Annons

Annons

Mina barn kidnappades av sin pappa

Tanken var att exmannen skulle åka med deras fem barn till Egypten på semester. Men i stället förde han dem till krigets Gaza. Det var början på en sju månader lång kamp för Elisabeth...

Dela
(0)

5
Visa bildspel

/
...
Visa mer

Elisabeth Svensson minns det så väl. Sommaren 2004 var lägenheten, som annars var full av fem skrattande och lekande barn mellan 5 och 16 år, så oerhört tyst och tom.

– Min moster, som tyvärr inte lever längre, kom hem till mig varje dag klockan åtta och fick upp mig ur sängen. Vi städade och bäddade rent i barnens rum. Vi bakade och fyllde frysen så att den inte skulle stå tom när barnen kom hem, säger Elisabeth och tystnar en stund.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

– Det är väldigt svårt att prata om det här. Vi gör inte det så ofta numera, fortsätter hon.

Hemmet utanför Kungsbacka ligger längs en grusväg, omgivet av stora hagar med betande hästar. Fågelkvitter är det enda som bryter igenom tystnaden i idyllen. Inne i den ljusa villan sitter Amina Krantz och hennes mamma uppkrupna i soffan och berättar om tiden då de var separerade.

Amina var liten när hennes föräldrar skildes. Till en början hade de delad vårdnad. Amina och hennes två bröder och två systrar bodde växelvis hos sin mamma och pappa. På sommaren för tio år sedan ville pappan ta med sina fem barn på semester till Egypten.

– Jag kände med en gång ett motstånd, berättar Elisabeth.

Hon ringde både socialtjänsten och polisen, men fick beskedet att hon på grund av den gemensamma vårdnaden inte hade rätt att förbjuda pappan att resa bort med sina barn. Så de flög från Sverige den 4 juni 2004 och några dagar senare ringde äldsta dottern Sara, då 16 år, och berättade gråtande att de befann sig i Gaza, där fadern kommer från.

Tyst diplomati

Elisabeth ringde omedelbart utrikesdepartementet. Hon fick en advokat och rådet att ligga lågt. Deras taktik skulle vara tyst diplomati.

Situationen på Gazaremsan var extremt orolig vid den här tiden. Till en början förstod inte Amina riktigt vad som hände. Hon var bara nio år och hennes pappa förklarade att de lämnat Egypten för att hälsa på släktingar.

– Men Sara och Miriam, mina systrar, var äldre och de förstod mer. Jag kände av deras oro, även om ingen sa något till mig, säger Amina.

Det var först när pappan köpte en lägenhet och började inreda den med möbler som barnen insåg att det var meningen att vistelsen i Gaza skulle bli lång. Kanske skulle de stanna för alltid…

– Jag längtade efter mamma. Jag grät och grät. Min storebror var 12 år då, och han tröstade mig och lovade att vi snart skulle få komma hem, minns Amina.

Hon berättar att de till en början var chockade över vad som hade hänt. Så småningom vande de sig vid situationen, men de kände sig helt hjälplösa.

– Det fanns ingenting vi kunde göra för att komma därifrån. Vi kunde inte hoppa ut genom fönstret, det var läskigt där ute. Vi hade inte våra pass kvar och vi hade inga pengar, säger hon.

Hon berättar om en vacker kväll då hon och syskonen stod på balkongen och tittade på stjärnorna. Plötsligt sköts en missil rakt in i butiken intill deras hus. Lilla Amina gömde sig skräckslagen under sängen.

– När bomberna föll var vi tvungna att öppna alla fönster, annars kunde de skaka sönder. Sedan dess är jag rädd för åskan, säger hon.

Hemma i Sverige gick Elisabeths tankar åt alla håll. Hon funderade på om de äldsta döttrarna skulle giftas bort och hon kände skräck inför tanken att barnen kanske inte skulle komma hem förrän de var vuxna. Dessutom var hon orolig för den 15-åriga Miriam som alldeles före avresan insjuknat i en allvarlig form av diabetes typ 1!

– Min exman var ute efter hämnd för att jag ville skiljas. Därför tog han våra barn till världens farligaste plats, säger Elisabeth.

Skickade sms

I augusti fick hon nog av den oroliga väntan. Elisabeth bestämde sig därför för att åka ner till Gaza på vinst och förlust.

– Jag hade inget val. Ingenting hände och jag behövde få träffa mina barn. De behövde få veta att jag fortsatte kämpa för dem, säger hon.

Fram till dess hade hon haft mycket sparsam kontakt med barnen sedan de reste. Då och då hade de äldsta barnen lyckats skicka iväg ett sms i smyg, då de lånat någon släktings mobil. Väl på plats hos sin exmakes släkt kände Elisabeth att hon hade ett visst stöd. Barnens faster sa att de allihop visste att barnen har det bättre hos sin mamma, och att det så småningom skulle bli så att de skulle komma hem.

– Det kändes väl bra att höra det just då, men samtidigt så var jag så frustrerad för jag ville ju ta med dem hem direkt, säger Elisabeth.

