Annons

Annons

Magnus visste inte hur han skulle ta farväl av barnen

Magnus orkade knappt gå uppför en trappa på grund av sin hjärtsjukdom. När han skulle genomgå transplantationen visste han inte om han skulle få se sin fru och sina fyra barn igen...

2
Visa bildspel

/
Jag visste inte hur jag skulle ta farväl av barnen
Jag visste inte hur jag skulle ta farväl av barnen
...
Visa mer

 

Det började sommaren 2011 när Magnus Hedqvist var 47 år. Tillsammans med hustrun Katarina och barnen Efraim, Miriam, Salomon och Aron hade han bosatt sig i Växjö efter sex år i Costa Rica där han och hustrun arbetat som präster. Orken tröt när han spelade fotboll med barnen och det tog emot att cykla i uppförsbackar.

Annons

—Jag blev andfådd direkt men jag tänkte att jag hade dålig kondis och var dåligt tränad. Det hade varit mycket stillasittande och bilåkande i Costa Rica.

Men konditionen blev inte bättre. Katarina nämnde det för en hjärtläkare de känner som tyckte att Magnus skulle låta undersöka sig.

—Jag tänkte aldrig att det kunde vara hjärtat men efter undersökningar fick jag veta att det var hjärtsvikt. Min pappa dog i hjärtproblem när han var 48 år och jag hade tidigare funderat på om jag skulle leva längre än honom, men de tankarna hade släppt och jag kände ingen oro för mitt hjärta.

Beskedet kom därför som en överraskning. Därefter blev Magnus successivt sämre. Han minns speciellt ett tillfälle 2012 då han var på konferens i Stockholm och de skulle gå en promenad.

—När vi gick fick jag så ont i magen att jag blev tårögd. Långt senare har jag förstått att det var en första liten signal på att det inte stod rätt till. Jag hade samlat på mig vätska och det yttrade sig så.

Magnus fick en kombinerad hjärtstartare och pacemaker, ICD, inopererad 2013. Han började oroa sig för framtiden.

—Jag frågade läkaren om jag skulle räkna med att bara få leva några år till eller om jag skulle kunna få ett nytt hjärta?

Läkaren svarade att Magnus skulle kunna vara aktuell för hjärttransplantation. Även om Magnus ställt frågan var han oförberedd på svaret.

—Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Jag var nästan i chock, rejält skakad. Och jag var ensam med barnen den veckan för Katarina var bortrest. Jag sa inget till barnen och jag längtade efter att Katarina skulle komma hem men jag våndades också för det kändes som att komma med ett dödsbud. För mig var transplantation förknippat med olycka och död. Jag trodde inte det kunde bli så här bra, säger Magnus.

Magnus mötte Katarina vid tåget, och när de satt sig i bilen berättade han. Båda grät. De kände oro för vad en hjärttransplantation skulle innebära och såg bara riskerna. Först när de återigen pratade med vännen som är hjärtläkare kunde de se det som en möjlighet i stället för ett hot.

Fick många frågor

De började prata med barnen om transplantation. Barnen hade flera frågor. De undrade om Magnus skulle tycka lika mycket om dem om han fick ett nytt hjärta? Vem ska du byta hjärta med? Vem ska få ditt gamla? Vem har ett hjärta att ge bort? Magnus och Katarina försökte svara så gott de kunde.

Magnus utreddes noggrant på Skånes universitetssjukhus i Lund. Trots att han var nedsatt var han vid tillfället för frisk för att transplanteras. Han kände sig glad när han åkte därifrån – han var alltså inte så sjuk ändå.

Men mot slutet av sommaren 2013 blev han mycket sämre. Han samlade på sig vätska, mådde illa, hade svårt att äta och andas. Inga mediciner hjälpte.

—I början på hösten sjönk min välbefinnandenivå och livskvalitet rejält. Jag har alltid varit en positiv person och hungrig på livet men jag tappade lusten till allt. Jag mådde skit och spred disharmoni omkring mig.

I den vevan fick han en propp i benet. En ny utredning i Lund visade nu att hjärtat var mycket dåligt och det var aktuellt med en transplantation.

Magnus tittar ut genom fönstret och minns tillbaka.

—Det gungade en del inombords när det beslutet togs. Tidigare hade jag kunnat hålla det från mig men nu blev det på allvar. Jag visste att en del fått vänta i åratal men jag har en vanlig blodgrupp och jag är inte så stor utan kunde även få en kvinnas hjärta. Det ökade mina chanser.

