Annons

Annons

Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer

Ända sedan Marie blev lärare för tjugofem år sedan har hon velat göra en insats i tredje världen. I somras blev drömmen verklighet. När dottern Idas egna volontärplaner grusades tog de chansen – och åkte tillsammans!

Annons
8
Visa bildspel

/
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
Mor och dotter åkte till Zanzibar som volontärer
...
Visa mer

 

De är tillbaka i Härnösand och vardagen hemma i radhuset tillsammans med övriga familjen. Marie Wållberg, 49, undervisar sin klass och Ida, 18, går sista året i gymnasiet. Men efter tre veckor som oavlönade lärare i Afrika ser de livet med nya ögon.

—Att jobba som volontär tillsammans med Ida slår allt jag gjort tidigare! Vi har upplevt så mycket, det har gett oss band för livet, säger Marie.

Det började med att Ida tänkte göra sitt gymnasiearbete utomlands, tillsammans med en klasskompis. De fastnade för ett projekt i fiskebyn Matemwe på Zanzibar. Där har ett äldre par med anknytning till landet startat en privatskola som drivs med hjälp av gåvor och volontärer och ger fattiga barn till analfabeter en unik chans. Men kompisen fick förhinder.

—När mamma såg hur besviken jag var föreslog hon, spontant, att vi två kunde åka. Vi såg på varann och sa: ”Vi bara gör det!” Två dagar senare hade vi bokat, berättar Ida.

Såg med västerländska ögon

Mamma och dotter kom till öriket Zanzibar i juli, några dagar innan deras volontärveckor skulle börja. De reste genom mangoodlingar, kände den fuktiga hettan, svalkade sig i azurblått vatten. Och fick en klump i magen när de såg fattigdomen utanför hotellet.

—På andra sidan gatan bodde människor som saknade det mesta. Jag såg deras liv med västerländska ögon och mådde dåligt. Men sedan, när vi kom till Matemwe, började jag se livet från bybornas perspektiv. De var lika fattiga, men glada och tacksamma för det lilla de hade, och då insåg jag att man inte behöver el och fina kläder för att vara lycklig, säger Ida.

—Att resa som volontär är en helt annan sak än att vara turist, vi blev insläppta i gemenskapen och förstod snart att byborna var nöjda med sina liv. De tog hand om varandra och gjorde allt tillsammans. Om ett barn blev föräldralöst ställde någon genast upp och tog ansvar för det, det kunde vara en granne som själv var väldigt fattig. ”Hakuna matata” (inga bekymmer), sa alla, det ordnar sig, säger Marie.

Snart visste hela byn att Marie, Ida och den tredje volontären, Alice, hade rest mycket långt för att hjälpa till. Överallt i myllret av människor möttes de av den vänliga frasen: ”Jambo – hur är läget?”

Skolan ska byggas ut

Efter fyra år har alla förstått vad den nya skolan betyder och vid terminsstarten köar föräldrar i timmar för att få en plats till sitt barn. De första tjugofem får en biljett till framtiden. Övriga får gå i den vanliga byskolan, med hundra barn per lärare och klass.

—Det som gjorde starkast intryck på mig var att byborna nyligen gått samman och köpt mark så att skolan kan byggas ut med fler årskurser. De är beredda att ge av det lilla de har för att barnen i deras by ska få det bättre. Det finns ett universitet på ön och jag vågar tro att en del av våra skolbarn kommer att gå där, säger Marie.

Ida och Marie bodde på skolområdet, jobbade heltid tillsammans med sina afrikanska kollegor och fick bidra med sådant de själva är bra på. Som gympa, datakunskap och inte minst engelska, som är nyckeln till all högre utbildning i Tanzania. Ett ämne som inte alls står på schemat i den vanliga byskolan eftersom lärarna inte kan det.

—Jag visste ju att mamma är en duktig lärare, men det var kul att se det i verkligheten, säger Ida. Hon lärde ut en sång, The sun goes up, och efter det började barnen sjunga den varje morgon så fort de fick syn på henne. Jag kände mig så stolt över att det var min mamma!

Ständigt omgiven

På rasterna sprang Ida runt och busade med barnen, som var mellan fyra och åtta år gamla, och de älskade såpbubblorna som följt med från Sverige.

—Hon var ständigt omgiven av barn, det var härligt att se hur mycket kärlek hon delade med sig av, säger Marie.

