Annons

Annons

Min dotters död gav liv åt andra

Dela
(0)

Ingrid Jonsson
När Ingrid Jonsson förstod att allt hopp var ute svartnade det för ögonen och det kändes som om hon föll ner i ett hål. Men när överläkaren lite senare bad om ett enskilt samtal visste hon precis vad det gällde – och vad hon skulle svara.
– För Louise var organdonation en självklarhet!

Annons

Ingrid står stadigt med ena foten framför den andra. Förväntansfull lyfter hon fiskespöet över huvudet och svingar det bakåt och ut över vattnet. Spöet är en gåva från särbon Torgny, och fiske är en alldeles ny sysselsättning för Ingrid. Där på klipporna vid sjön släpper sorgen för en kort stund sitt järngrepp om henne.
Förra året förlorade Ingrid sin dotter Louise. Hon dödförklarades den 31 juli och blev endast 22 år gammal. Hon hade då varit sjuk i knappt en vecka.
– Med endast en termin kvar på utbildningen till förskollärare var hon full av hopp. Tillsammans med pojkvännen planerade hon inför framtiden, berättar Ingrid och minns sin flickas lyckliga ansikte när det blev klart att mor och dotter skulle jobba på samma förskola den sommaren. Louise Jonsson
– Hon hade tidigare, när studierna tillät det, ryckt in som vikarie lite då och då. Men nu skulle hon bli min semestervikarie.
Louise hann arbeta en och en halv vecka…

Gilla Hemmets på Facebook

Det hade börjat på torsdagen som en migränliknande huvudvärk, något som hon tidigare ytterst sällan drabbats av. Den slog till när hon var på väg till jobbet. Men hon ville inte ställa till oreda i bemanningsplanen och trodde själv att värken skulle släppa när hon väl kommit i gång med arbetet.
Men arbetskamraterna befarade att det kunde röra sig om influensa och skickade hem henne med rådet att kurera sig.
Hon vilade över helgen, men på måndagsmorgonen hade huvudvärken fortfarande inte släppt när hon satte sig i bilen för att köra till jobbet. Efter bara några kilometer ringde hon till Ingrid som fick henne att vända om och lova att gå till hälsocentralen. Därifrån skickades hon några timmar senare hem med en stor förpackning Alvedon och rådet att bädda ner sig.
Samma kväll ringde Louise och bad Ingrid att hämta henne hem till sig.
– När jag såg svettpärlorna i hennes panna, hur yr hon var, och hennes upprepade kräkningar ringde jag sjukvårdsupplysningen som sa att vi skulle åka direkt till akuten på Östersunds sjukhus.

Fick rådet att vila
Där började en mardrömslik väntan. Först på en avskild sängplats, sedan på de läkare som hade jour.
Louise röntgades aldrig – något Ingrid upprepade gånger bad om – utan fick tillbringa natten i ett undersökningsrum. Nästa morgon skrevs hon ut med recept på muskelavslappnande tabletter och värktabletter, och rådet att vila. Man ansåg att hon var tillräckligt frisk för att kunna åka hem.
– Då var hon så dålig att hon inte kunde stå på benen, utan fick köras ut till vår bil i rullstol, berättar Ingrid som varit utom sig av oro och helt utmattad efter natten på sjukhuset dit också hennes Torgny hade kommit som stöd.
Louise hade då tolv timmar kvar att leva…

– Vi for hem, bäddade ner henne i min säng, gav henne tabletterna enligt läkarnas ordination, pysslade om henne, höll om henne. Jag matade henne skedvis med vätskeersättning under dagen. Hon sa att hon längtade efter jordgubbar och jag gav henne ett litet, litet bär. Det var det sista hon åt, säger Ingrid och fortsätter:
– Vid 21-tiden på kvällen fick Louise allt svårare att andas. Strax därpå blev hon medvetslös och jag kastade mig på telefonen.
Det tar normalt fyrtio minuter för en ambulans att köra de fyra milen från sjukhuset i Östersund till Fåker, men just då passerade en ambulans, hemmahörande i Hede, genom byn. Den kom efter bara fyra minuter, men visade sig sakna en tillräckligt lång tub för att passagen i Louises luftstrupe skulle bli fri, varför man var tvungen att tillkalla en ny ambulans.

