Annons

Annons

Magnus Härenstams memoarer

I helgen förlorade Sverige en av sina mest folkkära skådespelare när Magnus Härenstam somnade in, 73 år gammal. Han trotsade sjukdomen och arbetade in i det sista. För bara en månad sedan kom hans memoarer Morsning och goodbye. Här kan du läsa ett utdrag ur hans bok och minnas en av de allra största komikerna i vår tid.

6
Visa bildspel

/
Magnus Härenstam
...
Visa mer

 

Följ med Magnus och Brasse på mottagning hos ambassadörsparet Wachtmeister i Washington, läs om hur de täpper till munnen på Lennart Hyland som tyckte att de var tramsiga och flamsiga och hur SVT:s produktionsteam för ”Vem tror du att du är?” grävde efter Magnus rötter i jakten på släktskap med löjtnant von Porat, känd för sina snedsteg och barn på bygden…

Henry Kissinger slipper höra Verkmästaren

För våra första framgångspengar bestämde Brasse och jag att vi skulle besöka USA. Det var en gammal dröm.

Annons

Brasse hade just gjort filmen Klara Lust med Bibi Andersson. Nu gästspelade hon på Broadway, samtidigt som Liv Ullmann var där för en annan show. Tjejerna umgicks lite grann. Klart vi skulle hälsa på Bibi i hennes lya på Park Avenue, tyckte vi grabbar. Knallade dit en kväll, när ridån hade gått ner.

Det blev ett något trevande möte. Vi var klart mer intresserade av deras sällskap än de av vårt. Efter några timmar gäspade Bibi demonstrativt och sa:

—Nä, nu får ni gå hem, pojkar, för i morgon är Liv och jag bjudna på en liten mottagning till ambassadörsparet Wachtmeister i Washington.

Vi klädde snällt på oss och tog farväl. Men i dörren kom hon på andra tankar:

—Eller förresten … Vet ni vad? Liv har alltid omgett sig med en massa trevliga killar. Just nu dejtar hon en snubbe som heter Henry Kissinger och är utrikesminister. Det är hög tid att även jag kommer till ett cocktailparty i sällskap med några sjysta snubbar. Så häng med i morgon, vetja!

Nästa kväll stod vi där i en flådig villa i Washington och skakade hand med noblessen. Vår uppgift var att inte vika en tum från Bibis sida, förse henne med drinkar, tända hennes cigaretter och småprata med hennes bekanta. Jag minns att jag bland annat hamnade bredvid New Yorks borgmästare John Lindsay och snackade television som om vi var brorsor:

—Well, John …

Plötsligt dök det upp massa svartklädda män i alla hörnen. Det var Henry Kissingers livvakter i mörka kostymer. Sedan tutade han själv in genom salsdörrarna, en halvportion rent kroppsligt, men en karismatisk, mullrande och älskvärd karl, det märktes direkt. Efter lite obligatoriskt handskak med värdparet, stegade han fram till Liv och sedan stod vi där och mönstrade varandra.

—Härenstam, sa jag och sträckte fram handen.

—Kissinger, sa han och sträckte fram sin.

Jag minns inte om jag gav honom några kloka råd om hur han skulle etablera världsfreden. Jo, jag tror faktiskt att jag gjorde det efter några drinkar. Däremot är det oklart om han faktiskt följde dem. Det fortsatte ju att vara rätt rörigt både här och där på jordklotet även efter vårt möte.

Sedan dök den svenska ambassadrisen upp:

—Vill du och Brasse stanna på middag också? Nicolai Gedda ska sjunga snapsvisor. Kanske ni också vill uppträda med något eget litet nummer?

—Hemskt gärna, sa vi som fått smak på mingel och kändisar.

—Men det måste förstås vara på engelska.

—Eh … givetvis!

Brasse och jag sprang in i något bibliotek. Började spåna. Visst hade vi väl någon gammal skåpmat som skulle funka? Verkmästaren i magen kanske? Jo, det blir perfekt. Eller … nä, fan, det måste ju vara på engelska! Vad blir det? The supervisor of the stomach? Nej, det lät ärligt talat inte vidare värst.

Till slut smög vi molokna tillbaka in i folkhavet. Meddelade värdinnan att vi tyvärr inte hade något kul på engelska, men att vi givetvis ändå gärna stannade på den där middagen.

Men se, det dög inte. Vi fick snällt packa oss iväg – utan att ens ta ett tårfyllt farväl av Henry Kissinger. Några tjejer som var sekreterare på ambassaden utlovade dock efterfest som plåster på såren. De bodde i samma huskomplex som demokraterna hade sitt huvudkvarter i. Det blev en sen natt.

