Annons

Annons

Mats sjukdom splittrade syskonen

Åsa var 14 år när storebror Mats blev sjuk i schizofreni. Under många år höll hon sig undan och skämdes för honom. Tills något hände som fick hennes murar att rämna...

Dela
(0)

Mats_schizofreni

– Vi betyder otroligt mycket 
för varandra, säger Åsa och får medhåll av Mats.

 

Mats Konradsson kände redan 
i sena tonåren att han var annorlunda. Introvert, lite udda – och väldigt konstnärlig. Föräldrarna tog honom till en läkare som konstaterade att sonen var överintelligent och att hans inåtvändhet var typisk för tonåringar och inget att oroa sig för.

Annons

Det fanns ingenting i uppväxten som kunde förklara hans känsla av utanförskap. Syskonen Mats och Åsa hade en harmonisk barndom i ett idylliskt radhusområde i Hässelby. Åsa Konradsson Geuken beskriver den som en ”Bullerbybarndom” med naturen runt knuten och där alla i området var välmående kärnfamiljer.

– Vi hade en trygg uppväxt. När jag var fem och Mats elva skildes våra föräldrar. Men de förblev goda vänner och för oss barn innebar det mest att vi fick dubbla julaftnar och födelsedagsfiranden, säger Åsa och får nickande medhåll av Mats.

Men 1988 hände något som kom att dela in livet i ett före och efter för både Åsa och Mats, då 14 och 19 år gamla. Mats hade ryckt in i lumpen och var på väg hem på permission. På impuls klev han av tåget 
i Ljusdal och ringde sin pappa. Han sa att han inte orkade mer och ville avsluta sitt liv.

– Jag har bara fragmentariska minnesbilder av det där. Jag tyckte själv att jag irrade runt länge i Ljusdal, men i själva verket var det några minuter, eftersom jag sedan steg på samma tåg igen, säger Mats.

Letade efter sonen
Men hemma i Stockholm hade Mats pappa redan hoppat i bilen och körde i ilfart upp till Ljusdal. Väl där letade han febrilt efter sonen. När han inte fann honom ringde han till barnens mamma.

– Han berättade att Mats var försvunnen, men att han kanske fanns på tåget till Stockholm. Kunde hon åka till Centralen och leta efter honom där? Jag minns hur mamma kom in i mitt rum, det var tidig morgon, och sa att Matte är borta, säger Åsa.

De for snabbt till Centralen, hittade rätt tåg och sökte med stigande oro igenom varenda vagn. Men Mats fanns ingenstans.

– Det var ren skräck. Jag var fruktansvärt rädd och orolig, säger Åsa.

Efter timmar av ovisshet och rädsla för att det värsta kanske hade hänt fick de äntligen beskedet att Mats hade tagit en taxi hem till sin pappa.

– Vi åkte genast dit och där var han, med fullt utblommad psykos. Han var energisk, pratade snabbt och forcerat, blandade in fraser på ryska och franska, blicken var konstig och han rörde sig på ett märkligt sätt. Dessutom var han hotfull mot mamma. Det var otroligt skrämmande. Jag kände mig rädd för min egen bror, det var som att han var en helt annan än den Mats jag kände. Så skiftade han plötsligt, blinkade till mig och sa ”det löser sig syrran, det är lugnt”, säger Åsa, som det där korta ögonblicket fick tillbaka sin bror. Det betydde mycket för henne.

Men psykosen tog överhanden igen. Föräldrarna förstod inte vad det var, men hans mamma tyckte att han behövde lugn och ro och tog ut sonen på en seglats 
i hopp om att han skulle må bättre. Men efter bara något dygn lades han akut in på Huddinge sjukhus. Han 
fick tung medicinering i kombination med elchocker. Diagnosen schizofreni ställdes relativt snabbt.

– Jag fanns inte som människa i tre veckor, säger Mats, som knappt minns något av sjukhusvistelsen.

Åsas värld gick i tusen bitar. Tryggheten och sorglösheten hon känt var som bortblåst. Hennes mamma förklarade att schizofreni var en sjukdom som alla andra, men att den drabbar hjärnan.

– Hon var klok, mamma. Hon var saklig. Själv hade jag aldrig hört talas om schizofreni, men jag förstod att det var allvarligt. Jag reagerade med alla taggar utåt och ville absolut inte att någon skulle få veta. Jag kände hat, skam och 
ilska över att min bror drabbats av schizofreni och var också avundsjuk på den uppmärksamhet han fick av våra föräldrar, säger Åsa som vägrade att gå med i en syskongrupp för att tala om sina känslor. Om hon hade gjort det hade hon fått veta att hennes känslor kring Mats sjukdom var helt normala.

I efterhand har hon haft dåligt samvete för hur hon reagerade och att hon vände sin bror ryggen när han behövde henne som mest och hon har bett honom om förlåtelse för det. Men hon har också förlåtit sig själv. Hon var ung, ensam och rädd och mitt i sitt eget identitetsbyggande.
Hennes mamma var lyhörd för hennes önskan om att inte basunera ut att Mats var sjuk. Men utan sin dotters vetskap såg hon ändå till att informera vissa nyckelpersoner, som hennes baskettränare, kompisars föräldrar och lärare, så att ett skyddsnät fanns kring henne. Allt fokus hamnade nu på Mats, därför var det viktigt att det fanns andra vuxna i Åsas omgivning som såg hennes behov.

