Annons

Annons

Helenas mamma har suttit i fängelse

När Helena var 16 år dömdes hennes mamma till ett långt fängelsestraff. Det kändes som om världen rasade samman för den känsliga tonåringen. Hon kände skam och ville ta sitt liv. Vändpunkten kom när hon fick kontakt med en skrivargrupp...

Min mamma har suttit i fängelse

Helena älskar sin mamma högt, samtidigt som hon är djupt besviken över hur hon hanterat relationen till sina barn.

 

Helena är en ödmjuk ung kvinna som tycker att hon klarat sig bra, trots att hon växt upp i olika fosterhem. Hon har lyckats undvika eget missbruk med alkohol, droger och osunda relationer. I dag jobbar hon och är utskriven från de sociala myndigheterna. Framtiden ser ljus ut, ändå är ljust långt ifrån vad livet varit för henne tidigare.

Annons

—Jag och mina två äldre syskon växte upp i en förort söder om Stockholm. Grannarna klagade, kvällar och nätter fylldes ofta med skrik och bråk mellan min mamma och hennes sambo. Min pappa fanns inte kvar i våra liv och mamma var inte psykiskt frisk. När hon drack fick hon någon form av pyskos och kunde bli väldigt aggressiv. Fyra av sju dagar var det ren kalabalik hemma. Polisen besökte oss nio, tio gånger per år, berättar Helena.

Hon kom ofta till skolan trött och med slitna kläder, vilket skolpersonalen la märke till. Socialen hade varit i kontakt med familjen sedan Helena var sex år och några år senare blev hon och hennes äldre syskon placerade i fosterhem. Till en början fick de bo tillsammans, men efter att de äldre syskonen lämnat den första fosterfamiljen skildes de åt.

Helenas mamma Christina har missbrukat alkohol, och förmodligen även droger, så länge Helena kan minnas. Christina har även varit hemlös och gått från den ena destruktiva relationen till den andra.

—Jag var bara tio år när jag skar mig med rakblad för första gången. Jag hamnade fort i ett självskadebeteende, kände att oavsett vilken fosterfamilj eller skola jag kom till så var jag till besvär. Jag var annorlunda än alla andra barn, kaxig och stökig, vilket ledde till bråk med skolkamrater och lärare.

Trygg för första gången

Inte förrän Helena hamnade hos en familj i södra Sverige kände hon för första gången att hon inte ville fly längre. Fostermamman Margaretha gav Helena trygghet och ro. Med katter, hästar och naturen runtomkring sig började hon äntligen få lite mer förståelse för allt som hade hänt.

—När jag kom dit sa Margaretha med glimten i ögat: Välkommen hit, här har vi alla adhd! Jag vet inte var jag hade varit utan henne. Hon såg den lilla Helena, med alla mina behov.

När Helena fyllde 16 år och försökte leva som en normal tonåring fick hon samtalet som skakade om hennes värld. Igen.

—Jag och fosterfamiljen var på Ikea när mammas advokat ringde och berättade att mamma satt häktad, misstänkt för flera allvarliga brott. Det var många känslor på en och samma gång, det kändes som min värld rasade samman. Jag frågade hur långt straff hon kunde tänkas få. Advokaten svarade att det kunde bli runt tio till tretton år. Hur gammal är jag då, tänkte jag?

Helenas mamma, som vid den här tiden var gravid, fick sex års fängelse och kom sedan att sitta på de flesta kvinnoanstalterna i Sverige. Helena hälsade på henne regelbundet, tillsammans med en kontaktperson eftersom Helena var under arton.

—Jag minns när jag besökte henne första gången. Hon hade just fött barn. Min mamma är väldigt liten och har alltid brytt sig om sitt utseende, solat solarium och fixat naglarna. Nu satt hon där, gråhårig och rund. Men samtidigt var hon lugn och glad, där hon satt med sin nyfödda bebis i knät. Barnet fick bara stanna i fängelset under första året.

Helena berättar att hon delvis tyckte det var jobbigt att ha en förälder bakom lås och bom, men samtidigt var det skönt, för då visste hon var mamma var. Hon slapp oroa sig, helt enkelt.

—Jag har inte berättat för så många om hur livet sett ut för mig, att mamma suttit inne. Jag skämdes ofta för mitt liv och ville inte vara annorlunda än andra barn. Jag lärde mig att ha svar på de flesta frågor jag kunde tänkas få om mamma och min livssituation. Många gånger har jag varit på väg att ta mitt liv, men gjorde det inte för att mamma var vid liv. Men med åren har jag insett att jag inte kan styra över situationen med mamma och familjen, och det är något jag har accepterat i dag.

Ber om hjälp

Ibland är Helena rädd för att hon ska hamna i samma situation som sin mamma, därför tycker hon det är viktigt att våga be om hjälp. Helenas mamma är i dag ute ur fängelset och de har regelbunden kontakt. Sina syskon har hon ingen direkt kontakt med.

Hur har hon orkat med alla uppbrott? All otrygghet och alla svek?

—Skrivandet har alltid hjälpt mig. När jag bodde hemma, innan jag hamnade på fosterhem, så hade jag en liten korg i min garderob där jag la små lappar. Det kunde stå: ”Snälla, ta mig härifrån!” Jag skriver för att få ur mig allt, det lättar på trycket. Jag har lärt mig att göra någonting bra och kreativt av allt jag varit med om. Det har blivit min självmedicinering.

Under tiden som Helenas mamma satt i fängelse kom Helena i kontakt med Bufff, Barn och ungdom med föräldrar/familjemedlem i fängelse. Där fanns en skrivargrupp för unga mellan 16–20 år. Tillsammans skrev de texter som de planerade att ge ut i bokform.

—Det var skönt att få kontakt med andra tjejer med samma erfarenhet. Det är så viktigt med samhörigheten, även om ingen av deras mammor satt i fängelse. Jag hade skrivit en text som handlade om hur det kändes för mig just då, den perioden. När jag skrev den kände jag att jag inte orkade mer. Men jag vände mig till skrivargruppens ledare och frågade om den texten skulle passa till skrivargruppens bok. Hon tyckte att den gjorde det, och så blev den publicerad i boken. Mamma har sett texten. Hon bröt ihop och började gråta när jag läste upp den för henne.

Skrivit har Helena gjort när hon har mått dåligt. Hon nämner att livet till stor del handlat om höga toppar och djupa dalar, rent känslomässigt, men att skrivandet har blivit som en kompis för henne.

Helena drömmer om att kunna skriva en egen bok en dag. Och skrivargruppens bok Du jag vi – om att ha en förälder i fängelse, som har kommit ut nu, är jag jättestolt över. Jag hoppas en dag att jag får göra något stort i samhället. Jag vill jobba med barn och ungdomar. Många gånger har jag funderat över hur man kan göra någon förändring i samhället som vi lever i i dag, där näst intill alla mår dåligt. Och jag tror att det bästa vi kan göra är och starta där allt börjar – med barnen. Jag har ett favoritcitat som jag ofta tänker på, ”Det är lättare att bygga starka barn, än att laga trasiga vuxna.”

 

Vill du läsa mer? Se andrasidanmurarna.wordpress.com

 

Läs mer: 

Anki förskingrade 5,1 miljoner

Malin blev missbrukare som sin mamma

Emmy blev förälskad i en uteliggare

 

Text: Birgitta Stolt

Foto: Shutterstock

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…