Annons

Annons

Min son är bortskämd och självupptagen

Birgit är arg och besviken på sin son John. Han tänker bara på sig själv. Men är det hon som har skämt bort honom?

Dela
(0)

min son var bortskämd

John, som nu är i 40-årsåldern, är gift för tredje gången. Både första och andra gången var det han som plötsligt lämnade fru och barn. Han har två barn med sin första fru Lena och två barn med sin andra fru Eva. Det var svårt att se honom splittra sina familjer, men gudskelov gjorde båda mina ex-svärdöttrar allt för att barnen skulle fortsätta ha ett gott förhållande till sin far.

Annons

De värdesatte också förhållandet till mig, så jag har hela tiden kunnat träffa mina fyra barnbarn utan problem. Dessutom har dessa två fantastiska kvinnor i alla år insisterat på att ha ett bra förhållande till varandra. De har alltid hållit dörrarna öppna för varandras barn så att de fyra halvsyskonen inte skulle lida på grund av de vuxna. Jag har stor och djup respekt för båda mina ex-svärdöttrar.

Dessvärre kan jag inte säga detsamma om min son, för enligt min mening uppför han sig som ett bortskämt barn som kastar sina använda leksaker så snart nyhetens behag har försvunnit. Det är hårda ord från en mor. Men det är så jag upplever honom.

Fick min tredje svärdotter

Det har nu gått tre år sedan John lämnade Eva och därmed gjorde även sin andra kull till deltidsbarn. Ett år senare blev jag presenterad för hans nya kärlek Marianne. Han sa att han mött henne nyligen, men jag misstänkte starkt att han ljög. Jag hade nämligen svårt att tänka mig att de verkligen bara väntade två månader från att de officiellt träffats till de började prata om bröllop.

—Ska ni inte ta det lite lugnt? frågade jag så lättsamt jag kunde utan att nämna de två spruckna äktenskap han redan hade bakom sig.

John tittade irriterat på mig.

—Du unnar mig kanske inte kärlek? svarade han trotsigt.

Jag behärskade mig och undvek att säga vad jag tänkte. Men jag kan erkänna att jag fann det svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att välkomna en tredje svärdotter. Jag tyckte att min son begärde något orimligt om han förväntade sig att jag skulle applådera det kommande bröllopet.

Så jag sa alltså ingenting och bara ett par veckor senare släppte John ännu en bomb. Marianne var gravid. Hon hade inga barn sedan tidigare och eftersom hon inte var helt ung ville de ha barnet. Deras kärleksbarn, som John kallade det.

—Maja, Mikael, Lucas och Ida är väl också dina kärleksbarn? flög det ur mig innan jag hann hejda mig själv.

John svarade med en ilsken blick.

Spänt förhållande

John och Marianne gifte sig och inte så långt därefter kom Hanna till världen. Barn är ljuvliga oavsett omständigheter, men jag hade svårt att knyta henne till mig som jag gjort med de fyra första. En av anledningarna till det var att John och Marianne hade bosatt sig lite längre bort. En timmes resa enkel väg betyder mycket i vardagen, det gick inte att komma runt.

En annan anledning var att Marianne inte var den mest hjärtliga svärdotter i världen. Hon hade redan från start varit reserverad mot mig. Och sist, men inte minst, kände jag en sorts solidaritet med Johns fyra äldsta barn. Det blev kanske missförstått, men jag tyckte bara inte det var rimligt att ”kärleksbarnet” skulle få sin fars hela uppmärksamhet.

Förhållandet mellan John och mig var alltså en smula spänt efter Hannas födsel. Att fortsätta ha det så kändes ohållbart i längden, så jag funderade på ett sätt att ordna upp situationen. Förutom John har jag en dotter, Lisa, som varit gift med sin Paul i 20 år. De har ett par stora tonåringar som jag alltid har träffat mycket. Jag kunde höra på Lisa att hon hade samma blandade känslor för sin lillebror som jag. Men hon sa:

—Vi måste komma över det. Hanna har rätt till vår familj och vår kärlek, även om hennes far är en hopplös skitstövel.

Ville samla hela familjen

Jag frågade Lisa om jag skulle bjuda in alla till jul. Jag bor ganska trångt i en lägenhet men vi har en festlokal man kan hyra, och den skulle nog kunna göras mysig och julig. I mitt huvud skulle alla barnbarnen, alla exen och alla nuvarande män och fruar vara med.

