Annons

Annons

Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa

– Ska vi flytta ihop med din pappa? Det var maken Omar som ställde frågan, själv skulle hon aldrig våga göra det. Nu bor tre generationer under samma tak för att Mollys pappa, filmproducenten Lars Björkman, ska få en bra sista tid i livet. – Vi har bytt roller: Han tog hand om mig, nu tar jag hand om honom. Men jag önskar att det fanns handböcker för hur man sköter om sin pappa.

4
Visa bildspel

/
Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa
Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa
Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa
Molly flyttade ihop med sin sjuka pappa
...
Visa mer

 

När Molly var fem år skilde sig hennes föräldrar och hon stannade hos sin pappa Lars – en familjesituation som var ovanlig på den tiden. Trettio år senare gör livet en kullerbytta igen. Nu är det Lars som behöver bli omhändertagen och därför flyttat ihop med Molly och hennes familj i en villa på Håkanstorp i Malmö.

Annons

—Pappa var 50 år när jag föddes och vi har alltid haft en tajt relation, samtidigt skilde sig vårt familjeliv mycket från andras. Han tog mig redan som liten på väldigt stort allvar. Vi var jämlikar, skulle något renoveras eller förändras i huset så fick jag bestämma lika mycket. Vad tycker du om att flytta den här väggen? kunde han fråga när jag var sex år. Dessutom hade jag procent när han spelade på hästar, berättar Molly Björkman Sjöwall, 34, i uterummet med baby Billie i knät och treåriga Lou bredvid.

Molly har gått i sin pappas fotspår. Han är filmproducenten och manusförfattaren Lars Björkman som tillsammans med Henning Mankell och Ole Søndberg startade filmbolaget Yellow Bird och Ystad Studios i Ystad 2003 – själva starten till hela Wallanderproduktionen. Molly driver filmbolaget L M Production tillsammans med sin pappa och arbetar som producent, även om hon just nu främst är föräldraledig med dottern Billie.

Beslutet att flytta ihop med Lars växte långsamt fram. När dottern Lou föddes blev tvåan i centrala Malmö för liten och Molly och hennes man började leta hus.

—Det var tur att vi inte hittade en villa då. Pappa bodde i Simrishamn sedan 30 år tillbaka och har alltid klarat sig själv. Det fungerade rätt bra, grannarna tittade till honom och vi körde dit varannan vecka. Ibland kunde han berätta att han suttit och sovit i sin stol hela natten för att han inte kom i sängen, men han ville absolut inte ha någon hemtjänst.

För två år sedan märkte Molly att Lars började bli sämre. En helg hade han varit i Tyskland och handlat med några grannar. Efter att de hade släppt av honom utanför hans hus ramlade han och blev liggande hela natten. Tack och lov var det på försommaren. Grannarna hittade honom på morgonen, då var han medtagen och fick tillbringa tio dagar på sjukhus.

—När han piggnat till sa personalen till honom att de inte skulle släppa hem honom utan att det fanns någon sorts planering, så då fick han hemtjänst. Det fungerade ganska bra men vi körde dit varje helg. Lou gillade aldrig att åka bil som bebis, hon skrek de tio milen varje gång och till slut blev situationen ohållbar. Dessutom märkte vi ju när han bara suttit framför tv:n en hel vecka.

Kamp för rätt vård

Själva initiativet till samboskapet kom från Mollys man Omar. Han föreslog att de skulle flytta ihop med hennes pappa, något hon aldrig hade vågat be om själv.

—Omar är fantastisk, han och pappa har alltid stått varandra nära. Ibland har han åkt till Simrishamn utan mig när jag inte kunnat. Jag sa till pappa: ”Om vi hittar ett hus vi skulle kunna bo i allihop, skulle du kunna tänka dig det?” Han svarade: ”Det är klart att jag vill bo med er.” Vi började leta, hittade ett tillräckligt stort tegelhus i Malmö, dessutom utan trösklar, och vann budgivningen. Samtidigt hade vi haft intressenter på hans hus i Simrishamn och till slut gick alltihop igenom.

—Sedan började i och för sig cirkusen med att få samma hjälp han fått i Simrishamns kommun överflyttad till Malmö stad. Efter viss kamp fick han behålla sin specialsäng, men om inte jag varit så envis vete sjutton hur det gått. Det är tre olika instanser – hjälpmedel, hemvård och medicin – och det har varit en helt ny värld att sätta sig in i.

Situationen är ovanlig i dagens Sverige. Familjen bor i samma hus och Molly arbetar ofta hemma, men det innebär inte att hennes pappa inte behöver samma stöd som andra. Han har olika åldersrelaterade sjukdomar, bland annat en form av demens – Lewy body demens – som gör att han bara försvinner bort och kan verka medvetslös i flera dagar, för att sedan plötsligt sätta sig upp och vara pigg på en gin och tonic.

