Annons

Annons

Möt superpensionären Kerstin!

Dela
(0)

Hon ser bara på ett öga, är frånskild och har lurat döden två gånger. Men Kerstin Backman har valt att se positivt på livet. Som superpensionär i SVT:s friskvårdsprogram ”Kan du slå en pensionär?” kommer hon att förmedla sina bästa må bra-tips. Och hon har verkligen en hel del att komma med!

Annons

Alla borde leva enligt flygvärdinnemetoden, tycker 69-åriga Kerstin. Flygvärdinnor får lära sig att de i nödsituationer måste ge sig själva syrgas först, annars kommer de inte klara av att hjälpa sina medpassagerare.
– Det gäller inte bara flyvärdinnor. Om vi inte får vår syrgas, om vi inte äter, sover och rör på oss, kommer vi till sist att må dåligt och bli en belastning för vår omgivning, säger Kerstin i Hemmets Veckotidning nr 46.
Kerstin är sjukgymnast, föreläsare och en av de superpensionärer som i höst coachar yngre soffpotatisar i ”Kan du slå en pensionär?”.

– Jag har fullt upp med träning, middagar och min familj. Jag har tre barn, åtta barnbarn och det minsta, som heter Liv och är fem år, passar jag ofta. Jag lever varje dag som om den vore den sista, men också som om den vore den första. Om jag får ett långt liv vill jag att det ska vara ett bra liv. Jag tränar på gymmet flera gånger i veckan och cyklar överallt. Varje morgon äter jag en gröt med hela korn eller frön, naturell yoghurt och säsongens frukter och bär, säger Kerstin.
Hon bor på Kungsholmen med papillonhunden Iris, som hon fick i gåva av en väninna efter sjukdomen som var nära att ta hennes liv.

När Kerstin fyllt 22 år hade hon redan tre barn – Lotta, Cilla och Hugo. Hon trivdes som hemmafru, men i takt med att barnen blev äldre började hon ifrågasätta sitt livsval. Hon kände sig instängd i äktenskapet och saknade vuxenkontakt. Hennes tio år äldre man var sällan hemma eftersom han arbetade på dagarna och spelade allsvensk fotboll på fritiden.
– Till sist bestämde jag mig för att jag ville skiljas, , säger Kerstin.
Samma vecka som Kerstin skulle flytta råkade hon ut för en bilkrasch. Kerstin satt i baksätet och slog i nackstödet framför så kraftigt att hennes högra ansiktshalva blev intryckt. Läkarna tvingades operera bort Kerstins öga och ersätta det med en protes.
– Olyckan gjorde att jag inte hade tid att gräma mig över skilsmässan. I stället fick jag lägga allt fokus på att fysiskt komma på benen igen och klara av barnen. Något jobb hade jag heller inte. Jag minns att jag tänkte att om jag bara får tvätta håret så blir nog allting bra. Jag har aldrig brytt mig speciellt mycket om det utseendehandikapp som olyckan gett mig. Människor är ofta för upptagna med sitt eget för att märka att jag har en ögonprotes. De tror att jag bara är ”vindtirig”, säger Kerstin.
Efter olyckan var Kerstin fast besluten att göra verklighet av en gammal dröm – att bli sjukgymnast. Eftersom hon inte hade gymnasiebetyg fick hon sätta sig i skolbänken igen, tillsammans med 16-åringar.
– Då fick jag höra att ”det kommer aldrig att gå”, men det blev några av de roligaste åren i mitt liv. Det blev också en period då jag tog igen min förlorade ungdom. Jag var tillsammans med en elva år yngre man. Jag kan tänka mig att hans föräldrar inte var så glada i början – deras son flyttade ihop med en enögd, frånskild trebarnsmamma!
I dag trivs hon med att vara singel.
– Man vet aldrig vad livet har i sitt sköte, men jag söker ingen och tycker att det är ganska skönt att ha det lugnt omkring mig, säger Kerstin, som ändå verkar ha fullt upp med sina vänner och sin stora familj.
– Mina vänner betyder också väldigt mycket. När jag var sjuk gjorde de upp ett schema så att jag skulle slippa att sova ensam de nätter då jag kunde bo hemma, säger Kerstin.
Det var för sju år sedan som Kerstin blev sjuk.
– Jag hade hosta och tyckte att konditionen blivit sämre. Husläkaren tog några prover och jag gick tillbaka till jobbet. När jag precis kommit hem på eftermiddagen ringde hon – mina blodvärden var så dåliga att jag omedelbart skulle bege mig till sjukhuset och få en blodtransfusion!

Först efter en och en halv månad hittades orsaken – tjocktarmscancer som spridit sig till lymfkörtlar och lever.
– Chansen att överleva var mycket, mycket liten. Jag var beredd på att jag inte skulle klara det. Jag dödstädade hemma. Jag ville inte att mina barn skulle behöva ta hand om mina träningskläder och kärleksbrev. Jag hade också skrivit ner hur jag ville ha begravningen – de skulle spela Bridge over troubled water och Bred dina vita vingar. Men de melodierna har jag ändrat flera gånger sen dess, säger Kerstin och fyrar av ett leende mitt i eländesbeskrivningen.
För hon överlevde. Mot alla odds.
– Jag blev inte friskförklarad förrän nu i maj månad. Även om cancern avstannade kunde de först bara ge mig två år. Sen kom ny väntan, nya kontroller och ny väntan på resultat. Men jag lärde mig att det inte fungerar att vara rädd för allt som kan hända. Men för att komma dit har jag gått kurser i mindfulness. Jag har lärt mig att slappna av, andas med magen och stanna upp i det jag håller på med.
Det är den största lärdomen av ha lurat döden två gånger.
– Jag har blivit mycket bättre på att ta vara på dagen. Varje kväll när jag går och lägger mig vill jag känna att jag gjort något som gör mig nöjd. Men det behöver inte vara några konstiga saker. Det räcker att jag ringt upp en gammal vän, bakat eller gått upp tidigt på morgonen för att köpa genrepsbiljetter till stadsteatern.

Foto: Stefan Nilsson


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…