Annons

Annons

Malala: Jag tror talibanerna ångrar att de sköt mig

Dela
(0)

Malala Yousafzai at the Birmingham Central Library, Birmingham, Britain - 17 Sep 2014

Årets fredspristagare Malala Yousafzai.

För två år sedan höll världen andan medan hon kämpade för sitt liv. I år hyllas skolflickan Malala för sin kamp mot våldet och flickors rätt till utbildning. Men hon är inte bara en förebild – hon är också en helt vanlig tonårstjej.

Annons

Det är inte bomber och granater som talibanerna, terrorister som påstår sig vara muslimer, är mest rädda för. Nej, deras värsta mardröm är en flicka som envisas med att vilja gå i skolan. Talibanledarna dömde henne till döden.
Torsdagen den 10 oktober kom nyheten att en 17-åring från den lilla staden Mingora i Swatdalen i Pakistan får Nobels fredspris 2014. Hon delar det med indiern Kailash Satayarthi, som kämpar mot barnarbete. Malala Yousafzai är den yngsta pristagaren någonsin.
Hon fick nyheten under en lektion i skolan, i Birmingham i England där familjen nu bor, men Malala lever som hon lär så hon stannade kvar under eftermiddagslektionerna medan världspressen fick vänta. Hon vet hur hon ska prioritera: ”Nobelpriset hjälper mig inte när jag ska göra mina examensprov…”
När hon senare uttalade sig hade hon svårt att beskriva sina känslor.
– Tänk att vara bara 17 år och få världens finaste pris! sa Malala. Mitt arbete har ju bara börjat. Om tio år hoppas jag ha startat ett stort antal skolor och hjälpt många, många flickor. Priset ger en röst till dem som ingen har och nu får alla barns rätt till utbildning uppmärksamhet över hela världen. Det fyller mig med hopp. Jag tror att talibanerna ångrar att de sköt mig…
Nästan på dagen två år tidigare, den 9 oktober 2012, blev Malala en symbol för flickors rätt till utbildning och ett värdigt liv. Hon satt i den lilla bussen på väg hem från skolan och hon och bästa vännen Moniba sjöng och pratade. När bussen oväntat stannade närmade sig en maskerad man som frågade: ”Vem av er är Malala?” Alla satt tysta men blickarna vändes automatiskt mot Malala. Då sköt han.
Den första kulan gick genom Malalas vänstra ögonhåla, ner i halsen och fastnade i axeln. Med blodet forsande sjönk hon ihop i Monibas famn och de två följande skotten skadade lindrigt de två flickorna som satt intill. Skytten darrade på handen.

Orolig för sin pappa
Malala och hennes pappa Ziauddin hade blivit hotade till livet åtskilliga gånger, men Malala var mest orolig för sin pappa. Inte skulle de väl ge sig på ett barn?
– I mina drömmar om skottlossningen är det pappa som blir skjuten och jag letar efter honom, berättar hon i sin bok Jag är Malala.
Boktiteln är ett svar till den taliban som försökte döda henne. jag_ar_malala_slut.indd
Talibanerna kom till Swatdalen 2007, när Malala var tio år. De spred sin propaganda via radiostationer och jagade allt och alla. De förbjöd till och med barn att skratta och lyssnade utanför folks dörrar: Hörde de ljud från tv-apparater eller barn som lekte trängde de sig in och slog sönder allt. Fängelserna var fulla av unga våldtagna flickor som blivit gravida. De dömdes för äktenskapsbrott eftersom de inte kunde bevisa våldtäkten genom att kalla fyra manliga vittnen.
– Kvinnor fick inte gå ut utan en manlig släkting, även om det bara var en femårig pojke, berättar Malala i sin bok.

