Annons

Annons

Missa inte vår söta Valborgsnovell!

Får vi fresta med lite extra läsning inför långhelgen? I Hanna Lennartssons novell En överraskning till Valborg får vi möta just Valborg – som inte alltid har haft det så lätt...

En överraskning till Valborg

Nils är hennes trygga klippa och hans famn har alltid varit öppen och varm. Men allt har förstås inte varit lätt. De har fått sin beskärda del av sorger och den största av dem alla är att de inte fått några barn…

Annons

Valborg tittade med en suck i almanackan. I morgon är det dags igen, tänkte hon med en grimas. Dags för högtiden som hon var döpt efter.

Valborgsmässoafton var dagen då hon hade fötts och därför döpts till Valborg av sina föräldrar. De hade tyckt att det var roligt att deras dotter skulle få fira både födelsedag och vårens ankomst samtidigt. Det hade Valborg också tyckt, ända tills hon började skolan.

Då hade de första kommentarerna kommit om hennes namn. Från oförargliga frågor som ”När ska du tända elden, Valborg?” till de mer elaka ”Se upp för Valborg! Hon bränns!” Eller ”Det är Valborg som osar!” om det luktade illa. Och när hon började arbeta hade inte vuxna människor uppfört sig mycket bättre. Kommentarerna hade fortsatt att följa henne genom livet och hon nästan bävade inför valborgsmässoafton.

Ibland undrade hon om andra kvinnor som hette Valborg delade hennes erfarenhet. I så fall kunde de ju starta en Valborgsklubb. Vi som heter Valborg, tänkte hon och smålog åt tanken.

—Ja, det där var lite bättre, hörde hon Nils säga bakom henne. Jag har sett dig stå och sucka framför väggalmanackan hela veckan och äntligen kom det ett litet leende, sa han nöjt. Tänk på våren och din födelsedag. Inget annat.

—Det är lätt för dig att säga, sa hon. Du som älskar valborg.

—Ja, skulle jag kunna göra något annat? sa han leende och kramade hennes axlar. Du är ju den underbaraste kvinna som finns.

Valborg log brett.

Hennes Nils var den ende som hade lyckats vända hennes namn till något vackert och positivt, förutom hennes föräldrar när de levt. Han var hennes trygga klippa och hans famn hade alltid varit öppen och varm under deras fyrtiofemåriga äktenskap. Allt hade förstås inte varit lätt. De hade fått sin beskärda del av sorger och den största av dem var att de inte kunnat få några barn. Men de hade hittat andra värden i livet och öppnat sitt hem för andras barn. Det var en glädje att då och då få fylla den lilla stugan vid kusten med barnröster, men mellan varven var det tyst och ödsligt eftersom det inte var många som bodde där året om. Lugnet var annars något som Nils och Valborg uppskattade och som pensionärer kunde de ta dagen som den kom. Men visst kändes det ibland som om något saknades i deras liv.

De skulle mötas vid bålet…

Valborg vaknade på valborgsmässoafton av att Nils serverade henne kaffe på sängen och han hade ställt en liten vas med nyplockade vitsippor på brickan. Som alltid fick Valborg sig en tankeställare när hon körde ner näsan bland de kalla vita knopparna. Det var ju så här valborgsmässoafton hade sett ut under större delen av hennes liv. Hon blev bjuden på kaffe och en bukett med kärlek. Varför skulle hon envisas med att minnas det dåliga? Inte hade hon egentligen något emot att heta Valborg? En luttrad dam som hon skulle väl inte låta sig påverkas av folk som gjorde sig lustiga över hennes namn?

—Det är en solig och fin dag till din ära, sa Nils och öppnade fönstret så att fågelsången fyllde sovrummet.

En kylig vind letade sig in och båda huttrade till.

—Ja, ja lite kallt är det, förstås, la han till och stängde fönstret. Men det hör till på valborgsmässoafton. Det är därför vi ska värma oss vid bålet.

Valborg log.

—Och av varandra, fyllde hon i medan hon sneglade på presenten han haft med sig in på brickan.

—Får jag öppna? frågade hon otåligt och sträckte sig efter den.

Nils skrattade åt hennes flickaktiga iver.

—Självklart, sa han och betraktade roat hur hennes fingrar slet i snöret.

Hans leende blev ännu bredare när han såg hennes förvirrade min när hon tog upp en stor hjärtformad berlock ur paketet. Undrande höll hon upp den.

