Annons

Annons

Mathias bröt nacken och trodde att livet var slut

Mathias var en lovande idrottsman med stora planer för framtiden. Men allt tog slut då olyckan inträffade. I början kände han bara ilska och sorg och funderade på om han över huvud taget ville leva. Men Mathias beslöt sig för att kämpa.

Dela
(106)

5
Visa bildspel

/
Mathias bröt nacken och trodde livet var slut
Mathias bröt nacken och trodde livet var slut
Mathias bröt nacken och trodde livet var slut
Mathias bröt nacken och trodde livet var slut
Mathias bröt nacken och trodde livet var slut
...
Visa mer

 

En sekund. Så kort tid tog det när Mathias Johanssons liv totalförvandlades under en judomatch i Reykjavik för 24 år sedan. Olyckan, som skedde i under en tävling med judolandslaget i Nordiska Mästerskapen, kom att dela upp hans liv i ett före och ett efter.

Annons

Mathias var framgångsrik, ansågs lovande och siktade på medalj för att sedan kunna ta sig vidare till junior-VM och OS.

Men mitt i ett kast förändrades allt. Han tappade balansen och föll handlöst med huvudet före i mattan – och fick motståndaren över sig.

—Allt som jag hade planerat och ville göra försvann i det ögonblicket. Plötsligt visste jag ingenting om framtiden längre, berättar Mathias, 42 år i dag, vid köksbordet hemma i Göteborg.

—Nacken gick av vid den femte nackkotan. Jag förstod ju att något allvarligt hade hänt och jag skrek att ingen fick röra mig, det var det enda jag visste om ryggmärgsskador. Jag kunde inte röra mig och plötsligt kunde jag inte heller andas under några sekunder. Då vällde paniken fram och ett kraftigt illamående sköljde över mig, berättar han.

Ambulansen var på väg och under färden till sjukhuset kom rädslan.

—Dittills hade jag varit chockad men i ambulansen kom skräcken och tårarna. Jag fick reda på att jag skulle opereras. Då förstod jag hur allvarligt skadad jag var och hur nära det var att jag inte hade klarat mig.

Förlamad från halsen

Mathias hade krossat en disk mellan femte och sjätte kotan. Han hade brutit nacken och förlamats från halsen och neråt. För att rädda så mycket som möjligt av ryggmärgen rensade läkarna upp diskresterna samtidigt som de stabiliserade kotorna. Mathias blev kvar på Island i tolv dagar innan han kunde flygas hem till Sverige. Direkt efter olyckan funderade Mathias mycket på framtiden.

—En del av mig ville tillbaka till judon och den delen trodde att jag skulle bli bra igen. Men så var det en annan bit av mig som insåg att det aldrig skulle bli så och jag såg ett liv i rullstol framför mig. Den delen var tung, den gjorde mig väldigt ledsen.

I nio månader var han inskriven på sjukhuset och senare på en rehabiliteringsavdelning i Uddevalla där han är uppvuxen och bodde på den tiden. Veckorna efter olyckan funderade han på om han över huvud taget ville leva om han skulle vara förlamad i nästan hela kroppen i resten av sitt liv. Vissa stunder kände han mycket ilska. Men han kom fram till att han ville leva.

Han beskriver det som en sorgeprocess.

—Jag grunnade mycket på framtiden. Undrade hur mina fysiska förutsättningar skulle bli och vad jag skulle kunna utbilda mig till. Och så undrade jag om jag skulle kunna träffa någon i framtiden. Skulle jag någonsin kunna vara attraktiv för någon annan? Det är ju funderingar man har i den åldern och just då kom det över mig.

Ville leva självständigt

Men de tankarna försvann ganska snart, och successivt började han acceptera sitt nya liv. Stegvis vande han sig vid tanken på ett liv i rullstol. Drivkraften var att kunna leva så självständigt som möjligt.

Han gjorde framsteg, även om det tog tid. Att han varit elitidrottare hjälpte honom att orka både mentalt och fysiskt, mycket tack vare medpatienterna på rehab som hade varit där längre och som blev hans förebilder. Efter två månader kunde han trycka på fjärrkontrollen själv.

Hans goda självförtroende hjälpte till, Mathias lät aldrig skadan hindra honom från att göra det han ville och kunde. Hans livsmotto är ”Det kunde ha varit värre”. Det har hjälpt honom genom svårigheterna utan hjälp från terapeuter och psykologer.

