Annons

Annons

Mammans öde gjorde Karin Wahlberg kavat och självständig!

Karin Wahlberg är läraren som blev läkare som blev deckarförfattare. I höst är hon aktuell med en ny roman som utspelar sig på femtiotalet. En omvälvande tid då Karin själv var en liten flicka som efter sin mammas död tvingades bli självständig och kavat…

Annons

Karin Wahlberg är en människa som får en att känna att allt är möjligt. Hon är varm, positiv, entusiastisk och energisk. Hon är utbildad lärare och läkare, arbetar som gynekolog, förlossningsläkare och författare, hon är mamma till två och farmor och mormor till tre, snart fyra. Har alltid älskat att jobba – precis som sin mamma.
– Min mamma och pappa träffades ganska sent i livet, berättar hon. Vi bodde i ett glatt och lyckligt hem. Pappa var journalist, därifrån har jag fått humorn och ordglädjen. Mamma var tandtekniker, men slutade jobba när hon fick oss barn. Hon älskade sitt jobb och tanken var att hon skulle börja arbeta igen så fort vi blev lite större.
Men det hann hon inte. Mamman dog i bröstcancer när Karin bara var nio år.
– Sedan blev livet inte lika roligt längre, säger Karin.
Det dröjde ända tills nyligen innan Karin skrev om sin mammas död. Hennes berättelse ”Döda mammor är knepiga” finns med i Rosa boken som gavs ut till förmån för BRO, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation.
– Det blev ett slags terapi att skriva den, säger Karin. Många säger att det är min bästa text!
Karin berättar om tiden före sjukdomen fram till sista gången hon såg sin mamma.
– En journalist frågade mig en gång om hur min omgivning hanterade att min mamma hade dött. Jag svarade som det var att det var inget man pratade om, alla omkring mig var tysta. Nuförtiden kopplar man in kurator som talar med barn som har en dödssjuk förälder. Det är bra. Samtidigt är tystnaden kanske ofrånkomlig.
– Det finns inte ord för att beskriva den totala tystnaden som uppstår efter döden. Ord som sorgearbete och sorgbearbetning tycker jag inte om. Det är mer som en katastrofkänsla inuti. Som barn är du inte i den känslan hela tiden. Barn har en förmåga att inte gå ner sig, utan lever som vanligt för det mesta. Jag hade en bra lillasyster och en kul pappa, även om tomrummet efter mamma aldrig kunde fyllas.
Sjukdom och död är det som de flesta av oss har svårast att hantera.
– Men om man redan som barn får klart för sig att det värsta kan hända, blir man präglad av det, funderar Karin. Det har förmodligen gjort mig kavat och självständig. Det fanns inget val.
Fick inte jobb som lärare
Något som alltid varit viktigt för Karin är att kunna försörja sig själv.
– Efter en period då vi bodde i Småland där jag jobbade som lärare flyttade vi tillbaka till Lund. Och plötsligt fick jag inte jobb som lärare!
Så vid närmare 37 års ålder började hon studera till läkare.
– Jag tror det är viktigt att vara lite modig, att våga starta om när man inte trivs, säger Karin. Sedan är jag ju som en ardenner också: småfet, stark och energisk, skrattar hon.
Även om pluggandet tog mycket tid hade det fördelen med sig att hon tillbringade mycket tid hemma.
– Vi trivs bra med det i vår familj, när alla är hemma och pysslar med olika saker var för sig, säger hon.
Karin har också tre barnbarn och ett fjärde på väg. Den äldsta, Simon, är 9 år och har precis varit i London tillsammans med mormor Karin och morfar Peter.
– Det är andra resan vi gör, berättar Karin. Förra året åkte vi till Venedig.
På femtiotalet, när Karins mamma fick barn, var det en självklarhet att kvinnan skulle vara hemma med barnen. Det fanns inte heller någon annan möjlighet. Förskolor fanns inte.
– Men även på 70-talet, när jag fick barn, var många mammor hemma i tio år. Jag har alltid jobbat och också känt att jag ofta varit tvungen att argumentera för det.
I dag ses det som en självklarhet att bägge föräldrarna ska jobba, men trots det finns det en våg av femtiotalsnostalgi med hemmafruideal. Karins nya roman som kommer i höst utspelar sig just på femtiotalet och handlar till stor del om kvinnor och deras vardagsliv. Kanske är det inte heller en tillfällighet att en av huvudpersonerna i boken är en kvinna som drabbas av bröstcancer…
Att skildra vardag och arbetsplatser är inte något nytt för Karin. Hon är väldigt intresserad av vardagen och deckargenren lämpar sig bra till att skildra vardagens små händelser med de problem som kan uppstå: grannbråk, relationsproblem och mobbning på arbetsplatser.
– Själva utgångspunkten för mitt skrivande var arbetsrelaterad, berättar hon.
Kvinnliga läkare mobbades
När Karin började som gynekolog var arbetsplatsen inte så trevlig. Det förekom mycket mobbning, framför allt av kvinnliga läkare.
– Allt man gjorde granskades i detalj i avsikt att hitta fel.
Karin är noga med att påpeka att dessa problem inte finns på arbetsplatsen i dag.
Men när klimatet var som värst satt Karin en morgon och lyssnade på hur kollegorna var stygga mot en kollega.
– Jag satt där och lyssnade och plötsligt tänkte jag “tänk om något ännu värre hände, tänk om han bara inte dök upp för att han låg död någonstans”. Det var då jag först tänkte att det här skulle jag kunna skriva en deckare om.
Och Karin har alltid varit bra på att ta tag i det hon verkligen vill göra.
– Det tog förstås några år, berättar hon. Jag hade nog inte lyckats om jag inte under den tiden forskade och fick åka till ett laboratorium i Köpenhamn då och då. På båten på hemvägen började jag skriva på deckaren i mitt anteckningsblock!
Första boken kom 2001 och sedan har det blivit ytterligare sju deckare, två barnböcker och en historisk roman som utspelar sig på 1000-talet. Karin arbetar i dag deltid som gynekolog och förlossningsläkare på Gotland.
– Min dotter bor och arbetar som läkare på ön och jag har hus där. Eftersom det rådde brist på specialister blev jag tillfrågad om jag ville jobba där. Först sa jag nej – Gotland var ju mitt semesterparadis!
Men till slut ändrade hon sig och tackade ja.
– Det är en liten arbetsplats med ett gott arbetsklimat där det är mycket trevligt att arbeta!

Karin Wahlberg
Född: 1950
Uppväxt: i Kalmar
Familj: maken Peter, två barn, Åsa, född 1973 och Erik född 1977, tre barnbarn och ett fjärde på väg.

Karins lästips
– Jag gillar utvecklingsromaner om kvinnor. Som kvinna är det roligt att läsa om andra kvinnor. Dessa har dessutom en hög språklig kvalitet.
* Kattöga av Margaret Atwood
* Trilogin Glasfåglarna, Mosippan och Nancy av Elsie Johansson
* Varför vara lycklig när du kan vara normal? av Jeanette Winterson.

Av Hanna Hallborg
Foto Johanna Norin, Scanpix

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…