Annons

Annons

Missa inte Marias nya krönika!

Dela
(0)

Hyacinth och Hjördis – båda är en del av mig

Minns ni Hyacinth? Damen som heter Bucket i efternamn, men ändå envisas med att svara ”Bouquet” när telefonen ringer? Och som inte missar en chans att bjuda hem byns präst på middag med tända stearinljus?

Annons

Jag älskar Skenet bedrar, eller Keeping up appearences som tv-serien från 90-talet heter på engelska. Patricia Routledge spelar den brittiska damen som drömmer om att tillhöra aristokratin. Hon drar sig inte för att göra nästan vad som helst för att försöka bevisa för grannarna att hon är ”lite finare”. Avsnitten är väldigt enkelt uppbyggda och fulla av upprepningar. Det är samma skrytiga repliker, samma snälla men kuvade make och samma skräckslagna grannfru som inte får dricka kaffe ur finporslinet. Och Hyacinths oborstade släkt dyker alltid upp på fel ställe och ställer saker på ända.

Min man brukar beskylla mig för att vara en Hyacinth. Och visst, säkert är det min inre Hyacinth som pyntar framsidan av huset med färgmatchade blommor och ljuslyktor, medan hon fullkomligt struntar i det kaos av söndriga leksaker, ogräs och mördarsniglar som döljer sig bakom den en meter tjocka tujahäcken.

Det är säkert också min inre Hyacinth som skäms när jag på morgonen tjugondedag Knut fortfarande inte hunnit plocka bort julpyntet. Det är Hyacinth som tackar ja till homepartyn och sedan artigt ”oooooar” åt dyra plastburkar och beställer minst tre stycken, för att inte framstå som snål.

Det är Hyacinth som plockar upp hembakta kakor ur frysen, trots att hon innerst inne vet att ena halvan av gästerna nöjer sig med glass och den andra halvan bantar.

Det är Hyacinth som skaffat sig ovanan att kalla klädkammaren för walk in-closet trots att den inte rymmer vare sig sittpuff eller kristallkrona (och knappt våra kläder heller).

Som tur är har jag en Hjördis också. Jag kallar henne så, mitt andra, busiga, jag.

Hjördis skrattar lite för högt och tar inte sig själv på något större allvar. Ni har säkert sett henne fara omkring på någon loppis i leopardmönstrade tights från rean. Nynnandes på ”En papaya coconut” ställer hon till oordning i loppislådorna i hopp om att hitta badges från 80-talet, ni vet de där åsiktsknapparna med lustiga texter av typen ”Jag har sju intressen: sex och öl”.

Det är Hjördis som köper hem chokladen som gör mig tjock.

Hjördis skulle aldrig ta med lakan när hon ska övernatta. Hon ringer i alla fall och frågar först. Hon tar dock med pyjamas: en för stor T-shirt med texten ”Musiken räddade mig från idrotten”.

Och på fullmånenätterna, när hon inte kan sova, då blir Hjördis fruktansvärt sugen på att göra rondellhundar.

Om hon inte haft ett jobb och dagistider att passa hade hon väckt maken och tvingat ut honom i garaget. Där sågar de ut en taxliknande vovve i plywood – Hjördis håller, han sågar – och spraymålar den ilsket röd. Medan färgen torkar dricker de te och knaprar kardemummaskorpor under stjärnorna på trädäcket. Sen smyger de ut i natten och sätter upp taxen, på den sida av rondellen där den syns bäst när gryningens trötta bilpendlare kör förbi på väg mot stan. Hjördis fnittrar när hon tänker på hur förvånade de ska bli! Ingen kommer ju att misstänka henne.

Hjördis största problem är att det inte finns några rondeller i byn.

Hjördis tackar alltid nej till homepartyn. Men hon bjuder gärna in alla hon känner på fika utan köptvång. Hyacinth får också komma, även om hon bantar. Hon får välja om hon vill använda finporslinet eller dricka kaffe ur mugg. Eller ur en plastburk. Och hon får givetvis sitta bredvid prästen.

För kanske är det då som livet blir som bäst, när både min Hyacinth och min Hjördis får plats.

Av Maria Svemark

Foto: Lally Lilac/Alamy, Ulrica Clivemo


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…