Han skaffade först bil och tog sedan körkort, just i den ordningen, några år efter olyckan. Han flyttade från barndomsstaden Uddevalla till Göteborg, började plugga psykologi på universitetet och flyttade in i en studentlägenhet. Vid några tillfällen har han opererat händerna vilket har gjort att han har viss rörlighet i armar och händer. Han skulle kunna göra fler kirurgiska ingrepp och med det få ytterligare ökad rörlighet. Men rehabiliteringen har varit lång efter varje operation och därför har han valt att i stället träna och bli bättre på sådant som han redan kan.

Och sedan kom den in i hans liv. Kärleken. När Mathias var på Ryggmärgsskadeenheten på Sahlgrenska sjukhuset för sju år sedan för att prata om sina erfarenheter för andra skadade var hon plötsligt där, Jenny som arbetar med ryggmärgsskadade.

—Men då hände inget. Vi tittade mest på varandra, säger Jenny.

Några veckor senare träffades de av en slump på krogen.

— Jag är rätt blyg av mig men efter en öl blir jag mer pratsam. Vi talade och bestämde tid för en dejt.

Sedan gick det snabbt.

—Allt stämde direkt mellan oss. Vi pratade lätt och mycket och hade kul ihop. Vi märkte ju att vi hade väldigt mycket gemensamt. Dessutom är han ju så snygg…

Mathias skruvar lite generat på sig och tillägger:

—Det kändes som att vi känt varandra länge, det var så självklart redan från början.

Mathias och tre år yngre Jenny gifte sig på midsommarafton för tre år sedan. Bara de två i ett nästan folktomt Göteborg. Det är ett speciellt och fint minne hur de drack champagne och sedan gick hem genom nästan helt folktomma gator.

Nya utmaningar

I tio år arbetade Mathias på ett medicintekniskt företag tills de gjorde omorganiseringar och hans tjänst drogs in. Han ser det som en utmaning, en chans att testa något nytt. Mathias har tidigare föreläst och satsar nu han på att livnära sig enbart på det och håller just nu på att arbeta fram en hemsida och en föreläsningsprofil.

— Jag lever ett väldigt bra liv, mycket bättre än vad jag vågade hoppas på när jag var 18. Och jag är gift. Jag tror inte det hade varit bättre om jag inte skadat mig. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så oberoende som jag är.

Jenny ler lite.

—Det är inte mycket som han inte klarar av. Jag tänker inte på att min man sitter i rullstol men andra kan ju bli förvånade när Mathias gör vissa saker. Han kan själv ta sig från golvet upp i stolen om han skulle trilla ur, men det händer sällan.

—Min fru tycker att jag är lite vårdslös ibland. Men för att våga vara självständig måste jag ibland tänja lite på gränserna. Då kan det hända att jag faller ur stolen.

Jenny berättar att hon många gånger fascinerats av Mathias sätt att hantera och lösa situationer utifrån sina förutsättningar och hon skrattar till när hon kommer att tänka på vad Mathias pappa sa till henne när de nyss hade blivit ihop.

—”Han kan diska!” Men då menade han nog att Mathias inte skulle lura mig och låta mig tro att ha inte kan göra saker hemma. Han är väldigt självständig och utstrålar det. När han kör fram i sin rullstol så syns det så tydligt, då är han fortfarande den där elitidrottsmannen.

 

Lyssnarnas sommarvärd i P1

Mathias var en av åtta kandidater som kunde ha blivit lyssnarnas sommarvärd i radions P1 i år. Här berättar han sin livshistoria.

23-åriga Emilia Lin, student i Umeå röstades fram som Lyssnarnas sommarvärd. Emilia förlorade båda sina föräldrar som 16-åring och den 20 juli berättar hon i ”Sommar i P1” om hur hon hanterade sorgen och lärde sig stå på egna ben.

 

Läs mer:

Ebba föddes utan armar

Sofias son blev frisk från leukemi

Kajsa blev fri från aggressiv ms

 

Text: Mathias Pernheim
Foto: Bo Håkansson, privat, Mattias Ahlm/Sveriges Radio


Läs mer om:

Dela
(106)


Annons

Senaste från Hemmets
ANNONSSAMARBETE MED MARABOU

Annons

Laddar nästa sida…