—Vi har bytt roller: Han tog hand om mig, nu tar jag hand om honom. Det finns ingen struktur i hur man gör det. Det finns handböcker för bebisar men inte för hur man sköter om sin pappa. Jag önskar att det fanns en instruktionsbok, precis som det finns för nyfödda. Vilka hjälpmedel som behövs, vilka rättigheter som finns och vart man kan vända sig när saker inte fungerar. Jag kanske skulle skriva en…

Lars har två rum i ena änden av huset som står i direkt kontakt med köket, vardagsrummet och uterummet. Han är ofta sängliggande och kan inte gå långt, så tv:n står ofta på. Molly berättar att hon brukar smyga dit och sänka ljudet när han somnar. Trots att han blivit sämre rent fysiskt sedan han flyttade in – demensen upptäcktes tidigt i våras – märks det tydligt att han är gladare och mår bättre psykiskt.

Att plötsligt dela hus med sin pappa som vuxen har både för- och nackdelar. I början ville han gärna veta exakt var Molly befann sig, till exempel om hon skulle komma hem till lunch, men hon förklarade att arrangemanget inte skulle fungera då. Med eget geografiskt rörligt företag och två småbarn är det komplicerat nog att få ihop vardagen.

—Det som är svårt är att hitta en balans. Vi måste ha vårt liv och han måste ha sitt. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner umgås eller hjälpa till med saker. Oavsett allting är detta det bättre alternativet. Vi vill inte sätta honom på ett boende även om det kräver mycket energi att ha alla kontakter med hemtjänsten.

Molly bloggar om sitt liv med sin pappa och berättar öppet att de nu fått veta att han befinner sig i slutskedet av sitt liv.

—Pappa är i slutskedet men hur långt detta skede är går inte att säga. Pappa säger inte mycket. Kanske förstår han inte vad det innebär, eller så är det precis det han gör. Om inte förr så är det nu det gäller. Familjen först! Om inte förr så är det nu vi får ta oss tid att försöka njuta av den lilla tiden vi har tillsammans.

Wallanderboomen

Molly har massor av planer tillsammans med sin man Omar, utbildad helikopterpilot men även han med nätverk inom filmbranschen. De skulle vilja starta en filmstudio i Malmö, en agentur för filmarbetare i södra Sverige och planerar dessutom en tv-serie och en långfilm. Även om Molly är föräldraledig just nu arbetar hon två dagar i veckan med en BBC-produktion om Skandinavien.

Från början tänkte hon inte alls arbeta inom filmbranschen utan planerade att bli kläddesigner. Wallanderboomen kom dock emellan. Molly började på kostymavdelningen i Ystad och jobbade med de första 21 Wallanderfilmerna. Efter ett par år kände hon att hon blev mer och mer intresserad av producentrollen, samtidigt som pappan velat ha med henne där länge.

—Det känns bra att ha jobbat med honom, samtidigt är det nervöst att ta över något som han byggt upp under så många år, och dessutom lyckats så bra med.

Ett av hennes hjärteprojekt är att göra en film om sin pappa och hans spännande liv. Under uppväxten hörde hon mängder av historier från filmbranschen och huset var alltid fullt av intressanta människor.

—Han är född 1930, bara det är spännande, och hade väldigt roliga föräldrar. Hans mamma som var hemmafru vann på lotteri. Hon visste inte vad hon skulle göra med pengarna och köpte ett slakteri på andra sidan gatan. Som givetvis gick i konkurs. Hon hade en avslappnad inställning till sonens skolgång och var mycket ute på konditori med honom när han egentligen skulle vara i skolan.

Både Molly och hennes pappa har en bra relation till Mollys mamma. Hon brukar komma hem till dem och sitta och läsa högt för Lars, något som gör att hela familjen stannar upp och lyssnar.

För barnbarnen Lou och Billie är den nära kontakten med morfar ett självklart plus. När Molly gör frukost till barnen gör hon även frukost till sin pappa och familjen äter middag ihop varje kväll. Vägen till dagis går förbi ett av de romska lägren i Malmö och Molly förklarade vid ett tillfälle att de som bor där inte har det så bra. Då svarade Lou: De har det inte så bra för de har ingen morfar som bor hos sig.

—För mig är det en barndomskänsla av trygghet som återvänt. Skulle det komma tjuvar till huset så kan han ju inte göra ett dyft, samtidigt känns det bra att han finns här, en pappa är alltid en pappa. Och han är aldrig bitter och besvärlig, han klagar snarare lite för sällan. Man måste trycka ur honom när det är någonting.

 

Läs mer om Molly och hennes familj på Mollys blogg: msomiverkligheten.blogspot.se

 

Läs mer 

Idas mamma övergav familjen för scientologin

Inga blev  bortlämnad för 1 krona och 75 öre

Min bästis visade sig vara min faster

 

Av Caroline Alesmark

Foto: Gugge Zelander samt privata

Läs också:

Dela
(68)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…