Annons

Annons

Min bästis visade sig vara min faster!

Jenny hade alltid tyckt att det var något bekant över vännen Harrieth. Men att de var släkt hade hon inte kunnat ana i sin vildaste fantasi. Allt började med att Harrieth fick reda på att hennes pappa hade en okänd son...

Dela
(0)

4
Visa bildspel

/
Vännerna Jenny och Harrieth visade sig vara nära släkt
Vännerna upptäckte att Harrieths pappa Arne också var Jennys farfar
Vännerna Jenny och Harrieth visade sig vara nära släkt
Vännerna Jenny och Harrieth visade sig vara nära släkt
...
Visa mer

När Jenny Ramström 2007 valde att flytta tillbaka till hemstaden Nyköping anade hon inte att det beslutet skulle komma att förändra hennes liv i grunden. I lokalen bredvid den nyöppnade psykoterapimottagningen där hon jobbade fanns Harrieth Andersson, ägare till ett ayurvediskt spa. De stötte ofta ihop i samband med hämtning och lämning av nycklar – ägaren till mottagningen lämnade nämligen alltid nyckeln hos Harrieth.

Annons

En dag hittade Jenny en lapp i Harrieths skyltfönster om en kör som behövde nya medlemmar. Eftersom hon gillar att sjunga blev hon intresserad och frågade Harrieth. Det visade sig att hon var med i kören – och så började de umgås på fritiden. En fin vänskap växte fram och snart blev Jenny ”våran Jenny” för den tjugo år äldre Harrieth och hennes barn. De umgicks ofta och otvunget.

—Det har alltid känts väldigt speciellt med Jenny och jag tyckte att vi på något vis var lika. Det var något bekant över henne, utan att jag kunde sätta fingret på det, säger Harrieth och får nickande medhåll av Jenny.

—Ja, jag kände precis likadant. Vi var själsfränder, åldersskillnaden till trots. Och så rynkade vi på näsan på exakt samma sätt!

Åren gick och vänskapen växte sig allt starkare. Jenny firade både födelsedagar och högtider tillsammans med Harrieth och hennes barn.

Okänd son

Den 28 april 2014 dog Harrieths pappa Arne, 87 år gammal. Ett par dagar före begravningen ringde juristen för bouppteckningen upp Harrieth och berättade att han hade hittat en okänd son till Arne som hette Per Arne. Per Arne hade fötts utom äktenskapet när Arne var mycket ung och hade adopterats bort. Harrieth hade alltså haft en halvbror som hon aldrig hade fått vetskap om och än mindre fått möjlighet att lära känna. Och eftersom Per Arne dog 30 år gammal skulle hon aldrig få möjlighet till det heller!

—Detta kom som en total överraskning för mig och mina syskon. Vi kommer aldrig att få veta varför pappa valde att inte berätta. Men det var nog ofta så på den tiden, att man la locket på, säger Harrieth sakta.

Eftersom hennes halvbror varit bortadopterad beställde juristen ett utdrag från Landsarkivet för att få bekräftat att Per Arne verkligen var Arnes biologiske son.

Beskedet kom när Harrieth satt i väntrummet hos tandläkaren. Per Arne var verkligen hennes bror och han hade dessutom två barn. När Harrieth läste namnen på barnen var det som att allt stannade upp.

—Jag kunde knappt andas, jag trodde inte att det var sant det jag såg. Det ena barnet hette Jenny Maria Cecilia Berg och var född 1974, precis som min väninna Jenny. Det var verkligen hon, ”våran” Jenny!

När sanningen, efter några sekunder av andlös häpnad, sjönk in hamnade hon i en bubbla av lycka – och det sista hon ville just då var förstås att gå in till tandläkaren!

En lyckobubbla

Det märks att minnet av det där avgörande ögonblicket fortfarande berör Harrieth. Ögonen fuktas av glädje och lycka. Hon berättar att det var svårt att ta in att Jennys pappa var hennes bror, att hon är Jennys faster och att Jenny och hennes barn är kusiner.

—Det enda jag ville var att rusa hem och ringa Jenny. Den korta sträckan hade aldrig känts så lång som då. Det var som att gå i sirap, säger Harrieth och ler innan hon fortsätter:

—Jag, som fortfarande befann mig i en bubbla av lycka, förvirring och eufori, ville prata med Jenny så fort som möjligt. Det var riktigt, riktigt magiskt och helt otroligt att vi hade funnit varandra på det viset utan att ens veta om att vi var släkt. Jag kunde knappt bärga mig, jag bara måste berätta det för henne!