Det fick hon dock inte, utan var tvungen att resa hem ensam efter att ha träffat barnen i Gaza. Nu var svenska medier inblandade och skrev enormt mycket om händelseförloppet.

– Jag har medierna att tacka för mycket. Utan dem hade jag inte fått hem barnen.

Kända personer som Liza Marklund och Renée Nyberg engagerade sig i fallet. Politiker gjorde påstötningar om att frysa biståndet till Gaza för att tvinga myndigheterna att agera. Så blev det aldrig. I stället kom UD till slut överens med pappan om att häva häktningen av honom samt att betala hemresan om han tillsammans med barnen satte sig på ett plan hem till Sverige. På själva julafton kom beskedet Elisabeth hade väntat på i 200 dagar: Hennes barn var på väg hem. På juldagsmorgonen fick hon äntligen träffa dem igen.

– Det var förstås väldigt speciellt, att det var jul. Det var min bästa julklapp någonsin, säger Elisabeth.

I hemmet i Kungsbacka låg ett berg med paket som väntat på att syskonen skulle komma hem. Men inget gick förstås upp mot att få kramas igen. Lättnaden och glädjen över att äntligen få vara nära varandra var obeskrivlig. Elisabeth är påtagligt rörd när hon berättar om det där första mötet, den mörka decembermorgonen.

– Men jag fick hem väldigt trasiga barn, säger hon.

Svårt att få rätt hjälp

Förståelsen från omgivningen var stor. Lärare och rektorer på barnens skolor stöttade och lät dem komma och gå i den utsträckning de orkade. Dessutom fick de psykologhjälp och samtalsstöd.

– Men jag kände ibland att ingen förstod mig. Jag bytte kurator. Ibland var det svårt att få den hjälp jag ville ha, säger Amina.

Nu mår hon bra och hon känner inte längre någon skräck inför sin pappa. Men de har inte längre någon kontakt. Elisabeth har en ny man och tillsammans bor de i huset utanför Kungsbacka. Amina har precis flyttat hemifrån, till en lägenhet nära mamma.

I dag står de fem syskonen varandra oerhört nära.

– Jag tror att det beror på allt vi har varit med om, säger Amina.

Även om hon sällan pratar eller ens tänker på kidnappningsdramat numera så påverka det henne än i dag. Hon berättar att hon ända sedan hon var liten har fått höra att hon är mogen för sin ålder.

– Jag är tacksam för mitt liv. Jag inser värdet av frihet. Det tror jag inte att många andra tänker på, säger hon.

Amina bearbetar fortfarande sina minnen med musik. Hon går sista året på musikproduktionsprogrammet på gymnasiet. Hon skriver sin egen musik och spelar både gitarr och piano. Ett intresse hon har ärvt från sin mormor och morfar. När Amina var liten, både före och efter tiden i Gaza, åkte hon med sin morfar och uppträdde i kyrkor och ålderdomshem.

– Drömmen är att bli sångerska. Eller barnpsykolog. Jag vill hjälpa barn i framtiden, oavsett vad de har varit med om, säger Amina.

AV: MIA SANDBLOM  FOTO: LEIF BOSTRÖM

Bortförda barn

Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har antalet bortförda barn i Sverige mer än fördubblats de senaste 10 åren. 2002 anmäldes 904 fall av egenmäktighet med barn. 2012 anmäldes 1 904 fall.

Med hjälp av internationella avtal har man försökt förebygga och lösa fall där barn förs bort över landgränserna. Det viktigaste är 1980 års Haagkonvention om internationella bortföranden av barn, som gäller mellan Sverige och 83 andra länder.

Om ett barn förts till något av de länder som har godkänt Haagkonventionen kan Utrikesdepartementet hjälpa till att försöka återföra barnet. Detsamma gäller om ett barn olovligen har förts till Sverige från ett annat land. Det är oftast mycket svårare att få tillbaka ett barn som förts till ett land som inte är med i Haagkonventionen, detta gäller många länder i Mellanöstern och Nordafrika.

Fall som rör nordeuropeiska länder och Nordamerika brukar lösas ganska lätt mellan myndigheterna i de olika länderna.

I Sverige är det 51 % mammor och 49 % pappor som för bort barn från sina hemländer.

Saknade barns nätverk

Saknade barns nätverk, SBN, arbetar ideellt och utan kostnad för de drabbade – ger stöd, rådgivning och hjälp till föräldrar var barn förts bort. Organisaionen bildades 2006. De kontaktas enklast via hemsidan, www.saknadebarn.org, eller via mejl, [email protected] Brev skickas till Saknade barns nätverk, Box 8036, 200 41 Malmö.

2011 arbetade SBN med 109 ärenden och av dessa återkom barnen i 19 dall. Ibland gäller ärenden bara ett barn, ibland flera syskon.

SBN kan hjälpa till med att:

* Ge råd om vad som måste göras och i vilken ordning

* Hjälpa att spåra barn som är borta

* Ordna kontaktpersoner som varit i samma situation eller har erfarenheter av samma land

* Hitta rätt advokat, både i Sverige och utomlands

* Nå ut till media

Källa: regeringen.se, BRÅ, saknadebarn.org


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…