Annons

Annons

Min sambo misshandlade mig

Ola var äldre och trygg. Lisa drogs till hans säkra sätt. För sent upptäckte hon att han ville ha full kontroll över hennes liv – och hon mådde allt sämre.

Dela
(0)

Jag blev misshandlad av min sambo

Jag var sju år då jag första gången ringde till polisen och sa att mina föräldrar slogs. När jag blev äldre förstod jag att det var pappa som slog, som misshandlade mamma. Hon gick jämt omkring med blåmärken och igensvullna ögon medan pappa inte bar ett enda spår efter att ha blivit slagen.

Annons

Inför de båda polismän som kom hem till oss efter att jag ringt förnekade hon att hon blivit slagen. När de sedan hade åkt sa hon till mig och mina bröder att vi aldrig fick säga något om hur det var hemma hos oss till någon. Inte ens till våra mor- och farföräldrar fick vi säga något för då skulle vi bli ivägskickade någonstans och aldrig få komma tillbaka. Naturligtvis teg vi som muren.

När jag blev äldre tänkte jag att det som hände mamma aldrig skulle hända mig. Lika fullt blev det så. Det var som att en förbannelse hade drabbat mig.

Man skulle kunna säga att jag var som en mogen frukt när jag mötte Ola på dans. Han var mycket äldre än jag, han var världsvan, trygg och hade full koll på tillvaron. Det tilltalade mig och jag drogs till hans säkra sätt.

Han blev irriterad och grinig

Vi blev ett par och efter ett halvår tyckte han att allt skulle bli så mycket bättre om vi flyttade ihop, framförallt ekonomiskt. Jag gjorde som jag hade gjort det senaste halvåret, jag höll med.

Efter en tid la jag märke till att Ola alltid pratade illa om andra människor, främst mina vänner och släktingar. Om jag inte höll med honom blev han irriterad, sur och grinig. För husfridens skull var det enklast att hålla tyst, precis som då jag var liten.

Jag hade vant mig vid att Ola tog hand om allt och jag litade på honom. Det gjorde jag så till den milda grad att jag ignorerade mina egna känslor. Jag var övertygad om att jag hade fel, Ola hade ju alltid rätt.

Han kontrollerade det mesta i mitt liv. Han ville veta allt jag gjorde, var jag hade varit, vem jag umgicks med, vad som hade sagts. Exakt återgivet. Jag rapporterade och tyckte att jag var älskad och omhändertagen. Men efter hand gav det mig rysningar. Ola frågade ju inte av intresse utan för att ha kontroll.

Den natten sov jag inte en blund

Till slut blev det så att den enda jag umgicks med var Ola och jag märkte att jag saknade mina vänner och mina bröder och deras familjer, som jag inte hade träffat på över ett år. Jag sa till Ola att jag inte ville ha det så. Det skulle jag inte ha gjort. Den svidande örfil som han gav mig då glömmer jag aldrig. Jag sa inget, men den natten sov jag inte en blund.

Nästa gång jag protesterade mot något slog han mig med knuten näve i magen. Det gjorde fruktansvärt ont, men inte heller den här gången sa jag ett knyst. Men inom mig grät jag floder.

Efter en tid blev vi bjudna till fest hos en av Olas arbetskamrater.

—Det är bäst att du sköter dig, sa Ola innan vi gick dit.

Det var trevligt, vi åt och drack och sjöng. Men så började jag må dåligt, jag frös och kände mig orolig. Det gjorde Ola mäkta irriterad, han skällde och gormade. De andra försökte lugna honom, men det slutade med att Ola rosenrasande släpade med mig hem.

Ett hårt knytnävsslag i magen

Vi hade knappt kommit innanför dörren förrän han gav mig ett par rungande örfilar. Sedan fick jag ett hårt knytnävsslag i magen. Då grät jag så att tårarna sprutade, men det bekom inte Ola det minsta utan han gick helt lugnt och la sig som om ingenting hade hänt.

Djupt chockad förstod jag att jag måste ta mig ur eländet som jag befann mig i. Jag vet inte var jag fick kraften ifrån men jag tog bara min kappa och gick därifrån.

Jag hade inte hunnit så långt när Ola kom rusande efter mig i bara pyjamasbyxorna. Han bad om ursäkt och ville att jag skulle följa med hem igen, att vi skulle prata.

—Nej, sa jag.

För första gången sa jag nej. Bara nej. Sedan styrde jag stegen hem till min äldste bror och hans familj och där bodde jag tills jag fick en egen lägenhet.

Ola hörde aldrig av sig igen, kanske för att min andre bror som är jurist sa åt honom att inte göra det.

I dag är allt annorlunda. Jag bestämmer själv över mitt liv och det tänker jag fortsätta med, oberoende av vem jag träffar. Jag har lärt mig att lyssna inåt, att lita på min magkänsla. Och framförallt att stå på mig. Jag säger det jag tycker för att jag vill det och inte för att någon annan har sagt åt mig att göra det.

Jag har blivit en ny människa, en människa som känner sig tillfreds med tillvaron.

Lisa

 

Läs mer

Katinka och hennes son tvingades leva gömda i tio år

Tack vare Stellan vågar jag tro på kärleken igen

Ensamheten har gjort Magdalena Graaf stark


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…