Annons

Annons

Missa inte del 2 av årets vinnande kortroman!

Camilla har fått en italiensk matlagningskurs av sina väninnor i 50-årspresent. Hon blir genast attraherad av den italienske kursledaren Sergio samtidigt som hon undrar vad torrbollen Allan gör där. Andra gången beter sig Sergio lite framfusigt mot henne och när Camilla och Allan slår följe på hemvägen inser hon att han kanske inte är så dum ändå...

Dela
(12)

Del 2 av årets vinnande kortroman

 

Här kan du läsa del 1 av ”Bland pizza, pasta och parmesan” och lära kännande författaren Paula Jacobsson lite bättre.

 

Sista gången valde Camilla att ta på sig jeans och en stor tröja i stället för de åtsmitande jumperklänningar som var hennes favoritplagg och mycket kvinnliga. Det kändes skönt att gömma sig i den stora tröjan och hon ville inte att Sergio skulle tro att hon försökte förföra honom genom sitt klädval. En del machomän verkade på fullt allvar tro att de kunde avgöra vad en kvinna vill eller inte vill bara genom att se på hennes kläder.

Annons

Mycket riktigt såg Sergio både besviken och lite sur ut när han såg henne. Hon tänkte på hur hon första gången hade sett honom som en drömprins, men nu tyckte hon mest att han såg löjlig ut med sina blinkningar, lite överdrivna italienska gester och prat om passion. Han visste dock vad han talade om när det gällde matlagning, det kunde hon inte ta ifrån honom.

Alla verkade ivriga att få börja och föreläsningen om parmesanens välsignelse tog sin början. På varje bord hade Sergio lagt ut en bit som skulle rivas och hyvlas i de båda rätter de skulle laga – hemlagad pesto med pasta, förstås, och lättkokt sparris med kryddsmör och parmesan.

Allan hade frångått sitt torra och lite ointresserade sätt och hälsade på Camilla med ett brett leende. Han såg uppriktigt glad ut över att se henne och kom fram och småpratade med henne innan de startade.

—Bra klädval, tydlig markering, var det sista han sa innan han gick tillbaka till sin station.

Camilla kände sig tacksam över att Allan hade fattat och att han tydligen stod på hennes sida. Det var mer som försiggick i den här mannen än hon först hade trott. Hon till och med skämdes över hur hon hade avfärdat honom som en torrboll. Just nu föredrog hon en torris framför en man som Sergio, som verkade tro att han kunde göra vad han ville och ta för sig utan att be om lov.

 

Läs mer: Anna Jansson visar sitt smultronställe 

 

De gjorde pesto med färsk basilika, pinjenötter, olja och parmesan som doftade himmelskt när de lyfte på mixerns lock. De fick lära sig hur man bröt av den träiga delen av sparrisen så att bara det goda återstod före tillagning och hur man hyvlar parmesan i stället för att riva den när man vill att den ska få en mer framträdande roll.

Den här gången hälldes ett Valpolicellavin upp i glasen och det var så mjukt och fylligt att Camilla hade varit nöjd med bara vinprovning. Men maten blev alldeles utsökt och både sparris och pasta med pesto och nyriven parmesan slank ner. Som utlovat gav Sergio dem var sin ordentlig bit parmesan och han gjorde stor affär av att den kom från hans hemby och sa att den skulle ätas med vördnad. Han skrattade och skämtade och verkade helt ha glömt incidenten med olivoljan.

När de tackat Sergio och lovat att höras av eller ta ett glas vin någon gång kom Allan fram till Camilla.

—Om du inte har bråttom hem kanske du har lust att ta ett glas vin redan nu, så kan vi återuppta diskussionen om vad kvinnor vill ha?

—Hahaha, jag tar gärna ett glas vin med dig.

Camilla förundrades över hur annorlunda hon upplevde Allan jämfört med första gången. Visst såg han fortfarande lite beskedlig ut, men det var mest på grund av hans stillsamma sätt.

 

Läs mer: 4 tips för dig som vill skriva en kortroman

 

De gick till Gamla stan och satte sig på en uteservering. Där beställde de en halv flaska Valpolicella och satt snart med var sitt glas rubinrött vin framför sig.

Camilla förvånade sig över att hon satt där med Allan, som hon hade trott var den mest osociala människa hon mött. Hon log lite för sig själv.

—Vad tänker du på? frågade han.

—Jag tänker bara på det där med första intrycket, du vet, och hur fel man kan ha.

