Annons

Annons

Marie-Louises son blev kidnappad av sin far

I början av 1980-talet kidnappades Marie-Louises son Christos av sin pappa. Först efter ett halvår fick hon honom tillbaka, efter en dramatisk kamp. Nu när sonen är vuxen har hon försonats med det som hände och skrivit en bok om dramat.

Annons
4
Visa bildspel

/
Marie-Louises son blev kidnappad av sin far
Marie-Louises son blev kidnappad av sin far
Marie-Louises son blev kidnappad av sin far
Marie-Louises son blev kidnappad av sin far
...
Visa mer

 

Som ung blev Marie-Louise Winbladh förälskad i Grekland. Hon utbildade sig till arkeolog och jobbet förde henne till olika utgrävningar på bland annat Kreta. Hon lärde sig grekiska och umgicks gärna med greker i Stockholm, där hon arbetade på Medelhavsmuseet. På en fest träffade hon mannen som skulle komma att bli far till hennes barn.

—Vi gifte oss i grekisk-ortodoxa kyrkan i Stockholm. Under ceremonin trampade han på min fot, vilket jag reagerade starkt på. Efteråt fick jag veta att det var så en man symboliskt visade sin överlägsenhet. Som kvinna var jag underställd honom och detta skulle komma att löpa som en röd tråd genom vårt äktenskap och även efter, säger Marie-Louise, 66.

Efter en tid föddes sonen Christos. Familjesemestrarna tillbringades i makens avlägset belägna hemby i norra Grekland, på halvön Halkidiki.

Men så började äktenskapet knaka i fogarna.

—Det blev en uppslitande separation, men jag var hela tiden mån om att han skulle få träffa sin son.

Hon såg till att aldrig krångla gällande Christos, som vid den här tiden hade hunnit bli fyra år. Hennes enda krav var att pojken skulle gå på dagis och skola i Sverige. Marie-Louise tyckte att exmannen var en bra pappa, även om de två inte kunde komma överens.

Långsemester hos släkten

Sommaren efter skilsmässan meddelade Marie-Louises exman att han ville ta med Christos till Grekland på en långsemester hos släkten i hembyn. De skulle resa i juni och komma hem i augusti.

—Jag fick panik vid tanken på att släppa iväg mitt älskade barn så länge, samtidigt som jag tyckte att det var bra att han fick lära känna sin grekiska släkt. Så jag gick med på att låta dem åka, om än med en olycksbådande känsla i magen.

En dag i början av juni vinkade hon av sin lille pojke, samtidigt som hon kämpade för att inte bryta ihop.

—Sommaren som låg framför mig kändes oändligt lång. Dagarna släpade sig fram, jag kunde knappt äta eller sova på grund av all oro. Det blev knappast bättre av att min exman inte hörde av sig, säger Marie-Louise.

Så kom äntligen dagen för Christos hemkomst, den 14 augusti.

—Jag var nervös, äntligen skulle jag få krama min son! Jag ville inte tro annat än att de var på väg hem. Men klockan gick och de dök inte upp. Jag famlade efter rimliga förklaringar, medan paniken växte inombords. Till slut förstod jag att de inte skulle komma.

Insikten om att sonen hölls kvar av sin far i Grekland slog sönder hela hennes tillvaro.

—Med darrande fingrar slog jag numret jag hade till byn. Min exman kom till telefonen och deklarerade att jag aldrig skulle få ha min son hos mig igen. Han sa att jag skulle få träffa min son max två veckor per år under övervakning och att han skulle vinna en eventuell rättegång. Det var som att öppna en dammlucka och jag sjönk paralyserad ihop på golvet.

Medlem i EU

Efter en sömnlös natt ringde hon till UD och fick namnet på en advokat som skulle hjälpa henne vidare.

—Grekland var vid den här tiden medlem i EU, så jag trodde att jag ganska enkelt skulle få hem Christos. Men det skulle visa sig vara svårare än jag trodde. Grekland var och är ett patriarkaliskt land, där respekten för lagar inte är så stor.

Nu tog en hektisk tid vid. Hon måste få fram en massa dokument för att bevisa att hon var lämplig vårdnadshavare. Hennes yrke som museiintendent och författare imponerade i Grekland.

—Under hösten levde jag två liv: ett på jobbet och ett hemma, med advokatkontakter, dokumentation och telefonsamtal till myndigheter. Jag kämpade i motvind och upplevde att UD lämnade mig åt mitt öde. Allt handlade om att få tillbaka mitt enda barn. Han var och är mitt allt.

Hon menar att det var tack vare att hon talade flytande grekiska och hade kännedom om kulturen som hon lyckades komma vidare, annars hade hon troligen aldrig fått hem Christos. Ändå blev hon chockad i sin kontakt med den grekiska rättvisan.

