Annons

Annons

Marie Krøyer fick betala ett högt pris för kärleken

Dela
(0)

 

Marie Krøyer var på sin tid en av Skandinaviens mest omtalade kvinnor. Nu till helgen har Bille Augusts biofilm ”Balladen om Marie Krøyer” premiär. Huvudrollerna spelas av Birgitte Hjort Sørensen (från tv-serien Borgen), Sören Saetter-Lassen och Vera Torpp Larsson. I Hemmets Veckotidning nr 42 kan du läsa om Maries dramatiska liv med både passionerad kärlek och djupaste olycka. Och om drömmen att få bli konstnär…

Annons

Hon föddes i Köpenhamn 1867. Föräldrarna hade invandrat från Tyskland då pappa Max blev direktör på ett väveri. Lilla Misse som hon kallades växte upp i en välbärgat borgerligt hem.
I en tid då kvinnor förväntades gifta sig och ägna sig åt hem och familj drömde Marie om att bli konstnär. Ovanligt nog kunde hon förverkliga sina målardrömmar trots att kvinnliga elever inte var välkomna vid konstskolorna.

Men Marie var en viljestark person som kämpade för det hon ville och började ta lektioner hos olika konstnärer i Köpenhamn. Hösten 1886 blev hon elev i Ateljéskolan hos P S Krøyer. Den 16 år äldre Peder Severin, som kallades Søren av vännerna, var då en ledande konstnär i Danmark. Han var en omtalad, välbetald och elegant kändis som senare blev känd som en av Skagenmålarna med romantiska målningar från stränderna där.
”Jag gömde mig åtskilliga gånger medan han var där av rädsla för att visa honom mitt fuskverk”, skrev Marie om de första mötena med den beundrade målaren. Ett par år senare reste Marie, som många konstnärer på den tiden, till Paris för att fortsätta sin utbildning. Där stötte hon av en slump ihop med Søren och de blev förälskade. Det dröjde inte länge förrän de hade förlovat och gift sig.
De första åren var paret förälskade och lyckliga, och Marie fortsatte att måla med äkta maken som lärare. 1895 fick de dottern Vibeke. De ville båda ge sken av att deras liv var lika soligt och glatt som på den berömda målningen Hipp, hipp, hurra! – men den bilden var långt från sanningen.

Marie orkade inte leva upp till sina krav på att vara en perfekt konstnärshustru. Hon slutade måla och fick i stället utlopp för sin kreativitet genom att inreda ett vackert hem, men blev deprimerad, trött och sjuk. Søren var också sjuklig, dels i syfilis, dels visade det sig att han var manodepressiv. Dessutom drack han för mycket alkohol och var slösaktig med pengar. Våren 1900 blev Søren inlagd på sinnessjukhus med diagnosen manodepressiv psykos.
”Det är som att allt har fallit samman för mig. Det är så sorgligt som det kan bli”, skrev Marie i ett brev till en väninna.
Tidningarna frossade i skandalen. Marie flydde utomlands och funderade, ensam och deprimerad, på självmord. Till sommaren bedömdes Søren vara frisk och skrevs ut från sjukhuset, men Marie oroade sig för när nästa psykos skulle komma och hur det skulle gå för dem.
Vintern 1902 reste hon till Sicilien för att vila upp sig. Dit kom den svenske kompositören och violinisten Hugo Alfvén. Han förälskade sig ögonblickligen i den fem år äldre, vackra och olyckliga Marie.  Och hans känslor var besvarade.
Marie drabbades av den stora passionen, men visste då inte att Hugo var en casanova som ständigt ville erövra nya kvinnor. Hugo friade och hon bad sin make om skilsmässa. Men Søren sa nej och flera års kamp om Maries kärlek började. Märkligt nog accepterade Søren hustruns äskare och Hugo kom flera gånger till Skagen och bodde hos dem. Först 1905 när Marie var gravid med Hugos barn, dottern Margita, gick Søren med på skilsmässa.

Men då ville Hugo plötsligt inte längre gifta sig med Marie, som blev helt förtvivlad över älskarens svek. Inte nog med detta, hennes mor och bror vände henne också ryggen. De ville inte bli inblandade i skandalen. När dottern var född kom Hugo tillbaka, men äktenskap var det inte tal om. Marie, som levde på underhåll från Søren, bodde på pensionat med lilla Margita.
1912 gifte de sig till slut och bosatte sig i Sverige: i Uppsala och på Alfvéngården i Tällberg i Dalarna. Bland sina vänner sågs de som ett lyckligt par, men precis som i äktenskapet med Søren var det en falsk bild. Marie var sjuklig och deprimerad, Hugo ständigt otrogen och uppslukad av sin musik. Även Hugo drabbades av psykiska sammanbrott och hade ständiga penningbekymmer. Trots den stora passionen fick Marie inte den kärleksfulla gemenskap hon längtat efter.
I stället slutade deras äktenskap med en långdragen och hatisk kamp då Hugo ville skiljas sedan han hade träffat den 21 år yngre Karin Adolphson. Marie motsatte sig skilsmässan – hon älskade trots allt sin Hugo och orkade inte ännu en gång uppleva den skam och sociala deklassering som det då innebar att vara en frånskild kvinna. 1936, efter åtta år i olika domstolar, gick dock skilsmässan igenom. Fyra år senare dog Marie i cancer, kort innan hon skulle fyllt 73 år.
För världen förblev hon odödlig, den vackra kvinnan på många av Skagenmålarens mästerverk. Även hon själv kom att uppmärksammas som konstnär efter sin död.

Läs hela reportaget i veckans nummer – och var med i vår utlottning! Du kan vinna bok och biobiljetter!

Foto: Rolf Konow/SF, Scanpix

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…