Ett år senare satt jag framför teven, när samma hus plötsligt dök upp i en nyhetssändning. Det hade tydligen varit inbrott i kåken, sa reportern. Ett synnerligen betydelsefullt inbrott dessutom.

Nu drog jag mig också till minne husets namn, som hade stått i prydliga versaler ovanför porten.

Watergate, hette det visst.

 

Hyland gillade inte oss

En dag ringde min gamle idol Carl-Gustaf Lindstedt och bjöd ut Brasse och mig till sitt residens på Värmdö. Det var en stor ära, tyckte vi. Det tyckte han med, sa han och tog emot med öppna famnen. Påstod att vi kändes som hans egna grabbar, att vår humor var av samma art. Vi tackade för komplimangen med att omedelbart åka hem och skriva en teveserie för oss alla tre, som vi döpte till Pappas pojkar.

Men alla gamla underhållningskungar var inte lika vänliga. Lennart Hyland tyckte vi var tramsiga och flamsiga. Kanske låg det någon sanning i det, men det blev lite tröttsamt i längden när han envisades med att upprepa det på varje måndagsmöte med nöjesredaktionen.

Nyårsaftonen 1975 fick vi chansen att ge svar på tal. Hyland skulle som vanligt sända i den ena kanalen och nu hade teveledningen bestämt att vi skulle vara hans konkurrenter i den andra. Den gamle legenden bara fnös. Visste ju hur det skulle gå för småpojkarna, som han kallade oss:

—Var inte ledsna, men det kommer att gå åt skogen, sa han med ett elakt skratt.

Han var inte särskilt generös, Hyland, det kunde många vittna om. Brasse och jag var allt annat än kaxiga. Insåg att den gamle räven förmodligen hade rätt. Hyland var ju en institution, ett eget kapitel i den svenska underhållningshistorien. I sin egen hörna var han suveränen. Ingen hade haft så många tittare, ingen kunde få svenska folket att som en man gå till spisen för att koka välling, uppvakta frun med kaffe på sängen, sådana grejer.

Men vi bet ihop. Undvek att säga någonting som kunde reta honom. Drog oss istället undan för att kläcka idéer och skriva manus.

Sedan slog vi honom.

Med marginal dessutom.

När tittarsiffrorna ramlade in efter nyår, hade Brasses och mitt program fått klart mest tittare. Hur Hyland tog nederlaget, vet jag faktiskt inte. Han kommenterade inte vår bedrift med ett enda ord. Gled undan i korridorerna. Vi var inte hämndlystna, det var inte det. Men kändes ändå skönt att veta att vi hade täppt till munnen på honom, åtminstone lite grann.

Den 18 juni 1991, dagen innan jag fyllde 50 år, stod Hyland plötsligt utanför min dörr på Karlavägen. Jag förstod först ingenting. Sedan sträckte han fram en flaska champagne. Den var från en kompis som på pin kiv hade utnyttjat Stadsbudskåren. Det var lite av en affärsidé det där, att låta kändisar springa runt på stan och göra tjänster. Inbringade kanske femhundra spänn per runda till välgörande ändamål. En 18-personers akademi som enligt statuterna har som ändamål att sista söndagen före jul äta sillfrukost och öfva annan välgörenhet. Den 142 år gamla kåren har mönstrat namnkunniga medlemmar som HKH Prins Bertil, Jussi Björling, Marcus Wallenberg, Tore Wretman och Kardemumma.Välgörenheten riktas huvudsakligen mot scen- och kulturpersonligheter som efter sina karriärer behövt hjälp. Medlen fås genom att mot en rejäl avgift acceptera uppdrag som invigningar, uppvaktningar, högtidstal och så vidare. Det enda man inte åtar oss är att bära väskor. Jag vet, jag skulle själv bli invald sex år senare.

Och nu stod alltså Lennart Hyland på min farstukvist. Jag vet inte hur det kändes att tvingas överräcka en flaska skumpa till en gammal antagonist. Men själv var jag inte längre arg på karln. Det hade ju gått sexton år gubevars. Och eftersom jag kände till hans stora intresse för innehållet i just flaskor från Systembolaget, bjöd jag istället in honom på en stänkare.

—Whisky, tack, sa han och tog sig ett par jättesläggor.

Vi skildes som de godaste av vänner. Två år senare var han död.

 

Hur blått är mitt blod?

Att jag är av adlig börd har väl knappast undgått någon som betraktat min graciösa hållning, raka profil, skarpa blick och eleganta manér.