En gång var Swatdalen och Malalas stad Mingora ett turistparadis med hotell och basarer, college, golfbanor och skidanläggningar. Men 2009 hade hälften av dalens 1,8 miljoner invånare flytt talibanernas skräckvälde.
Ingen vågade protestera – ingen utom Malala och hennes pappa. Malala var bara elva år när hon började följa med honom för att tala på konferenser och pressklubbar om barns rätt till utbildning. De intervjuades i tv och radio, och i januari 2009 ombads Malala att skriva dagbok som sedan publicerades på brittiska tv-kanalen BBC:s hemsida. Ryktet om mordförsöket spreds snabbt och Malala kördes till sjukhuset i ilfart. Men alla trodde att hon var döende.
– Jag bad byn att börja förbereda hennes begravning. Det var mitt livs värsta natt, säger pappa Ziauddin.
Från det lokala sjukhuset fördes Malala med helikopter till ett stort sjukhus i Peshawar. På röntgen syntes att kulan skadat hjärnhinnan och att hennes hjärna börjat svälla. En del av skallbenet opererades bort i den första av tre operationer. Malala låg i koma i en vecka och hennes njurar och lungor sviktade. Om hon överlevde skulle hon drabbas av talsvårigheter och försvagade lemmar och hon kunde bara få en tillräckligt god rehabilitering utomlands. Den 15 oktober flögs hon till sjukhuset i Birmingham.

Ministern följde med
När Malala vaknade dagen efter hade hon ingen aning om vad som hänt eller var hon var och hon kunde inte tala. Ingen berättade för henne vad som hänt av rädsla för att hon skulle få en chock.
– Var fanns mina föräldrar? Letade de efter mig? Och vem skulle betala för min vård? Jag försökte förmedla till alla som kom in i mitt rum att min pappa inte hade råd.
Det tog tio dagar innan hennes föräldrar fick resa till Birmingham.
– Regeringen var rädd för att tappa ansiktet, och inrikesministern ville resa med för att hålla en gemensam presskonferens, säger pappa Ziauddin. När vi äntligen fick åka bad Malala mig att inte glömma hennes skolväska. ”Jag har ju slutprov i mars.”

Hon trodde att hon skulle vara hemma inom en månad men det skulle bli en lång väg tillbaka.
I dag är hon inte bara en förebild och en Nobelpristagare. Hon är en helt vanlig flicka också. En som hatar att gå upp om morgnarna och som bråkar med bröderna . En som längtar tills nästa Twilightfilm kommer och vars idoler är popstjärnan Justin Bieber och Angelina Jolie. Hon pratar med sina vänner i Mingora genom Skype på internet och drömmer om att kunna återvända hem.
– Swatdalen är det vackraste stället på jorden, berättar hon i sin bok. Ett paradis med berg, vattenfall, blommor, gröna fält och fruktträdgårdar. Jag saknar till och med den stinkande floden som rinner genom Mingora.

World News - Oct. 12, 2014

Cirka 60 miljoner barn i världen går inte i skolan, majoriteten av dem är flickor. Men i Pakistan går det åt rätt håll, på senare år har fler flickor börjat skolan.

Malala Yousafzai
Född: 12 juni 1997 i staden Mingora i Swatdalen i Pakistan.
Familj: Pappa Ziauddin, mamma Tor Pekai. Bröderna Khushal, 15, och Atal, 10 år.
Sysselsättning: Sex månader efter attentatet, i april 2013, kunde Malala börja skolan i Birmingham. Pappa Ziauddin arbetar på Pakistans konsulat och är rådgivare åt FN, mamma Tor Pekai lär sig engelska och att läsa och skriva.
Bor: Birmingham, Storbritannien.
Hälsa: Malala har en titanplåt i huvudet för att täcka det bortopererade skallbenet och ett cochleainplantat så att hon kan höra. Tidvis domnar den skadade ansiktshalvan och ena ögat lyder inte. Hon får fortfarande sjukgymnastik för att stärka sina lemmar och för att ansiktet ska bli rörligare. Men hon har fått tillbaka sitt leende, även om det är lite snett…

AV ANNCY GÖRANSON Foto: All Over Press

 

Läs mer: Susanna startade barnhem i Ghana

Läs mer: Bonnie räddar kvinnoliv

Läs mer: Ulf och Camilla reste till Afrika som volontärer

 

 

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…