—Jaså? sa han och såg på henne med ett litet leende.

—Ja, jag tyckte att du verkade så tillknäppt och osocial. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle känna mig så här bekväm i ditt sällskap.

—Hahaha, hmm, ja, jag är ju ingen Sergio direkt, sa han och slog ut med armarna.

—Nää, tack och lov för det, sa hon och skrattade lite. Ändå är han urtypen för vad man upplever som en charmig person, la hon till och gjorde citattecken med fingrarna. Men det är bara i mycket små doser, mycket små.

—Ja, han är en man som jag är ganska säker på får de flesta kvinnor på fall, som en stormby ungefär – de far upp i luften som löv och hänger med i virvlarna ett tag innan de återfår fattningen.

—Ja, du har rätt, det kan kännas härligt att bli kullblåst ibland och virvla en stund, men om jag ska vara helt ärlig är det något annat jag är ute efter.

—Jaha, då har vi kommit tillbaka till ursprungsfrågan – vad vill kvinnor ha? sa Allan och tog en klunk av vinet och lutade sig lite tillbaka i stolen och granskade henne.

—Jag börjar undra om du inte vet en hel del mer om det än vad du vill låta påskina, sa Camilla och kände en nästan skräckblandad förtjusning över hans granskande blick.

—Nej, du, jag är verkligen ingen expert, men om du ser mig i ögonen kanske jag kan försöka gissa vad du skulle uppskatta, sa han.

Hans vackra grå ögon glittrade av förväntan och retsamhet.

—Ser dig i ögonen utan att prata, menar du?

Nu började hon verkligen känna sig osäker. Hon var van att kunna prata bort sin osäkerhet men att sitta tyst och bara låta någon se in i henne kändes skrämmande.

—Ja, precis, utan att prata, sa han. Ibland använder vi orden och pratet mer för att dölja än för att komma nära. Det är ganska frigörande att kunna sitta tyst tillsammans med en annan människa, tycker jag.

Camilla kände hur nyfikenheten tog överhanden och hon nickade. Hon tog en klunk vin till, som för att styrka sig lite, och sedan lutade hon sig också tillbaka.

 

Läs mer: Anna Jansson visar sitt smultronställe 

 

De satt där och såg in i varandras ögon och Camilla var inte på något sätt förberedd på de känslor som väcktes i henne av denna tysta men intensiva närkontakt. Allans ögon var de mest skiftande hon sett. Att se in i dem var som att få varm choklad en vinterdag men också som att dyka från en klippa. Det fanns ett helt universum i de där ögonen.

Till sin förvåning kände hon hur tårar steg upp i ögonen och det kändes som att komma hem efter en lång vandring i ödemarken.

Allan la sin hand över hennes på bordet och uttrycket i hans ögon var så varmt och tröstande att hon hörde sig själv snyfta till. Hennes första instinkt var att försöka samla sig och återta kontrollen, men hon ville så gärna vara kvar i känslan av hemkomst och vänlighet att hon i stället tog hans hand, la den mot sin kind och slöt ögonen.

Det var som om hon hade berättat allt om sitt liv för honom – sina smärtsamma minnen, drömmar och hemliga rädslor. Hon kände ett lugn inombords, en känsla av att ha blivit sedd på ett sätt som hon aldrig tidigare varit med om. Hans närhet och närvaro fyllde henne med tacksamhet och en djup känsla av trygghet. Som om dessa få minuter då han sett in i hennes hjärta och själ motsvarade åratal av varm vänskap. Aldrig tidigare hade hon känt sig så nära en annan människa trots att de nyss träffats.

Allan strök henne över kinden och la försiktigt ett pekfinger mot hennes läppar. Hon öppnade ögonen igen och såg in i hans och log.

—Blev du något klokare? sa hon med mjuk röst.

—Jag tror det och jag tror att du kände samma sak som jag.

De reste sig och började promenera i sommarnatten. Allan tog hennes hand i sin, gav den en lätt kyss och sa:

—Det känns som om jag har väntat på dig ett helt liv, sa han och drog henne intill sig.

Han kramade henne hårt och såg sedan på henne igen, som om hon var ett av de sju underverken. När han till sist kysste henne visste båda att väntan äntligen var över.

 

AV PAULA JACOBSSON

ILL: SHUTTERSTOCK
Copyright © Paula Jacobsson


Läs mer om:

Dela
(12)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…