Louise fick nya hjärtstopp, flera under ambulansfärden in till sjukhusets intensivvårdsavdelning där man, efter att ha röntgat Louise, informerade de förtvivlade anhöriga om att den upprepade syrebristen skadat hennes hjärna mycket svårt.
Hon placerades i respirator, men Ingrid förstod snart att allt hopp var ute. Informationen var så fruktansvärd att det svartnade för hennes ögon. Hon visste för en stund inte var hon befann sig, som om hon hamnat i ett hål…
Så kom hon att tänka på alla de som alltid tagit stor del av Louises liv.
– Min son Joan, Louises två år yngre lillebror, hennes pojkvän, min mamma och pappa – alla måste komma hit! Samlas runt henne, röra vid henne. Alla måste få möjlighet att ta farväl.

Ingrid visste utan att någon sagt det högt att Louise inte fanns i livet längre, trots den då ännu arbetande respiratorn. Sjukhuspersonal hjälpte till med att ringa runt och det dröjde inte lång stund förrän det var trångt om utrymmet runt sängen där Louise låg.
Det blev en vacker och värdig avslutning på ett alldeles för kort liv. Långt efteråt fick de veta att det var en propp som gav Louise den svåra huvudvärken och som sedan orsakade hennes död.
– Jag förstod vad överläkaren tänkte fråga mig när han bad om ett enskilt samtal.
Den känsloladdade frågan om organdonation! Ett jakande svar skulle innebära att respiratorn stängdes av. Kunde hon föreställa sig att hennes Louise skulle kunna ge sitt liv vidare till någon som tvingats vänta och sätta sitt hopp till att någon en dag ringer och säger ”Vi har fått tag på det nya organ du väntar på!”
Ingrid svalde många gånger innan svarade:
– Ja! För det är vad Louise själv ville.
Det var vad hennes friska, underbara dotter hade gett uttryck för under en stilla stund på kyrkogården några veckor tidigare.
– Louise hade planterat penséer på sin pappa Lennarts grav, hon och Joan hade tagit på sig det gemensamma ansvaret eftersom Lennart och jag skilde oss många år innan han dog.
Louises fråga hade kommit från hjärtat: ”Men mamma, hur ställer du dig till organdonation?”
”Nja, jag vet inte, jag har inte funderat så mycket på det”, svarade Ingrid litet häpen över den vändning deras samtal tagit. ”Jag ser donation som en självklarhet”, förklarade Louise då och Ingrid minns att hon tänkte att Louise får bestämma det den dag det blir aktuellt för mig.
Hon kunde inte föreställa sig att det var Louise som stod på tur, det naturliga var ju att det skulle röra sig om henne, Ingrid.
-Louises hjärta och lungor hade visserligen blivit så skadade av den intensiva behandlingen att de inte kunde hjälpa någon. Men efter en tid fick jag höra från Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg om ålder och kön på de människor som nu bär hennes lever och njurar. Det är en tröst att veta att Louise på det här sättet hjälper någons barn eller föräldrar till ett bra liv, säger Ingrid.

Läkarna har fått skarp kritik
Hennes sorg är fortfarande som en sprängfylld kanonkula, riktad utåt i ena stunden, för att i nästa stund, med samma kraft, vända riktningen inåt. Det är en obarmhärtig process.
– Den famnar hela mig, från tårna och upp över hjässan. Att förlora ett barn är att förlora sig själv, säger hon och vet att sonen Joan, hennes föräldrar Elise och Bengt-Johan, hennes Torgny och många fler, var och en på sitt sätt, ger mening åt hennes liv. Och hon älskar dem.
Men det har blivit så tomt.
– Louise var inte bara min älskade dotter. Hon var även den som skickade sms eller ofta ringde, vi var varandras smakråd när vi köpte kläder. Hon hörde alltid av sig om både stort och smått här i livet. Nu är telefonen märkbart tyst.
För ett par månader sedan kom beslutet från Inspektionen för vård och omsorg, IVO, att de riktar skarp kritik mot sjukhuset och de två inblandade läkarna.
– Kritiken känns som en liten upprättelse. Men jag kommer alltid att anklaga mig själv för att jag inte tvingade sjukhuset den gången att låta Louise stanna kvar på sjukhuset, säger Ingrid.
Hon stänger inte in sin sorg utan låter tårarna komma, oavsett var hon befinner sig, vem hon än pratar med. Och när någon säger ”jag kan inte förstå fast jag så gärna vill”, då svarar hon:
– Det ska du heller inte kunna. Det finns inga ord för det.

Av Lena Wikström Foto: Bengt Weilert, privata

Se även: Säg JA till organdonation

 

LÄS MER: Nytt vaccin mot lunginflammation

LÄS MER: Hjärtbytet var Emmas enda chans

LÄS MER: Eva blev sol-och-vårad

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…