En dag hördes trummor och sång. Det var bröllop, hela byn firade, och snart var volontärerna med och dansade till skolbarnens förtjusning. ”Teacher Ida!” ropade en åttaårig flicka, som fattade Idas hand och ledde henne till ett hus. Marie och Alice följde efter.

—Hon ville visa oss bruden och därinne satt hon, på en säng dekorerad med rosenblad, och väntade på brudgummen och bröllopsnatten! Hon hade en knallgrön klänning och visade oss sina hennatatueringar. Hon hade blivit bortgift på morgonen och såg lycklig ut. Vi var glada för hennes skull, vi försökte släppa det där att vårt sätt att leva i Sverige alltid är bäst, säger Ida.

I byn fanns en man, Mr Hamiz, som hade jobbat på hotell och kunde engelska. När de bekantat sig lite med varandra utanför hans väskaffär bjöd han hem volontärerna. Han sa att han själv hade insett att svarta och vita inte alls var olika och nu ville han visa sina barn det. Marie fick i uppdrag att köpa med sig ris och kokos, ingefära och grönsaker – hans fru skulle lära dem att laga en swahilimiddag.

—Hela familjen var med. Frun slog sig ner på det stampade jordgolvet och tog fram skärbrädor. Hon kunde ingen engelska men öppnade upp alltmer och skrattade när hon visade hur vi gröpte ur kokosnöten och kokte riset under bar himmel. Sedan åt allihop tillsammans, med händerna. Och Mr Hamiz treåriga barnbarn, som hade börjat gråta första gången hon såg oss, var inte rädd längre. Alice fick måla hennes naglar, säger Ida.

—Där satt vi och åt middag i deras hem. Där satt Ida, bredvid Mr Hamiz fru, med familjens bebis snusande i famnen. Jag tänkte: Vi är här på samma jord, vi är barn under samma himmel. Det var en mäktig känsla!

Har tid för varandra

De flesta kvällar, när det blivit beckmörkt, satt Marie, Ida och Alice på terrassen och pratade om livet och allt de varit med om.

—På Zanzibar har människor tid för varandra och vi föll snart in i den där lugna hakuna matata-livsstilen, säger Marie. Relationen djupnar när man får så mycket tid att umgås och det är något jag har tagit med mig hem. Jag sätter mig oftare ner en stund med Ida och sonen Erik och försöker ta det allmänt lugnare. En stor del av bybornas nöjdhet beror på att de aldrig stressar. ”Pole, pole”, säger de – mycket sakta.

—Jag trodde att vi skulle komma dit och lära dem, men de lärde oss minst lika mycket. Jag har förstått att Sverige är ett väldigt bra land att leva i, med el och rent vatten, men vi har missat andra viktiga saker som de har bevarat. Som glädjen och förmågan att ta vara på livet – som samhälle. Jag har blivit mer tacksam, jag kommer aldrig mer att klaga på skolmaten, och det känns mindre viktigt med märkeskläder, säger Ida.

De har redan nya resplaner. Marie ska till Uganda som kommunvolontär och Ida, som går teknisk linje och drömmer om att bli ingenjör, återvänder snart till Matemwe för att delta i ett solenergiprojekt. Hon ska till slut ändå göra sitt gymnasiearbete där.

—Mamma och jag vill bara ner igen och tänker göra fler volontärresor tillsammans. Om jag får barn någon dag vill jag göra samma grej med min dotter, för det har betytt så mycket. Då ska mamma också med förstås – vi tänker starta en tradition!

 

Fotnot: Zanzibar är ett delvis självstyrande örike i union med Tanzania i Afrika. Zanzibar har egen konstitution, parlament, regering och president.

Så funkar det att resa som volontär

1. Det finns många resebyråer som erbjuder volontärresor, till exempel Volontärresor, STA travel och Amzungo. I de flesta projekt välkomnas mogna människor. Projects Abroad har ett särskilt volontärprogram för dig som är 50+.

2. Du får ingen lön och betalar själv för resa, boende och mat.

3. Du väljer själv hur länge du vill hjälpa till. En resa på två veckor kan kosta från 7 000 kronor plus flygbiljett. En del av avgiften brukar gå till projektet.

 

 

Läs mer: 

Ulf och Camilla reste till Afrika som volontärer

Barbro och Lars räddar barn i Rumänien

Som djurvolontär gör Birgith skillnad

 

Text: Maria Widholm

Foto: Marie Wållberg

 

 

 

 

Läs också:

Dela
(107)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…