—Min grekiske advokat korsförhörde mig per telefon som om det var jag som var boven. Han krävde att jag skulle ljuga i rätten och förtala min man.

I slutet av oktober blev det äntligen dags för huvudförhandling. Marie-Louise uppmanades att klä sig kyskt i lång kjol och höghalsad blus. Blek och samlad äntrade hon salen. Där satt exmakens släkt och stirrade på henne.

—Jag var torr i munnen och så nervös att jag skakade, säger Marie-Louise.

Exmakens advokat skrädde inte orden om Marie-Louises olämplighet som förälder. Men efter att hon själv rakryggat pläderat för sin sak på perfekt grekiska beslutade domaren att ge henne hela vårdnaden.

—Jag trodde knappt att det var sant. Men nu började nästa kamp: att få med mig Christos hem. Det gällde att invänta rätt ögonblick.

Chockad och förvirrad

Någon vecka senare var det dags. Tillsammans med två nämndemän transporterades Marie-Louise i en bil till byn där Christos hölls gömd. Halvvägs slöt en polisbil upp.

—Vi for genom det dammiga karga landskapet, hjärtat bankade, jag var förväntansfull och hemskt nervös. Skulle min son ens känna igen mig? Och vad skulle hända om min exman var där? Jag vågade knappt tänka tanken.

Väl framme visade det sig att bara kvinnorna var hemma. Marie-Louise rusade in i huset och fann sin son sittande i ett hörn.

—Han var så blek och tunn, som en liten fågel. Jag sprang fram och tog honom i min famn. Han verkade chockad och förvirrad, men protesterade inte. Så tog jag hans hand och vi gick ut mot bilen. Hans farmor grät, kramade honom och lyfte sedan upp honom och räckte honom till mig. ”Ta honom, han är din”, sa hon bara.

Marie-Louise blinkar bort en liten tår.

—I efterhand har jag fått veta att hon ogillade det hennes son gjorde. Men hon vågade inte sätta sig upp mot honom.

Nu fanns bara ett hinder kvar före hemresan: Christos pass. Marie-Louise försökte förmå exmaken att överlämna det, men han vägrade – om han inte fick träffa sin son först. Hon gick motvilligt med på det, trots att hon fått rådet att hålla sig inomhus för att inte riskera ett nytt bortförande.

—Vi träffades dagtid på ett stort torg med massor av folk. Jag hade med mig advokatens sekreterare om något skulle hända. Något pass fick jag inte. I stället försökte min exman slita Christos ur mina armar med våld. Där stod vi och drog i vår son, som skrek av rädsla och smärta. Jag kämpade som ett djur och tänkte: ”Aldrig att jag släpper!” Först när sekreteraren ville kalla på polis släppte min exman taget. Det var sista gången jag såg honom på flera år.

Det märks att minnet gör ont. Kampen om Christos var över, men mor och son fick betala ett högt pris. Marie-Louise var utblottad och slutkörd, Christos traumatiserad.

De fick till sist passet via ett ombud och kunde resa hem till ett novembermörkt Sverige.

—Jag var skräckslagen in i det sista, såg mig om över axeln ända tills vi satt på planet. Jag var paniskt rädd att min exman skulle dyka upp och slita Christos ifrån mig.

Hade glömt svenskan

I Sverige återgick livet sakta till det normala. Mor och son hittade tillbaka till varandra och blev oskiljaktiga. De första månaderna hemma kommunicerade de på grekiska eftersom Christos glömt svenskan.

När han blev lite äldre återknöt han kontakten med sin far. Marie-Louise har förlåtit sin exman, som numera bor i Sverige. Hon har även försonats med det som hände, men hon glömmer aldrig.

Därför gav hon nyligen ut boken Grekiskt drama – Om att finna en förlorad son om sina upplevelser, trots att kidnappningen ägde rum för många år sedan. En anledning till att hon har väntat är att hon ville skona Christos yngre halvsyskon på faderns sida. En annan är att hon vill dela med sig av sina erfarenheter, som hon hoppas kan vara till stöd för andra föräldrar vars barn kidnappats.

 

SBN, Saknade Barns Nätverk, finns på Facebook och dit kan alla anhöriga till barn som:

* är bortförda olovligt utomlands

* hotas av bortförande till utlandet

* har varit bortförda och återvänt

vända sig för råd och stöd.

 

 

Läs mer: 

Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger

Deras barnbarn kidnappades av sin mamma

Mina barn kidnappades av sin pappa

 

Av Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Theresia Köhlin, privat

Läs också:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…