Annons

Annons

Marie lurade döden

Mitt under ridpasset fick Marie plötsligt huvudvärk. Några minuter senare låg hon i en ambulans med tjutande sirener.

4
Visa bildspel

/
Marie lurade döden
Marie lurade döden
Marie lurade döden
Marie lurade döden
...
Visa mer

 

Det började som vilken annan dag som helst.

Marie Munters vaknade vid sjutiden, klädde sig, åt frukost och gick sedan ut till hästarna på Lynga gård. Den världsberömda ryttaren Jan Brink var på ett av sina regelbundna besök, så Marie visste att det var en rolig men arbetsam dag på ridbanan som väntade.

Annons

Hon hälsade glatt på vänner och kollegor i stallet, pratade en stund med Jan som hade anlänt några minuter tidigare och sadlade sedan Don Promesso som hon skulle rida.

Marie njöt som vanligt av att få sitta upp och ge sig ut på banan. Som anställd beridare ingick det i jobbet att utbilda hästar och tävla med dem, det var vardagen, men hon tröttnade aldrig. Det var här – bland sadlar, träns, stigbyglar och bett – hon var som lyckligast. Det var här hon kände att hon hörde hemma.

—Jag började som vanligt försiktigt, skrittade runt ridbanan i maklig takt, säger Marie.

Jan Brink stod vid sidan av och tittade tillsammans med ett par av de andra ryttarna på gården. Efter några minuter ökade hon takten – och det var först då hon märkte att något var fel.

—Från ingenstans dök en märklig huvudvärk upp, en värk som jag aldrig känt förut. Jag tänkte att det var konstigt, jag som aldrig har ont i huvudet.

Marie försökte tänka på annat, koncentrerade sig i stället på ridningen, men minut för minut blev det allt svårare. Huvudvärken förvärrades snabbt och efter bara en kort stund hade den övergått i en blixtrande smärta.

—Rädd blev jag nog aldrig, mest förvånad och lite förundrad. Värken kom så snabbt att jag blev tvungen att sitta av hästen och sätta mig och vila på en bänk. Jag tänkte att det skulle gå över, men Jan känner mig väl och han förstod ganska snabbt att något var fel. När jag började kräkas så ringde de ambulans. Då förstod de att det var allvarligt.

Inga minnen dagarna efter

Ambulansen var snabbt på plats och ambulanspersonalen insåg omedelbart att situationen var akut. Det sista Marie minns var att de körde ut på motorvägen och att sirenerna sattes på.

—Oj, är det så allvarligt tänkte jag innan jag förlorade medvetandet, säger Marie.

Knappt två år efter den där dramatiska torsdagsmorgonen sitter vi i Lynga gårds nybyggda restaurang- och konferenslokal. 39-åriga Marie Munters berättar utan omsvep om den akuta hjärnblödning som sånär kostade henne livet. Hon är inte en person som tar till överdrifter – snarare tvärtom – men det är uppenbart att den dramatiska händelsen har påverkat henne i grunden.

Själv har hon inga minnen alls av dagarna efter olyckan. Hon blev medvetslös, placerades i respirator och vaknade inte förrän efter två dygn. De följande två veckorna har hon bara vaga och förvirrade minnesbilder av.

Runt henne på Sahlgrenska sjukhuset hade vänner och familj samlats, oroligt vakande vid hennes sida. I det läget var det högst oklart hur dramat skulle sluta eller om hon skulle få några men av hjärnblödningen.

—I tio dagar fick jag ligga i sängen utan att röra mig. Jag hade ont i hela kroppen och var alldeles skakig. Medicinerna gjorde mig förvirrad och varken jag eller någon annan visste vad som väntade. Det var oroligt. Självklart funderade jag över hur framtiden skulle bli. Skulle jag bli invalidiserad? Skulle jag kunna få en normal vardag? Skulle jag någonsin kunna rida igen?

