Annons

Annons

Måste man älska sina barn?

Peter fick inte vara den pappa han ville vara. I stället blev han försörjare och hembiträde. Nu har han fått en andra chans.

,aste man älska sina barn

Man kan ibland ställa sig frågan om man måste älska sina barn. Missförstå mig inte! Mina barn betyder mycket för mig, men de har tagit mig för given och till slut blev de kravmaskiner utan respekt för mig som person.

Annons

Vi fick barn tidigt, min hustru var 20 år och jag var 22. Vi hade varit tillsammans sedan tonåren så vi kände varandra väl och det var vi mot världen. Så när hon frågade mig om jag ville ha barn så sa jag att jag ville det.

Det visade sig sedan att min förmåga att bli pappa var försvinnande liten. Ett något skämmigt prov på fertilitetskliniken avslöjade att spermierna simmade väldigt långsamt, om de över huvud taget simmade alls. Våra möjligheter att bli föräldrar var försvinnande små, men med lite övertalning la jag mig under skalpellen och snart var en blodåder tillsnörpt. Läkaren som gjorde ingreppet påtalade dock att operationen på inget vis garanterade föräldraskap.

Men innan min hustru fyllde 21 var hon mamma och hennes lycka var total med all uppmärksamhet hon fick. Själv åkte jag runt och inhandlade barnvagn och allehanda babysaker.

Vår lilla familj bodde i ett kallt och dragigt hus på landet. Vi arbetade i staden ett par mil därifrån och vår ekonomi tillät bara skrotbilar men vi drog oss fram ändå. Vår son fick det han behövde. Ovanpå allt fick han kolik, men vi kämpade på trots att vi varken hade släkt eller vänner i närheten som kunde avlasta oss. Det gjorde oss starkare tillsammans och det var fortfarande vi mot världen. Ibland kunde vi bara äta gröt veckan innan löning men vi var ändå lyckliga.

Ett större lyckorus

När vår son fyllde två år sålde vi det kalla, dragiga huset och flyttade in i en sommarstuga med renoveringsbehov. Vårt andra barn såg dagens ljus när huset var klart att bo i. Nu hade vi en pojke och en flicka och bodde i ett fint och bra hus som jag hade renoverat med kärlek och omtanke.

Min hustru var föräldraledig och jag drog det tyngsta lasset med inkomsten. Det var tufft för en barnfamilj med bara en inkomst som skulle räcka till räkningar och fortsatt renovering. Det gick precis runt. Vi hade det bra men kunde inte unna oss något utöver det nödvändiga.

Ibland träffade vi andra föräldrar som tyckte att det här med att bli mamma och pappa var det bästa som hänt dem. De frågade mig om inte jag tyckte att det var en fantastik händelse. Ärligt talat så var mitt körkort och första turen med min bil ett större lyckorus. Missförstå mig inte, men att bli föräldrar runt 20 var min hustrus dröm och inte min.

Kanske fick jag aldrig tillfälle att skapa de band som man ska som förälder till sina barn. När vår pojke var liten och hade kolik var min sömn minimal och det fanns stunder då jag hade kunnat slunga honom i väggen bara för att få tyst på honom så att jag kunde sova. Naturligtvis skapade det en barriär mellan mig och min son, men jag tror att många föräldrar har upplevt liknande saker.

Tog sin mammas parti

En annan händelse som fick bägaren att rinna över var när vår son en dag kom ut och ville hjälpa mig att bära ved till vedspisen i pannrummet. Jag gav honom ett vedträ i lämplig storlek och stolt som en tupp gick han i väg med vedklabben. Han hann gå ett par gånger innan min hustru dök upp arg som ett bi och skällde ut mig för att jag lät sonen bära ved – det skulle inte så små barn göra.

Efter att flera gånger ha blivit kritiserad av min hustru bestämde jag mig för att överlämna all barnuppfostran till henne när sonen var tre år och dottern ett år. Jag blev i stället den som försörjde familjen. Under de år barnen formades till individer fanns jag där som deras hembiträde. Jag hämtade på dagis, körde dem till sportaktiviteter och skötte alla hushållsgöromål.

Min hustru studerade och la bland annat sitt studiemedel på en semesterresa till Mallorca. Hon förklarade för våra barn, som då var tio och tolv år, att mamma kunde ge dem en härlig solresa men det kunde minsann inte pappa. Barnen formades att tro att deras mamma var en gudinna medan de såg ner på mig. Självklart tog det mig hårt, men jag bet mig i tungan och var tyst många gånger för att inte ställa till med bråk i familjen.

För barnen var det självklart att deras mamma tröstade och försvarade dem, medan jag skulle fixa det de förstörde eller betala för det. Trots att jag var den som backade i konfrontationer blev det till sist skilsmässa i alla fall. Våra barn som då var vuxna tog sin mammas parti.

En bra pappa

Min dotter vägrar att prata med mig då hon anser att jag inte ska kräva min numera före detta hustru på de summor jag lagt ner på hennes hus och för det gemensamma lösöre hon tog utan mitt medgivande. Min son har på sociala medier hotat att slå in min skalle och pissa på min grav. Det gjorde att jag till slut var tvungen att polisanmäla honom.

I dag bor jag med min nya familj i ett annat land sedan två år. Min nya hustru har en son och nu har jag fått en andra chans att vara den pappa jag egentligen skulle ha varit för mina biologiska barn. En gång i tiden valde jag mitt äktenskap framför mina barns välfärd och i dag får jag betala för det. Vi är alla förlorare.

Tiden läker alla sår sägs det och smärtan har bleknat. Nu är jag tacksam för att jag kan vara en bra pappa för min nya hustrus son. Jag vet också att jag kan vara en bra pappa när förutsättningarna är riktiga. Nu har jag en hustru som älskar mig för den jag är och stöttar mig i stället för att bara se mig som försörjare och hembiträde.

Peter

 

Läs mer

Min mans älskarinna trakasserade mig

Svärmor anmälde mig till socialtjänsten

Min dotter blev ihop med min chef

Vill du dela med dig av din berättelse? Fyll i formuläret här eller mejla oss här!

 

Läs också:

Dela
(19)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…