Annons

Annons

När vet man att en fest har varit rolig? Läs Marias nya krönika!

Dela
(0)

Livet på landet - portr

När vet man egentligen att en fest har varit rolig?
En bekant har ett uttryck för detta:
”En fest är rolig när gästerna sätter lampskärmarna på huvudet.”
Jag förstår poängen men jag är inte helt säker på att bilden fungerar för mig. Jag kan i alla fall inte frammana den bilden utan att Mr Bean dyker upp med en lampskärm på huvudet. I mitt huvud säger han dessutom ”hellooo!”, spärrar upp sina stora bruna ögon och viftar lite Alice Babs-aktigt med ett finger.
Den där Bean förföljer mig just när det gäller fester. Det finns egentligen inget sorgligare än nyårsavsnittet då Bean bjudit in två gubbar som han tror är hans vänner. Det är ganska tydligt att de inte vill fira tolvslaget med Bean. Och frågan är vad Bean egentligen hade tänkt sig – han har nämligen ingen mat eller dryck hemma. Han upptäcker det i samma stund som gästerna blir törstiga och slänger då ihop en massa slattar (inklusive vinäger) till ett förfärligt häxbål.
Jag skulle bli väldigt ledsen om jag upptäckte att mina vänner egentligen inte vill vara på min fest. Eller att jag glömt något väsentligt som mat, dryck eller mjölk till kaffet. Därför brukar våra fester sluta med att vi sitter med matrester så att det räcker till två grannfamiljer dagen efter (vilket de inte har någonting emot).
Det har nog bara hänt en gång att vi suttit utan mat. Våra engelska vänner hade propsat på att ta med sig ”minced pie”. Så fint, då gör jag efterrätten, tänkte jag och eftersom jag helt plötsligt fick en massa tid över satte jag mig till ro i soffan och bläddrade i gamla veckotidningar. En tidning hade ett stämningsfullt reportage om engelskt julfirande. Det stiliga värdfolket bjöd på minced pie, ”en härlig dessert med”…
Dessert! Herre min je! Jag var övertygad om att minced (= mald) paj var köttfärspaj! Det blev till att snabbtina några kycklingfiléer i mikrovågsugnen och rädda hem en crème fraiche innan byns Ica stängde för dagen.
Det blev en rolig kväll ändå. Även om ingen satte lampskärmen på huvudet.
Ofta är det nog bara det oväntade som gör festen. En farfar som har lärt sig en ny vits eller några åttaåringar som tvingar de vuxna att dansa till låten ”Dansa, pausa”.
Men nu lämnar jag över ordet till Sofia Ihse, en god vän som bara genom sin uppenbarelse gör en god fest. Här är hennes tokigaste festminne:
I vintras blev vi bjudna på Alternativ Nobelmiddag. Min sambo blev sjuk så jag fick knalla i väg ensam i min väl genomtänkta mundering. Jag plingade på dörren hos värdparet som såg lite förvånade ut när de öppnade. Det tog bara ett ögonblick innan jag förstod att de andra 40-talet, för mig till största delen okända, gäster hade tolkat temat på ett annat sätt än jag. De tänkte att Alternativ Nobelfest var för dem som inte fick plats i Blå hallen. De var lika tjusigt klädda som det anstår kungligheter, adel och Nobelpristagare. Själv tänkte jag snarare att Alternativ Nobelmiddag är för dem som aldrig har en chans att få komma till Nobelfesten på riktigt! Men jag gjorde som Pippi Långstrump på kaffebjudning. Jag tog tjuren vid hornen, sträckte på mig och gick runt och hälsade artigt i min skepnad som hårt sminkad prostituerad i väldigt kortkort kjol och nätstrumpbyxor…

Annons

Maria Svemark arbetar som reporter på Hemmets Veckotidning. För snart sju år sedan lämnade hon centrala Malmö för livet på landet.

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…