De åkte hem, utrustade med en sökare. Magnus levde nu i väntan på en donator. Han hade i princip en väska packad för att kunna ge sig iväg direkt. Bara några veckor senare åkte han med Katarina till en fest när de fick beskedet att det var dags. Det fanns ett hjärta till honom!

Men först måste han hem och möta barnen.

Vad skulle han säga till dem? De hade pratat om det många gånger men nu när han skulle iväg till operationen var det dubbla känslor. Inom honom fanns både oro och ett hopp om att det skulle gå bra. Magnus kämpade mellan att ta avsked från sina barn och samtidigt vara den stöttande föräldern som säger att allt kommer att ordna sig.

—Ena delen av mig ville ingjuta hopp men jag ville ända säga som det var, att transplantation är riskfyllt. Det var svårt att veta vad jag skulle säga, jag kanske till och med skulle ta ett definitivt farväl. Men det vägde över mot att vi ses snart igen.

Två barn var hemma. De åkte till ett kalas där yngste pojken var och sa hej då. Han ville stanna kvar där och verkade ganska oberörd. Men sedan när han kom hem till sin moster frågade han plötsligt: ”Kommer pappa att dö nu?” Magnus konstaterar i efterhand att pojken hade frågorna och tankarna inom sig på vad som kunde hända med pappan.

Äldste sonen pratade Magnus med på telefon.

—Det kändes kluvet att inte se honom. Var det fel av mig att nöja sig med det? Jag vet inte men han ville ha det så.

Tände ett ljus

På sjukhuset i Lund gick de direkt till andaktsrummet och tände ett ljus för donatorn och den personens anhöriga. Magnus förbereddes för operation. Sedan kom nästa avskedssituation. Katarina och Magnus skildes åt innan han rullades in genom svängdörrarna till operationssalen. De fann bara orden: Jag älskar dig.

—Jag hade inte velat vara i hennes kläder. Hon hade en ensam natt framför sig. Jag skulle sövas och inte vara vid medvetande.

Operationen tog cirka sex timmar. Sedan låg Magnus nedsövd i flera dygn. Minnena från när han vaknade efter operationen är lite oklara.

—Jag minns hur jag vaknade och det kändes märkligt med alla slangar som var kopplade till min kropp. Katarina var vid min sida och det betydde så mycket för mig. Då hade det nya kapitlet börjat men jag hade en surrealistisk upplevelse av att det var overkligt. Det var en rejäl omgång för kroppen att vara med om att de sågade upp bröstkorgen, säger Magnus.

Han hade vilda fantasier inom sig, och undrade om han blivit en annan. I efterhand tror han att det var läkemedlen som gav honom starka reaktioner. Han hade kraftig huvudvärk i flera veckor.

—Jag undrade om det var den stackars donatorn som fått ett slag i huvudet och det var det som jag kände nu. Men huvudvärk var en vanlig biverkning av medicinen och när de sänkte dosen försvann värken.

I dag orkar Magnus gå långa sträckor. Han cyklar uppför backar och har mycket bättre ork än tidigare.

—Men springa är svårt. Där är jag inte ännu. Det är ändå en liten begränsning. Jag kan i stort sett leva fullt ut. Om jag haft den bilden av hur jag mår idag när jag hade det första läkarsamtalet, hade det varit fint att ha, ett gott stöd. Jag mår mycket bra.

Barnen var en drivkraft

Familjen betyder allt för Magnus. Förra sommaren var de på semester ihop i Kroatien. Barnen har varit ett stort stöd under sjukdomstiden när livet många gånger har känts nattsvart för Magnus.

—Min viktigaste drivkraft har varit att mina barn skulle ha sin pappa ett tag till. Jag miste ju själv min pappa för tidigt.

Magnus tycker att han känner en annan tacksamhet till livet i dag.

—Jag kan vara gnällig och irriterad men på djupet känner jag en ny tacksamhet för att ha fått en andra chans. Jag har mött svensk sjukvårds framsida. Jag känner också tacksamhet mot donatorn. Det är en motsägelsefull situation att bli hjälpt av att någon går bort men det handlar om att ta tillvara något som är på väg att försvinna.

För att ge tillbaka till sjukvården och för att hjälpa andra familjer när någon behöver ett nytt organ har Magnus skrivit boken En annorlunda present. Han hoppas att boken ska vara ett stöd för hur föräldrar kan prata med sina barn om vad som väntar.

 

 

Läs mer:

Jag har lyssnat till mitt hjärta i en annans kropp

Camilla förlamades av sin svåra sjukdom

Min dotters död gav liv åt andra

 

Text: Anna Smedberg

Foto: Kristina Wirén

Läs också:

Dela
(105)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…