Under Mats sjukhusvistelse vägrade Åsa kategoriskt att följa med och besöka sin bror. Men han saknade henne och frågade efter henne och på hans 20-årsdag följde hon äntligen med.

– Jag fick en chock. Där satt han i sängen med stripigt hår och kunde varken prata 
eller äta. Jag grät och Mats grät och jag kände mig hemskt arg på mamma som hade tagit med mig till sjukhuset. Jag hatade sjukdomen och hur den drabbat vår familj, säger Åsa, som hädanefter såg till att inte vara hemma när Mats kom på besök. Redan in-
nan sjukhusvistelsen bodde han i egen lägenhet, så han och Åsa träffades inte dagligen. Men hon klarade inte att träffa honom ens de gånger han kom hem – och när hon gjorde det var hon avig mot honom.

– Inuti var jag jätteorolig för Mats, att han skulle ta sitt liv. Men jag levde i total förnekelse, säger Åsa och tillägger att hon fort-
farande oroar sig för sin bror, även om hon vet att han har det bra i dag. Hon håller ett vakande öga över honom och de hörs av på ett eller annat sätt varje dag.

– Om varken jag eller mina föräldrar har pratat med Mats brukar jag kolla hans Facebook-sida för att förvissa mig om att han har varit aktiv där, säger Åsa med ett leende.

Målade Åsas porträtt
Ända fram tills hon tog studenten höll hon sig ifrån sin bror. Men på själva studentdagen gav han henne ett fint porträtt som han målat. Det fick hennes murar att rämna.

– Jag kände att vad fasen, det är ju min bror, min store idol! Att någon man älskar drabbas av schizofreni kan liknas vid att den människan dör. Det blir ett skal kvar som förändras dels av medicinerna, dels av själva sjukdomen. Det tog tid för oss att lära känna varandra igen, det gick inte att ta vid där vi slutade innan sjukdomen bröt ut. Vi fick lära känna varandra på nytt, säger Åsa och tillägger att det har underlättat att Mats aldrig har förlorat sin humor.

– Vi har fått jobba på vår syskonrelation. Men jag tror att vi i dag har en djupare relation än andra syskon och hjälps åt i vardagen. Vi betyder otroligt mycket för varandra, säger Åsa och får nickande medhåll av Mats.

– Ja, det finns nog ingen som visar så mycket omtanke som syrran.

– Och jag är tacksam över att jag har dig! Tack vare dig har jag fått en doktorstitel inom neurofarmakologi och en yrkeskarriär som schizofreniforskare. Det är ett kall och en direkt konsekvens av mina erfarenheter som 
anhörig, svarar Åsa, som forskar om schizofrenins gåta och kämpar för att personer som drabbats av sjukdomen ska ha en dräglig vardag. Med sitt anhörigperspektiv har hon en djupare förståelse jämfört med andra som forskar i ämnet – och är drivande i kontakten med psykiatrin för Mats räkning.

– Jag är så trött på stigmatiseringen och att namnet schizofreni fortfarande är så laddat. Som anhörig kan jag tycka att de som kallar sig normala eller friska är ganska tråkiga. Människor med diagnoser är människor med knorr! Jag och Mats har väldigt kul ihop.

Har ett fungerande liv
Hon tycker att erfarenheten som anhörig till en person som lider av schizofreni har fått henne att växa som människa och gjort henne mer empatisk. Tack vare henne, lyhörda föräldrar och ett bra vårdteam har Mats kommit långt. Han har ett fungerande liv, även om han behöver stöd i vardagen.

Konsten betyder mycket för honom. Under åren har han målat minst 300 tavlor och har även skapat i lera och silver. Väggarna hemma hos Åsa är fyllda av Mats konst.

– Jag började måla i 20-årsåldern. Det fungerar lite som terapi för mig och jag kan låta mina känslor kanaliseras genom färg och form, säger han och sveper med blicken över den pampiga tavla i ljusa färger som hänger i ensamt majestät över soffan.

– Jo, och man kan utläsa hur du mår genom att titta på dina tavlor, inflikar Åsa.

Mats sitter tyst en stund. Sedan berättar han om hur sjukdomen tar sig uttryck i hans vardag.

– Den finns med mig överallt, hela tiden. Men med hjälp av mediciner hålls den i schack. Andra kan uppfatta mig som ensam och udda, men jag har ett rikt inre liv. Det jag kan ha svårt med är att komma igång med grejer. Att diska undan, städa. Och jag har ibland svårt att uttrycka mina behov.
Åsa ler. Så är det. Men hon understryker att de samtidigt är en väldigt glad familj 
i dag, även om de inte tar något för givet.

– Oron för Mats finns alltid, säger hon.

 

Läs mer: 

Småbarnsmamman Linda fick en psykos

Noras hund hjälper henne klara livet

Magnus son blev bara 3 år

 

TEXT: Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Jennifer Glans


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…