—Den är fin, sa hon. Men jag har nog inget halsband som den passar till. Jag får nog skaffa ett nytt innan jag kan bära berlocken.

—Vem vet? sa Nils. Det kanske blir något mer i kväll.

Valborg kramade honom och såg lycklig ut när hon förstod att han tänkte överraska henne.

Nils skrattade åt hennes flickaktiga iver

När Valborg så småningom stigit upp höll hon berlocken mot sin hals och såg sig själv i spegeln. Ja, den är söt, konstaterade hon. Enkel men söt, men kanske lite väl stor, i alla fall större än smyckena hon var van att bära. Det skulle bli spännande att se vad Nils hade valt för halsband. Han hade mycket god smak och brukade alltid veta vad hon tyckte om. En överraskningarnas man var han.

Han hade bett henne ta med berlocken till valborgsbålet och därför la hon tillbaka den i asken och stoppade den i fickan på sin kofta, så att hon inte skulle glömma den i kväll.

Resten av dagen pysslade hon och Nils i trädgården. Det var en fröjd att se alla blåsippor och krokusar i gräsmattan medan en ljusgrön nyans började anas på björkarnas grenar. Lite mer värme och knopparna skulle snart öppna sig. Havet såg isande blått ut mellan stammarna och tänkte förstås inte låta sig värmas i första taget. De tog fikan utomhus för första gången i år. Om de höll sig i lä gassade solen gott.

Efter middagen ursäktade sig Nils med att han hade ett ärende och att de skulle mötas nere vid bålet.

—Glöm inte berlocken, påminde han Valborg med en glimt i ögat som hon inte visste hur hon skulle tolka.

—Vad är det du har hittat på, egentligen? frågade hon och fick ett lätt nyp i näsan till svar innan han gav sig i väg.

Det kanske blir något mer i kväll…

När mörkret föll gjorde sig Valborg i ordning för kvällen. Hon packade en kaffekorg och la ner en pläd som de skulle sitta på. Hon klädde sig varmt eftersom det inte var många grader så här dags. Mössa, vantar och halsduk var ett måste trots att det var vårens ankomst som skulle firas.

Det var stjärnklart och kallt när Valborg klev ut genom dörren, men att våren var här kändes i både luften, näsan och själen. Hon gick ner till stranden, där bålet nyss hade tänts och samlat en skara människor. Valborg hälsade på några grannar medan hon spanade efter Nils, men än hade han inte dykt upp. Hon tog kaffekorgen med sig bort till några fiskebodar. Där bredde hon ut pläden på en bänk och satte sig att vänta.

Knastret och skenet från elden hade en härligt avkopplande effekt som nästan gjorde henne lite sömnig. Några barn stimmade och ett lätt sorl av röster hördes i bakgrunden. Det var så här Nils och hon trivdes att sitta. En bit ifrån alltihop, betraktande elden och människorna, ensamma med varandra.

—Jag trodde nog att du satt här!

Nils röst nådde hennes tankar. Hon höjde blicken och såg på honom. Hans ansikte strålade i det svaga ljuset och hennes blick fastnade på hans famn och det lilla lurviga huvud som stack upp i den.

Valborgs hjärta smälte totalt och hon fick glädjetårar i ögonen när han la det lilla knytet i hennes armar.

—Grattis på födelsedagen, min kära, sa Nils ömt. Här har du halsbandet och en liten tös på köpet, sa han och pekade på det röda bandet runt valpens hals.

Valborg log rörd och fiskade upp asken med berlocken ur koftan. Nils öppnade den åt henne och gav berlocken till henne så att hon kunde sätta den i valpens halsband.

Det var många år sedan de haft hund och det var kanske det som hade saknats i deras liv. Nu skulle deras hem få nytt liv. Ett sällskap och en god vän. Valborg borrade ner ansiktet i valpens päls medan Nils strök den över huvudet.

—Vad ska vi kalla henne? frågade han.

Valborg tänkte noga och skrattade sedan.

—Maj, sa hon med ett leende. Hon ska heta Maj.

 

Läs mer

Mysig påsknovell

5 böcker att se fram emot

Är du bra på att skriva noveller

 

AV HANNA LENNARTSSON

ILL: SHUTTERSTOCK

Läs också:

Dela
(22)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…