Annons

Annons

Mitt i livet fick jag en hjärnskada

Ur Min egen berättelse! Karin föll ihop på toaletten. Hon hade fått en hjärnblödning med högersidig förlamning. Här skriver hon om vägen tillbaka, som blev lång och svår.

Dela
(0)

Ur Mitt livs berättelse

Mina betyg från grundskolan var inte de bästa eftersom jag blivit mobbad, men efter att jag hade bättrat på dem på en folkhögskola kunde jag utbilda mig till mitt drömyrke – förskollärare. Jag jobbade först på dagis och sedan som lekisfröken på halvtid – och jag njöt av arbetslivet.

Annons

Jag mötte kärleken, fick tre underbara barn och åren gick. Det blev nya tider inom förskolan med fler barn i grupperna och vi fick dra ett tungt lass med rast- och lunchvakt och brist på planeringstid. Mitt blodtryck sköt i höjden och jag fick tid hos företagshälsovården. De avslutade ärendet med ett ”vi kollar dig om ett år”. På vårdcentralen lyssnade de inte heller på mig.

Gilla Hemmets på Facebook

En månad senare hittade vår tolvåriga dotter mig på golvet på toaletten. Hon hade hört mig ropa. Det blev ambulans till sjukhuset. Dagen efter vaknade jag med min dotter och min 80-åriga mamma vid sjukhussängen. Först förstod jag inte vad som hade hänt. De berättade att jag hade fått en hjärnblödning med högersidig förlamning.

Det blev tre månader på sjukhus, efter en och en halv månad fick jag min första permission för att fira min 50-årsdag.

När jag träffade läkaren spände hon ögonen i mig och sa:

—Förskollärare blir du aldrig mer.

Arbetsterapeuten stöttade mig

På sjukhuset fick jag brev från min norska brevvän som jag skrivit till sedan femte klass. Tårarna började rinna och personalen frågade varför jag grät.

—Titta, sa jag och pekade på min högra hand som var förlamad.

Hur skulle jag kunna skriva några brev nu? Men då bestämde jag mig för att byta skrivhand. Jag ville ha specialrehabilitering, men männen gick före mig och jag fick vänta i tio månader.

Jag kämpade på med träning på sjukhuset. Min familj stöttade mig och speciellt min moster som arbetade på sjukhuset och besökte mig ofta. Vi hade varit vänner sedan jag var sex och hon fyra år och hon betydde mycket för mig.

Ett år efter hjärnblödningen tyckte min arbetsterapeut att jag skulle prova på att arbeta 25 procent i förskolan. När jag kom dit var det många arbetskamrater som inte pratade med mig och rektorn sa rakt ut att hon inte ville ha hjärnskadade personer på skolan.

—Du får inte lämnas ensam med barnen, sa hon.

Arbetsterapeuten stöttade mig och det blev många möten med kommunen, skolan och facket. Det slutade med att jag skickades hem med motiveringen att man inte hade någon användning för mig.

Men så fick jag prova att vara på en ny skola och där tyckte de att jag var en tillgång. Det blev ett nytt möte och rektorn önskade mig välkommen tillbaka till min gamla skola.

Kan ofta känna mig värdelös

Det gick bra även om jag numera sitter i rullstol efter ett benbrott för tre år sedan. De senaste åren har jag spelat spel med barn mellan fyra och nio år i mindre grupper. Jag är även tillgänglig för elever ända upp till nian.

Jag älskar fortfarande mitt yrke och jag älskar barnen. För dem är jag fröken Karin som har haft en hjärnblödning och inte kan göra vissa saker, men jag har alltid tid att lyssna. När jag är i skolan glömmer jag mitt handikapp.

Ute i samhället kan jag ofta känna mig värdelös. Jag behöver hjälp med mycket, som att komma ut. Då måste antingen min man köra mig eller så får jag åka färdtjänst. Det är inte heller lätt att bjuda hem folk som jag gjorde förr. Min man har ordnat så att jag kan pyssla i trädgården, det har alltid varit mitt stora intresse.

Jag har blivit klokare av allt som har hänt. Nu vet jag vilka som är mina vänner och de som är det vet hur jag har det. Men man måste nog ha haft hjärnblödning själv för att verkligen veta hur det är. En av mina morbröder fick en hjärnblödning och nu förstår jag varför han var ledsen ibland, mina tårar rinner ju också då och då.

Min mamma, som jag fick ha kvar i tolv år efter hjärnskadan innan hon själv dog efter en hjärnblödning, var ett stort stöd för mig. Vi bodde nära varandra och umgicks ofta. Min moster och min familj har också stöttat mig.

Livet har blivit rikare

Jag fick ju leva vidare, men tänker ofta på hur det blev. Det gäller att kämpa. En del föds handikappade och en del får ett handikapp senare i livet. En sak är säker, alla vi människor duger som vi är. Vi har inte valt våra handikapp.

Alltför ofta får jag höra att jag är jobbig. Visst är jag tidskrävande men det är ju inte självvalt. Det är mycket jag skulle vilja ändra på. Det är så mycket stress i livet, alla ska hinna så mycket men hinner ändå inte med sina medmänniskor. Jag tycker att man ska ta sig tid att besöka sina vänner, lyssna på dem, ge en liten klapp och ett litet ord.

Pennan är mitt sätt att komma ut. Jag skriver dagbok och till min norska brevvän som jag har känt i 53 år. Jag skriver också brev till kända och okända personer. Det ger mig glädje, sysselsättning och livskvalitet.

I september är mitt arbetsliv slut. Då får jag hitta något annat att göra, men jag fortsätter att kämpa för de handikappades rätt i samhället.

Mitt liv har förändrats, mycket jobbigt har hänt men livet har också blivit rikare.

Karin

Läs mer

Cinna fick en stroke av en kvävd nysning

6-årige Oscar räddade livet på pappa

Lilian gav upp allt för att rädda sin tvillingsyster

BILD: Shutterstock


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…