Annons

Annons

Marianne är Sveriges enda sangoma

När Marianne fick beskedet av den sydafrikanska medicinkvinnan att hon var ensam skakade hon på huvudet och tänkte inte mer på saken. Inte förrän en månad senare när hon fick ett chockartat telefonsamtal. I dag är hon själv medicinkvinna och kanske Sveriges enda sangoma.

Dela
(0)

3
Visa bildspel

/
Marianne är Sveriges enda sangoma
Marianne är Sveriges enda sangoma
Marianne är Sveriges enda sangoma
...
Visa mer

Marianne Wadsten är skolsköterska men numera också medicinkvinna, sangoma, en titel som inger stor respekt i hennes andra hemland Sydafrika.

Hon är uppvuxen i Oskarström nära Halmstad och träffade tidigt sitt livs kärlek.

Annons

—Jan Bertil var redaktör för skoltidningen och vi föll för varandra när han gick om en klass, berättar Marianne, 64.

De gifte sig när Marianne var 18 år och fick tre döttrar.

—Jag var hemma i elva år innan jag bestämde mig för att läsa vidare till sjuksköterska.

Marianne var klar när hon fyllde 33 år och började jobba inom det militära som kompanisköterska.

Jan Bertil fick senare utlandsposteringar i FN:s tjänst. Det blev både Syrien och Israel under lite mer än ett år.

—Helt andra kulturer och miljöer som påverkade hela familjen, berättar Marianne.

Tillbaka i Sverige arbetade hon som skolsköterska tills Jan Bertil fick ett nytt uppdrag.

—Han blev valobservatör till det första demokratiska sydafrikanska valet 1994, berättar Marianne.

De kom hem med känslan av att ha gjort nytta och de hade blivit helt förälskade i landet Sydafrika. Efter två år reste de tillbaka och skillnaden var enorm.

—Det var en helt annan atmosfär. Människorna hade tid med annat än att bara försöka överleva, de målade sina hus och pysslade i trädgårdarna. Då bestämde vi oss. Jan Bertil skulle pensionera sig vid 55 och vi skulle bo i Sydafrika under vintern.

Platsen blev Port Shepstone, tio mil söder om Durban. I Sverige köpte de mark i halländska Harplinge 2005 och planerade att bygga ett hus där året därpå. Men först gällde Sydafrika där de jobbade som volontärer.

Mötte medicinkvinnan

—Jag deltog i en utbildning för hemsjukvårdare på landsbygden där jag mötte en kvinna som var klädd i tyger med djurbilder. Hon hade märkliga armband och ett stort utskuret kors av getskinn. Jag blev nyfiken och det visade sig att hon var en sangoma, en medicinkvinna med mediala krafter. Marianne ville veta mer och reste senare tillsammans med en tolk till kvinnan.

—En sangoma rådfrågar de döda genom att gå i trans och då pratar de bara sitt eget språk.

Meddelandet Marianne fick kändes både felaktigt och egendomligt.

—Hon sa att jag var ensam. Det stämde delvis då Jan Bertil åkt hem till Sverige för att påbörja husbygget. Jag medgav att jag var ensam i Sydafrika, men hon stod på sig och upprepade att jag var helt ensam. Hon ville inte ge sig, berättar Marianne som lämnade kvinnan med fler frågor än hon haft när hon anlänt.

En månad senare får Marianne ett samtal med ett chockbesked från en av sina döttrar. Jan Bertil hade fått en dödlig hjärtattack. Marianne var ensam.

—Det kändes märkligt när jag tänker tillbaka på det, men då var allt bara svart och hemskt och jag tror att jag kapslade in mina känslor under en lång tid. Allt praktiskt tog över: packa, åka hem och ordna med begravning. Jag bestämde mig också för att slutföra husbygget, berättar Marianne.

Men däremellan var det dags att återvända till Sydafrika igen och den här gången tillsammans med ett av barnbarnen. Tankarna på sangoman och hennes ord kom tillbaka.

—Jag sökte upp Linda, som hon heter, och berättade vad som hänt Jan Bertil. Därefter återvände jag en gång i veckan för att prata. Vi var nyfikna båda två.

Linda bad Marianne att hitta en stav och göra den till sin egen genom att dekorera den med något som hon fann lämpligt. Marianne fann staven på stranden, hittade tre fjädrar i olika färger och återvände.

—Linda blev förbluffad över mitt val. Fjädrarnas färger symboliserade anden, en nära manlig avliden och det kvinnliga. ”Du är en sangoma”, utbrast hon och erbjöd mig att gå i lära hos henne.

Det var en enorm ära som Marianne inte kunde tacka nej till.

—Det var verkligen unikt att jag som vit europé erbjöds något sådant. Men jag hade ingen aning om vad det skulle innebära, berättar Marianne.

Offra tre hönor

—Hon tog med mig ut för att plocka örter och lära mig mer om olika växter i naturen. Jag fick vara med om en första ritual och var tvungen att köpa tre hönor i de färger som jag valt fjädrar i. De skulle offras enligt traditionen.

Den sista av riterna genomgick hon 2009 som en hyllning till att hon nu ansågs färdig med träningen till sangoma. Denna gång skulle hon hedra stunden med två getter.

—Det var en mycket större fest och mängder av sangomas och även andra människor kom för att delta. Några tyckte fortfarande att det var märkligt att en vit kvinna skulle föräras detta och rådfrågade sina döda. Men jag blev godkänd.

Som beskydd fick hon ett armband gjort av raggen från getens ben. Nu var Marianne sangoma och redan på hemresan la hon märke till vad det innebar.

—Det är en speciell status. Att ta sig genom tullen i Sydafrika är numera aldrig ett problem när de ser mina getarmband.

Hemma i Sverige är hon mycket noga med att skilja på jobbet som skolsköterska och sitt intresse för naturmedicin och det hon lärt sig i Sydafrika.

—Jag kommer att använda mina sangomakunskaper mer när jag går i pension. Men som skolsköterska måste jag hålla mig till vetenskap och beprövade metoder, annars kan jag förlora min legitimation. Jag åker tillbaka till Sydafrika varje år för att friska upp minnet och lära mig nytt, berättar Marianne.

Men människor kommer redan till henne för att få hjälp.

—Jag håller en mycket klar linje. När någon kommer till mig privat handlar det ofta om själen som behöver hjälp. Det är massage, råd och hjälp att hitta balans som jag kan erbjuda dem. När jag har frågor mediterar jag och får kontakt med det förgångna. Det ger mig vägledning genom att jag känner visshet i de svar som kommer, förklarar Marianne.

—Jag har nog ärvt min förmåga från min pappas farbror var känd som Fäåsa-doktorn och hjälpte många. Mina döttrar är också intresserade och är riktiga småhäxor, skrattar Marianne.

—Jag har fått självförtroende, tror på mig själv efter att ha gjort saker jag aldrig trodde jag skulle klara av. Det är som att gå på glödande kol. Du växer när du märker att det du tror inte skulle gå faktiskt är möjligt.

Marianne konstaterar att hon aldrig trott att hon skulle klara av att bo ensam.

—Om jag vill göra något i dag kan jag göra det själv och det är en stor skillnad mot tidigare. Jag behöver inte sällskap och jag säger precis vad jag tycker. Samtidigt lyssnar jag också bättre på andra och så var det inte innan. I dag har jag ett inre lugn.

 

Läs mer

Linda levde med akafolket i 13 år

Familjen tillbringade 4 år på de 7 haven

Annelie ordnar ekoresor över hela världen

 

Av Susanne Stamming

Foto: Susanne Stamming, privata


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…