Annons

Annons

Med anorexi i journalen trodde ingen på Carinas magproblem

Carina drabbades som
tonåring av anorexi och kämpade med sjukdomen 
i många år. När hon fick magproblem och rasade 
i vikt var det där läkarna 
sökte förklaringen – trots att hon var övertygad om 
att något var allvarligt fel 
i kroppen. Men Carinas 
pojkvän Jack vägrade 
ge sig. – Utan honom hade jag inte suttit här i dag, säger hon.

Dela
(0)

anorexi

Efter totalt sex operationer mår Carina i dag mycket bättre. Bild: Susanne Stamming

För två år sedan vägde Carina Nimmersjö knappt 37 kilo och åkte ut och in på akuten med svåra magproblem. Men med diagnosen anorexi i journalen – en sjukdom som Carina drabbades av som tonåring – upplevde hon att hon inte blev tagen på allvar. Läkarna hon fick träffa ansåg att hennes problem satt i psyket, inte i kroppen. Räddningen blev två läkare som till sist såg mer än hennes diagnos och förstod att läget var kritiskt.

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

– Det var mycket tack vare Jack, min pojkvän, som kämpade för mig och aldrig gav sig, berättar Carina.

Carina växte upp i Södertälje i en vanlig medelklassfamilj med rötterna i pingströrelsen. Intresset var idrott och hon var framgångsrik i framför allt tennis.

– Jag hade alltid höga krav på mig själv. Jag medlade i konflikter och var den som alltid kände av stämningar i ett rum. Det är bra att vara omtänksam, men jag gick till överdrift. Vad andra tyckte om mig var nummer ett, säger Carina.

För att hantera kraven vände hon sig till det hon kunde ha kontroll över: träning och mat.

– Jag var 13 år när anorexin bröt ut. Jag försökte passa in, men allt kändes fel. Det var mitt sätt att kanalisera min frustration. Det handlade inte om maten, som så många tror. Det är mer som ett tvångssyndrom för att slippa ångesten, förklarar Carina.

I gymnasiet tränade hon allt mer och hon var också duktig i skolan. Men snart vägde hon inte mer än 33 kilo och slutade studera.

– Tränade gjorde jag ändå, trots att det var farligt för hjärtat. Jag såg inte att jag var smal när jag såg mig i spegeln. Men det mest märkliga är att ingen sa till mig.

I 20-årsåldern skaffade Carina hunden hon drömt om och fick något viktigt att leva för.

– Det var en spaniel som hette Norpan. Då blev det tillfälligt bättre.

Men olyckligtvis fick hon också rådet att ringa en relativt nystartad anorexiförening. Efter ett första samtal lät allting fantastiskt bra.

– Kvinnan som höll i alltihop lovade att hjälpa mig och var mycket övertygande. Det var mitt första steg till sjutton år av ett beroende av henne. Hon fick total känslomässig kontroll över mig. Jag blev hennes högra hand och drog tyvärr in andra i det jag själv fastnat i, berättar Carina.

Kände sig utvald

Gruppen höll på med alternativa nyandliga metoder.

– Det gick ut på att bryta ner allas försvar, men hennes sätt var vänligt och hon ingav ett mycket stort förtroende. Man fick dåligt samvete när hon sa att man gav efter för sin sjukdom. Samtidigt kände man sig utvald och speciell. Hon ville inte att man skulle ha kontakt med anhöriga, så det var nästan som en sekt. Världen utanför var helt avstängd.

Allt kretsade kring kontroll, menar Carina.

– Jag inser ju i dag att hennes drag var psykopatiska. Men då var jag bara uppfylld av att någon brydde sig så mycket.

Under åren i gruppen genomgick Carina flera akuta magoperationer på grund av bland annat tarmvred. Ledaren var skeptisk och dömande och menade att Carina hade blivit straffad av Gud.

– Då föddes min känsla av att något inte stämde. Men jag vågade inte tänka tanken att ta mig därifrån.

Det som behövdes var en annan röst, och en dag mötte hon en målare som stod och jobbade i närheten. Han visade sig känna hennes bror och hade lagt märke till kvinnorna som passerade fram och tillbaka vid huset. Han upplevde att något inte stod rätt till, eftersom alla såg så olyckliga ut, och när han hörde Carina berätta blev han upprörd.

– Han tyckte att jag vigt mitt liv åt henne och jag insåg att han hade rätt, men visste inte hur jag skulle kunna ta mig ur det. Han sa till mig: ”Vad gör du här, Carina?” Det hade jag inget bra svar på. Visserligen höll jag anorexin i schack, men jag hade bara bytt ett nedbrytande beteende mot ett annat.

Målarkillen gav Carina den bekräftelse hon behövde för att våga bryta sig loss. Carina berättade för sina föräldrar och drog sig bort från gruppen. Men hon ångrade sig flera gånger innan hon till slut blev fri.

