Annons

Annons

Mobbarna försökte dränka mig

Ulla hade sett fram emot att börja skolan. Inte anade hon att det var sju års helvete som väntade. Mobbningen blev bara värre och värre.

Dela
(5)

Mobbarna försökte dränka mig

Jag tänker tillbaka på när jag började skolan. Det är längesen nu. Den 21 augusti 1954 började jag skolan – och det hade jag sett fram emot. Läsa kunde jag redan. Min far och storebror hade efter mitt eviga tjat lärt mig det. Jag ville också kunna läsa vår dagstidning.

Annons

Mor dog när jag var fyra år så familjen bestod av far, min storebror, jag och min lillebror. Far arbetade på fabriken i byn så första skoldagen skulle jag åka bil med grannen och deras dotter till skolan. Hon hade redan gått några år i skolan och var van. Far lovade att han skulle hämta mig när skolan slutade för dagen. Vi bodde ute i skogen och hade ingen bil.

Lärarinnan verkade så snäll och jag blev så glad åt böckerna vi fick. Jag skulle be min storebror hjälpa mig att klä dem med det fina papperet vi köpt. När skoldagen var slut stod far och väntade på mig vid grinden och så åkte jag på pakethållaren på hans cykel hem.

Lillebror ville höra hur det hade gått första dagen i skolan. Vi var för det mesta hemma i vårt hus i skogen och lekte med varandra. Jag hade inte träffat mina skolkamrater innan och nu såg jag redan fram emot nästa skoldag. Inte anade jag då att sju års helvete snart skulle börja.

Vilka fula kläder du har

Efter några dagar stod tre flickor och väntade på mig på skolgården.

—Du har ingen mor, sa de och fortsatte:

—Vilka fula kläder du har och vilket mörkt hår du har. Är du en trollunge?

Jag blev så ledsen, men fast min storebror såg att det var något sa jag inget. Jag ville inte oroa dem där hemma. Inte lillebror som alltid satt på en stubbe och väntade på mig. Inte storebror som var så duktig och såg till att vi fick god mat.

När mor hade dött satt far och jag på trappan, det var en stjärnklar kväll i november.

—Titta upp där, på den stjärnan sitter mor och håller ett öga på oss. Om du är ledsen kan du titta upp mot himlen och prata med mor, sa far.

Påhoppen på mig fortsatte i skolan och när de andra barnen hade varit elaka mot mig satte jag mig på en sten och pratade med mor.

De slängde ner mig i bäcken

En dag följde en flicka och hennes bror efter mig när skolan var slut för dagen.

—Om du går in i handelsboden och stjäl godis till oss ska vi inte vara elaka mot dig mer, sa de.

Far hade alltid sagt att hur fattiga vi än är, stjäl aldrig.

Nästa dag kom de fram till mig på skolgården och sa att de skulle dränka mig i bäcken om jag inte tog godis till dem. Jag bara sprang därifrån. De sprang efter och fick tag på mig och slängde ner mig i bäcken och höll mitt huvud under vattnet. Som tur var kom det en bil på vägen och de slutade.

Jag var kall och våt och la mig ner på marken och grät. Tänkte på vad far hade sagt och tittade mot himlen och sa:

—Snälla mor, hjälp mig.

På något vis kom jag hem och far blev arg för att jag var så våt. Sedan blev jag förkyld och låg till sängs flera dagar. Medan jag var sjuk fick jag höra att pojken som hade försökt dränka mig hade blivit påkörd av en lastbil vid bäcken och dött. Efter det var hans syster snäll mot mig, men sedan blev hon elak igen.

De trampade sönder blommorna

I tredje klass fick jag en så snäll fröken som hette Maja och jag frågade far om hon kunde få följa med hem en dag och dricka kaffe. Han sa ja och Maja blev så glad när jag bjöd henne till oss. Det var en vacker vårdag när vi cyklade hem till mig. Min storebror hade dukat med den finaste duken och bakat kakor. Så stolt jag var när fröken berömde mig och sa att jag var så duktig i skolan.

Dagen efter kallade Maja in mig när skoldagen var slut. Hon hade plockat en bukett vackra vårblommor, mest gullvivor, och sa:

—Ta med dig blommorna hem och tacka för den fina eftermiddagen.

När jag kom ut på skolgården stod de elaka ungarna där. De tog ifrån mig blommorna och trampade sönder dem. Jag tänkte att jag inte orkade med mer av detta och jag grät och grät.

Medan jag satt i skogen och grät hände något egendomligt. Jag tittade upp och såg solen lysa ner mot gläntan och jag såg en ängel stå där och le. Då bestämde jag mig för att inte gå till skolan mer.

Jag orkade inte gå i skolan

Jag byggde en koja i skogen och där var jag med grannens hund på dagarna. Tussi var en så klok hund och bra kompis. Vi lekte skola och delade min matsäck.

Det hade nog gått fjorton dagar och vi satt och åt kvällsmat när det kom en massa människor hem till oss. Det var lärarinnan, rektorn och skolläkaren. De undrade om jag var sjuk eftersom jag inte hade varit i skolan.

Så fick jag berätta att jag inte orkade gå i skolan eftersom de andra barnen var så elaka mot mig. Då sa de att de skulle ta mig ifrån far och mina syskon om jag inte kom till skolan. Så jag fick fortsätta gå i skolan och mobbningen fortsatte och blev till och med värre. Under alla år i skolan hade jag aldrig någon kompis där.

Det roligaste jag visste var att skriva så jag skaffade mig brevvänner, både i Sverige och i många andra länder. De blev mina vänner – och är det än i dag.

När skolan var slut efter sju år kom lärarinnan och rektorn hem till far och bad att jag skulle få läsa vidare. Men det gick inte, det var dags för mig att ta vid hemma. Jag hade velat syssla med att skriva, bli något, så att mobbarna hade sett att den lilla trollungen blev något.

Ulla

 

Läs mer

Rigmor blev mobbad på arbetsplatsen

Rickard Söderberg tystnar inte – trots hot och mobbning

Jag är rädd att min dotter ska ta livet av sig

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(5)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…