Harrieth ringde och ringde, men fick inte tag i Jenny, som satt på en föreläsning med mobilen avstängd.

Jenny berättar att hon blev lite orolig när hon upptäckte att hon hade en massa missade samtal från Harriet. Hade det hänt något?

—Så jag ringde upp i en paus. Det första Harrieth frågade mig var vad jag visste om mitt förflutna. Jag blev lite full i skratt eftersom det är en fråga som kan tolkas på många olika sätt. Men jag kunde ju inte veta exakt vad hon var ute efter. Så berättade hon med andaktsfull röst att hon är min faster, att min pappa var hennes bror, säger Jenny, som började skaka i hela kroppen.

—Det kändes helt otroligt och helt fantastiskt. På ett ögonblick hade jag fått en stor släkt, personer som jag redan kände och visste vilka de var. Dessutom hade jag redan börjat söka efter mina rötter på egen hand och fått reda på tillräckligt mycket för att fylla flera av Harrieths luckor där och då. Det var som att allt varit menat!

Hann aldrig träffas

Jenny berättar att hon sedan länge förstått att hon hade en okänd biologisk farfar. Eftersom hennes pappa hade varit adopterad så hade den farfar hon vuxit upp med inte varit hennes pappas biologiske far. Hon sökte upp sin biologiske farfar – Arne – men de hann aldrig träffas innan han dog. Men om hon hade fått möjlighet att besöka honom skulle hon säkerligen ha upptäckt fotografier på personer som hon kände väl, men som hon inte visste sig ha några släktband till.

—Då skulle jag antagligen ha dött av chock! Och farfar också, i förtid, skrattar Jenny.

Harrieth nickar instämmande.

—Ja, och tänk att jag erbjöd dig skjuts dit eftersom min pappa ju bodde i samma stad som den farfar du funnit. Jag tänkte att det var ju ett lägligt sammanträffande!

—Det var på sätt och vis bra att det blev så här i stället, konstaterar Jenny, som tycker det känns helt magiskt att hennes och Harrieths vänskap nu har fått ytterligare en dimension.

—Det känns fortfarande väldigt nytt och spännande. Det här kommer att ta tid att smälta. Jag har ju också fler släktingar än de jag redan känner.

Flera saker har fått sin förklaring nu när hon vet vilka hon är släkt med. På Arnes begravning, som hon blev inbjuden till, blev hon otroligt rörd över all värme hon möttes av. Hon upptäckte att många i släkten är konstnärliga och musikaliska, vilket Jenny också är. Hon såg också att hon och hennes bror Robert har många personlighetsdrag – inte minst fysiska – gemensamt med många av kusinerna.

—Det var roligt att sitta och titta på alla som ser ut som vi på begravningsfikan. Så här i efterhand känns det obegripligt att jag inte upptäckte likheterna tidigare, säger Jenny.

Många tankar

Hennes nya släkt har tagit emot henne med öppna armar. Alla är glada och väldigt rörda.

—Vår resa har bara börjat. Det finns så mycket vi vill ta reda på och så mycket som jag har börjat tänka på. Hur hade mitt liv blivit om jag hade fått springa runt och busa med all mina kusiner när jag var barn? funderar Jenny, som ändå är själaglad att hennes och Harrieths vägar korsades på detta underbara vis. Även om de på ett sätt har ”förlorat” många år som släktingar, så har de förhoppningsvis många år och upplevelser framför sig.

—Ja, det känns verkligen som att det var menat, att någon högre makt har varit inblandad. Det är för fantastiskt för att det enbart ska vara en slump, konstaterar Harrieth och tillägger att varje gång hon tänker på det som hänt – och det är varje dag – så fylls hon fortfarande av en härlig lyckokänsla.

Harrieth och Jenny har beslutat sig för att tillsammans försöka få ihop ett släktträd. Då kommer släktbanden att framträda ännu tydligare. Och så finns det förstås massor av foton och andra minnen att gå igenom. Och relationer att utveckla.

 

Läs mer

Nyfiken på dina rötter? Börja släktforska!

Birgitta och Peter fann varandra igen efter 43 år!

Vi är inte fyra, vi är alltid fem!

 

Av Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Per Groth, Privat


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…