Blev inte trodd

Vid den tiden, 2009, fick hon en skiva i present. Det var Jack McGuinness som sjöng, och hon blev förälskad i texterna.

– Jag ringde upp honom för att prata. Vi träffades och det var ett starkt möte där vi pratade om musik och allt annat. Sedan hade vi kontakt till och från, berättar Carina.

Hösten 2010 anordnade hon en konsert i Södertälje med hans rockgrupp Motvind. Kort innan dess hade vänskapen övergått till kärlek.

– Vi tog det lite försiktigt, för vi var båda lite skadade, säger Jack och tittar på Carina.

De flyttade inte ihop direkt utan Carina levde i en egen lägenhet, fast nu i Göteborg närmare Jack. Hon började jobba, men drabbades av hälsoproblem.

– Mitt magsystem kollapsade helt. Men tyvärr fick jag ingen hjälp. I min journal stod det att jag hade anorexi och läkarna fokuserade helt på det i stället för att leta andra förklaringar.

Carina tappade vikt igen eftersom hennes mage och tarmar inte fungerade som de skulle. Men allt fokus lades på att hon en gång haft anorexi. Att det även kunde finnas fysiska orsaker var det ingen som insåg. I stället fick hon tabletter mot ångest och sömntabletter som förändrade hennes personlighet.

Räddningen blev den envise pojkvännen Jack.

– Jag hade inte suttit här i dag om det inte vore för Jack som ringde runt och ställde krav, bankade på dörrar och inte gav sig förrän han hittat två läkare, en medicinare och en kirurg, som vi skrev egenremisser till.

Det blev totalt sex operationer och i dag mår Carina mycket bättre.

– Under en tid hade jag stomi på magen. Men i dag klarar jag mig utan det. Det var fantastiskt att äntligen bli hörd och trodd och att få veta att mina problem inte var psykologiska, utan bland annat berodde på tarmvred.

Hela tiden har Carina haft Jack vid sin sida och i dag bor de också ihop.

– Tillsammans tar vi oss framåt. Vi är väldigt olika personer som har varit med om mycket och jag tror att vi kompletterar varandra, samtidigt som vi har förståelse för vad den andre varit med om, intygar Carina och ser fortfarande alldeles nyförälskad ut.

Carina har gått upp tio kilo och känner sig starkare än någonsin, men hon vet att det är långt kvar.

– Det är en läkningsprocess. Jag går i terapi och försöker stärka min självkänsla. Mina hundar hjälper också till, säger hon och kramar om chihuahuorna Cindy och Candy.

– Djur är alltid läkande. När jag och Jack är ute och promenerar med dem vid havet så glömmer jag allt annat, säger Carina.

anorexi

Utan Jack hade jag inte suttit här i dag, säger Carina. Bild: Susanne Stamming

Så här skrev Carina på Facebook

Vad är och blir min lärdom?
Det är 2 år mellan dessa foton.

På det till höger vägde jag 37 kilo 
och under 2014–15, bodde i stort sett både jag och Jack på akuten, 
Östra sjukhuset.

Med en tidigare diagnos av anorexi och efter år av utsatthet i en nu 
anmäld sekteristisk verksamhet 
(där jag befann mig innan jag 
träffade Jack), var det en kamp att 
få ansvariga inom sjukvård att förstå att viktnedgången denna gång 
handlade om fysiska problem och medicinska orsaker.

Är man en gång stämplad med en diagnos med anorexi lever den 
kvar oavsett hur mycket din röst 
försöker höras.

Till slut fick jag hjälp, mycket pga att jag har en sambo som krossade 
dörrarna på akuten, ringde varenda ansvarig inom Västra Götalands 
sjukvård och hjälpte mig att fixa 
egenremiss till den bästa och mest kompetenta och empatiska kirurgen av alla (Mattias Block).

Ärligt var denna tid bland det mest svåra jag utsatts för, eftersom min 
tidigare roll av att alltid vara den 
perfekta tjejen, som trots motgångar fixade allt, slutade att funka. Totalt!

Det pga av corny mediciner, 
vilka konserverade själen till total 
fångenskap.

Ändå, mitt i all denna turbulenta tid hade jag tur att ha nära och kära 
som inte svek en sekund.

När nu livet återvänder med allt vad det ger, skulle det vara lätt för mig att slå sig för bröstet, och boosta mitt ego.

Att tro att jag är så mycket starkare nu än då, eftersom jag har målade ögonfransar och återigen gått upp till 47 kilo.

Men jag vill lova er alla, att min styrka endast växer av sann kraft, ju mer ödmjuk och tacksam jag förmår att fortsätta vara över att jag överlevde och att jag i det kan komma ihåg känslan av hur det är att vara som mest utsatt.

Ta hand om er alla denna lördag och 
ta inte dagen eller 
stunden för given.

Carpe diem!
 Carina

 

Läs också:

Pär blev kär i bipolära Zandra när hon var på topp

Hur förstår jag om min dotter fått anorexi?

Godast i maj: Cheesecake med rabarber


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…