Annons

Annons

Måste jag bli sjukpensionär?

Svår värk ledde till att Ulrika blev sjukskriven. Sedan blev hon uppsagd från sitt arbete. Hur ska framtiden bli? Ulrika vill inte bli sjukpensionär redan.

Annons

Måste jag bli sjukpensionär?

Under flera års tid har jag haft återkommande värk i kroppen och även varit mer mottaglig för förkylningar och influensor. Hösten 2013 gick jag till läkaren för första gången eftersom det blivit värre och jag kände att mitt arbete blev lidande.

Efter diverse turer blev det deltidssjukskrivning och jag skickades till smärtutredning. Den gav vid handen att jag hade en ganska tuff fibromyalgi. Laborerande med diverse medikamenter samt sjukskrivning tog sin början.

Jag fick också gå på sex veckors kurs i smärtrehabilitering. Det var i en grupp med åtta andra med liknande problem på kliniken där jag hade blivit utredd. Kursen var något av det bästa jag har tackat ja till i mitt liv. Det var som att gå i skolan igen med schemalagda lektioner: medicininformation med läkaren, positivt tänkande med psykologen, avslappning med sjukgymnasten, rörelsemönster med arbetsterapeuten och så vidare.

De fick mig att förstå att min smärta är på riktigt, inget jag bara inbillar mig. Jag lärde mig att sätta mig själv i första rummet i stället för att leka Bror Duktig och göra mer än kroppen klarar av. Att få träffa andra människor i samma sits hjälpte mig också mycket. Att få umgås med andra som förstod vad det handlade om kändes betryggande.

Vi delade både skratt och tårar. För en del tårar blev det när man erkände för sig själv att man inte längre hade kraft och ork som förr, att man inte längre var den man en gång varit. Vi insåg också att man måste våga be om hjälp, och det kändes djupt i hjärtat.

En spark i magen

Efter de sex veckorna fick jag med mig en bedömning som sammanställts av teamet på kliniken. Trots att jag hade varit igenom alltihop kändes det ändå som en spark i magen att se svart på vitt hur dålig min arbetsförmåga var.

Under sjukskrivningen fick jag inget stöd från min arbetsgivare. Ingen hörde av sig och undrade hur det var med mig. Jag fick ingen information om vad som hände på min arbetsplats. Varför fick inte jag en uppmuntrande bukett blommor? Det fick ju kollegan som bröt benet, kollegan som var hemma på grund av diskbråck och kollegan som förlorade sin pappa. Görs det skillnad på grund av vilken anledning man är sjukskriven?

Det bestämdes att jag skulle bli uppsagd eftersom jag troligen aldrig skulle kunna gå tillbaka till mitt arbete. Det fanns inte heller möjlighet till omplacering. Det var tungt, men det som kändes värst var att människor som jag arbetat nära under många års tid och haft väldigt roligt med plötsligt bara vände mig ryggen. Det fick mig att undra om den goda arbetsrelationen bara varit falskspel i alla år.

Vännerna försvann

En del vänner tycktes också upplösas i tomma intet. Även om det kändes tungt var det samtidigt befriande, för nu vet jag vilka som är mina sanna och riktiga vänner. Det känns också tryggt och skönt att jag fick nya vänner genom kursen i smärtrehabiliteringen. Dem kan jag prata med när det är extra jobbigt för vi delar ju samma vardag.

Tack och lov har jag också en stöttande familj som jag älskar över allt annat på jorden. Jag skulle ha varit helt vilse utan den.

Nu väntar jag på att Arbetsförmedlingen ska utreda om det finns något arbete över huvud taget som jag klarar av. Det är på min egen begäran den bedömningen ska göras. Min handläggare på Arbetsförmedlingen liksom min läkare är inne på sjukersättning eller sjukpensionering som det hette förr. Men det känns tungt eftersom jag inte ens fyllt 50. Så jag vill verkligen uttömma alla möjligheter innan jag tar det steget.

Men kanske kan det ändå vara skönt att landa i en sjukpensionering under ett par års tid. Då kan jag fokusera på mig själv och hur jag mår, utan att behöva oroa mig för Försäkringskassan och annat. Inget behöver ju vara hugget i sten och framtiden vet man ingenting om.

Jag har tack och lov en ljus livssyn och ser för det mesta positivt på saker och ting. Förhoppningsvis kommer det något gott även ur detta.

Det har betytt mycket för mig att jag under resans gång har mött underbara och empatiska människor inom vården, på Försäkringskassan och på Arbetsförmedlingen. Man får ju ofta höra hur dåligt allt är i vårt samhälle, men jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att det finns mycket som är bra också.

Jag ser framtiden an med tillförsikt.

Ulrika

Läs mer

Jag blev mobbad av chefen 

Tröttheten tog över mitt liv

Lars sjukdom förändrade allt

Läs också:

Dela
(1)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…