—Det skulle vara trevligt, svarade Lisa. Men jag tror att det är för ambitiöst. Jag kan tänka mig att Lena och Eva hellre vill fira jul med sina egna familjer. De vill nog inte sitta där och se sin exman stråla av lycka… med fru nummer tre.

Nej, självklart inte. Det kunde jag gott förstå när jag tänkte efter. Men kanske en träff innan jul? En trevlig eftermiddag med glögg och julpyssel?

—Det är en bra idé, men…

Lisa tvekade.

—Men?

—Det är bara det att vi alla har så mycket att göra runt jul. Varför inte till påsk i stället? Då är folk mer avslappnade.

Min dotter hade rätt. Om jag skulle samla min stora familj så var det bäst att göra det när de inte allesammans hade tusen andra prioriteringar att ta hänsyn till. En påsklunch, det var lösningen.

Jag var säker på att Lena och Eva skulle tacka ja till inbjudan. Eva som ju var den som senast blivit lämnad av min svekfulle son hade gått vidare och hade ett fint samarbete med John om barnen. Det var inte hans förtjänst. Det var Evas och detta visste alla i familjen.

Var det mitt eget fel?

Jag skickade ut inbjudningarna i god tid och jag gjorde det med handskrivet brev eftersom jag ville visa min familj att jag la energi på bjudningen. Lisa och Paul svarade snabbt ja och ett par dagar senare tackade även Lena och Eva ja. John och Marianne hörde jag inte av. Efter ett par veckor svalde jag min stolthet och ringde själv till dem för att höra om de skulle komma. Det var John jag pratade med och han försökte linda in sitt svar. De visste inte riktigt… hade inte tittat på det… skulle prata ihop sig först.

—Jag hoppas ni har lust, avbröt jag honom till sist.

—Jojo, det har vi. Det är bara det att… Vi har talat lite om att skapa våra egna familjetraditioner.

—Och de inbegriper inte resten av familjen?

Jag hade blivit skarp i tonen, för jag tyckte att John distanserade sig från sina fyra stora barn. Jag tyckte också att han bar sig dumt åt mot sina två exfruar. Och mot mig. Det var som om han bara seglade genom tillvaron och gjorde vad som passade honom och sedan överlät till andra att röja upp.

—På sätt och vis är det ditt eget fel, sa Lisa, när jag beklagade mig för henne.

—För att jag skämde bort honom som barn?

—Du har själv tänkt tanken märker jag.

Genom telefonen kunde jag höra min dotter le. Det hade hon all rätt att göra. Jag hade varit hårdare mot henne när barnen var små. Hon var den äldsta och hon var flicka. Då uppfostrade man inte pojkar att hjälpa till i hushållet. Jag gjorde i alla fall inte det. Så eftersom John var pojke och lillebror hade han ofta fått komma undan på olika sätt. Det skördade vi frukterna av nu.

Jag vill dock inte ta på mig hela skulden. John är en vuxen man. På väg mot 50. Han har haft gott om tid att utvecklas.

Jag beslutade mig till sist för att inte plåga John och Marianne med fler påringningar. De måste själva bestämma om de ville komma på påsklunchen eller ej och det var upp till dem att ge mig svar.

Förvånad och förnärmad

Dagen före lunchen ringde John. Jag hade gått och väntat på det där telefonsamtalet i veckor och varit både arg och sårad över att de inte hörde av sig. När han äntligen ringde hade jag nått en punkt där jag inte längre förväntade mig att se dem till lunchen.

—Jaha, men då kommer vi andra att ha kul utan er, sa jag lugnt när han avböjde inbjudan.

Det var tydligen en reaktion han inte väntat sig. Jag hörde att han blev förvånad. Det lät nästan som att han blev förnärmad. Som om han trott att jag skulle böna och be honom komma. Det hade jag dock inte lust med. Han hade gjort sitt val och jag accepterade det.

Alla vi andra hade en härlig påsklunch dagen efter. Det var full fart på barnen och vi vuxna hade massor att prata om. John och hans nya familj kunde ha varit en del av det, men valde alltså att avstå.

Jag kommer alltid att älska min son. Det gör ju en mor. Men jag tycker att John gör fel och tänjer hårt på resten av familjens tålamod. Jag tror att han en dag kommer att ångra sina prioriteringar. Det hoppas jag faktiskt, för annars är han verkligen okänslig. Jag hoppas även innerligt att hans fyra barn, två exfruar och gamla mor då fortfarande vill honom det bästa.

Birgit

 

Läs mer: 

Svärmor anmälde mig till socialtjänsten

Iris sambo levde dubbelliv

Skilsmässa efter 60 – hur skiljer jag mig?

 

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…