Kontroll över blödningen

Men även om det fanns mycket oro så lät Marie aldrig de mörka funderingarna ta över. Hon har aldrig varit en person som oroar sig i onödan och har alltid haft en positiv och nyfiken inställning till livet. Och den inställningen hjälpte henne att ta sig igenom den svåra perioden.

—Jag tror nog att jag redan från början hade en grundinställning att allt skulle bli bra, jag tänkte nog aldrig att det skulle kunna sluta på något annat sätt. Första tiden handlade det mest om att kämpa för att överleva, men efterhand som jag fick positiva besked förstärktes känslan och tron på att jag skulle komma tillbaka, berättar Marie.

Läkarna fick kontroll över blödningen i Maries hjärna och rehabiliteringen gick fortare än väntat. Efter två veckor på Sahlgrenska flyttades hon till sjukhuset i Varberg. Livet och hoppet kunde sakteliga återvända. För varje dag blev hon alltmer lik den Marie som hon själv och alla i hennes omgivning kände.

—Jag fick massor av support och stöd från min mamma och pappa som kom ner från Dalarna. Och alla släktingar och vänner, ja hela häst-Sverige, stöttade på ett fantastiskt sätt. Känslan när jag fick komma hem efter en månad på sjukhus var fantastisk, berättar Marie.

En annan milstolpe var när Marie för första gången efter hjärnblödningen fick sitta upp på en häst igen, bara tre månader senare. Sin första tävling efter hjärnblödningen förvandlades till en enda lång hyllning från vänner och bekanta inom svensk hästsport. Bara sex månader efter hjärnblödningen tävlade Marie i den svåraste klassen i dressyr igen.

Blev mamma två år senare

Men den främsta milstolpen av dem alla – och kanske den bästa motivationen att bli helt återställd – dök upp i Maries liv i oktober 2014. Det var då hon födde lilla Joline, en händelse som självklart har vänt upp och ner på livet.

—Att bli mamma är det största man kan tänka sig, det känns fortfarande overkligt på något sätt. Man förbereder sig så noggrant som det går, men när det väl är dags så kommer allt ändå som en överraskning. Man ser magen växa, men det går inte att föreställa sig att det är en liten människa som ska komma ut.

Joline föddes den 21 oktober och bor i dag med sin mamma på Lynga gård, med hästar runt varje hörn, naturen inpå bara knuten och en milsvid utsikt över det böljande halländska landskapet. Mamma Marie har återhämtat sig helt efter sjukdomen och sjukhusvistelsen. Nu är hon mammaledig på 80 procent och planerar att snart återgå i tjänst som stallchef och beridare på Lynga gård.

—Många säger att de får ett annat perspektiv på livet när de får barn och det stämmer verkligen. Jag tror att Joline har lärt mig att leva lite mer i nuet. Det gör ju barn, faktiskt lite på samma sätt som hästar, konstaterar Marie med ett skratt.

Men så blir hon en smula allvarlig. När hon tänker tillbaka på de senaste två årens händelser är det svårt att förstå att det faktiskt är hennes eget liv det handlar om och inte en film eller roman.

—Livet är så otroligt märkligt ibland, man kan aldrig veta vad som ska hända härnäst. Ena dagen drabbas man av hjärnblödning och hamnar i respirator, andra dagen blir man mamma till en fantastisk ny människa.

—I dag är jag bara så otroligt tacksam över att ha det liv jag har. Det är fantastiskt att kunna diska eller dammsuga, allt det där tråkiga som det är så lätt att tycka illa om. Jag tror jag har lärt mig att inte ta saker och ting för givet, jag har sett hur snabbt saker kan försvinna eller ändras. Man ska inte fundera på vad som eventuellt kan inträffa i framtiden. Livet är här och nu.

 

 

Läs mer: 

Mitt i livet fick jag en hjärnskada

6-årige Oscar räddade livet på pappa!

Nya behandlingar mot stroke!

 

Av Jakob Hydén

Foto: Jakob Hydén, privata

Läs också:

Dela
(11)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…