gjorde resor tillsammans och sakta utvecklades vänskapen till något mer.

—Man kan väl säga att vi tog vid där vi hade slutat drygt 30 år tidigare. Men den här gången var vi mognare, vi hade lärt oss vad som var viktigt i livet, säger Claes.

Den 30 november 2013 gifte sig Claes och Öivind. Släkt och vänner samlades till ett ståtligt bröllop i Trondheim.

—Det var viktigt för oss. När vi träffades på 60-talet var vi tvungna att hålla vår kärlek hemlig, men så är det inte längre. Nu vill vi visa för varandra och alla andra att det är på riktigt, säger Claes.

I dag lever Claes och Öivind som särbor, Claes i Malmö och Öivind i Trondheim. Men de träffas så ofta de kan och när de är åtskilda talar de på telefon minst en gång om dagen. De reser ofta, gärna i Europa och allra helst till de brittiska öarna. Planen är att flytta ihop permanent inom kort.

Och de är trygga i förvissningen om att Bo hade gett sin välsignelse till deras äktenskap. De pratar ofta om honom, han är alltid närvarande.

—Jag vet att Bo hade varit väldigt belåten om han hade sett oss. Vi brukar alltid skåla med honom vid högtidliga tillfällen, som på julafton, och jag är övertygad om att han skålar tillbaka. Jag tror han är väldigt nöjd!

 

Läs mer:

Maria fann kärleken bland tempelruinerna

Deras kärlek vann över drogerna

De blev kära på nytt – efter 50 år

 

Av Jakob Hydén

Foto: Jakob Hydén, privata

 


Läs mer om:

Dela
(49)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…