Det har alltid gått rykten i släkten om att vi på pappas sida skulle härstamma från en löjtnant von Porat som på hemväg från något slag stannade till för att tumla runt i lagårdshalmen med en småländsk jänta. Det mera bondska Härenstam togs av två bröder i småländska Värnamo, Alfred och August Andersson, som i slutet av 1800-talet hade öppnat möbelaffär på Storgatan, mitt i smeten, och tyckte att deras efternamn lät lite för simpelt. Saknade den rätta klangen, helt enkelt.

Alfred var min farfar och min farfars far Johan hade varit modellsnickare vid Häryds bruk i Gnosjö socken. Där finns en sjö som heter Hären och stamträdet står vid dess strand så … ja, ni fattar. Att författaren Verner von Heidenstam var stor i samma veva spelade säkert också in. Bröderna tyckte knappast det skadade affärerna om deras nya efternamn gav associationer åt det hållet, tvärtom.

Inget ont om möbelhandlare. Jag har en även på morsans sida. Min morfar Herbert sålde stolar, bord och bokhyllor i Gamleby. Sympatisk man. Men inte adel, förstås, vilket jag i smyg gärna ville vara. Tittade jag mig omkring i släkten fann jag mest en massa stofiler med stärkkragar och fadermördare. Stela missionsförbundare. Det såg inte ut som om jag hade fått min rolighet genom generna, direkt.

Det här ryktet om min blåblodighet nådde så småningom SVT. Det skulle göras ett program som hette Vem tror du att du är? och när produktionsteamet bad att få gräva efter mina rötter blev jag både stolt och glad. Såg fram emot hur jag liksom skulle stiga några snäpp i graderna. Vem vet, jag kanske till och med skulle kunna kalla mig von Härenstam?

Så grävandet begynte. Snart var släktforskarna djupt nere i annalerna, fingranskade kyrkböcker, spårade upp och intervjuade avlägsna släktingar av aktningsvärd ålder – vände kort sagt på alla stenar som fanns.

Och visst luktade det adel. Nere i Småland fanns det en hel rad berättelser och rykten om den där löjtnant von Porats snedsteg och barn på bygden. Till slut kändes hela indiciekedjan klar. Återstod blott att ta ett dna-test och låta Statens rättsmedicinska laboratorium i Linköping slå fast bevisen.

En person i släkten von Porat visade sig tillmötesgående. Med hjälp av en vanlig sådan där bomullspinne man köper på apoteket, en tops, tog man ett prov ur hans munhåla. Detsamma med mig. Efter ett par veckor skulle resultatet var klart och producenten och jag bestämde träff.

Eftersom kamerateamet skulle vara med och föreviga när jag mottog beskedet om min adliga börd, var förstås valet av miljö viktigt. Till slut enades vi om Kungsträdgården, strax intill Karl XII:s staty. Kändes ståndsmässigt nog. Fast innerst inne förstod jag att det bara var en tidsfråga innan jag kunde dra in i Riddarhuset under pompa och ståt. Putäll på er, grevar och baroner, mina likar!

Tanken var att kuvertet med dna-analysen skulle sprättas upp framför rullande kamera. Stor spänning bland tittarna, förstås. Fast knappast hos mig. Jag var mera stolt än nervös. Kände ju mig innerst inne säker på hur resultatet skulle bli. Var nog snarare mera orolig för hur mina vänner skulle reagera på mitt nyvunna adelskap. Leonard Eek på Forsnäs gård, till exempel, som själv var en äkta Rääf på mödernet. Skulle det faktum att vi numera stod lika högt på den sociala rankingen vara ett hot mot vår vänskap? Eller rent av stärka den ytterligare?

Så kuvertet sprättades upp inför mina ögon …

… vars stolta glimt slocknade på en millisekund när jag förstod att beskedet var negativt.

Jag var inte alls någon Magnus von Porat. Nej, det fanns i själva verket inte minsta spår av något blått blod, inte en droppe. Även i fortsättningen var jag tvungen att försöka glädjas åt att jag ändå slapp heta Andersson och sända en tacksamhetens tanke till två möbelhandlare i Värnamo som växte upp vid en sjö kallad Hären.

Det är i sådana lägen det är tur att man är skådespelare. Ingen som såg programmet påstår sig efteråt ha sett den besvikna glimten i mina ögon – eller den föraktfulla i Karl XII-statyns. Jag lär ha tagit beskedet som en man.

Men Leonard Eek skrattade så att han höll på att ramla ur tevefåtöljen.

 

Copyright © Magnus Härenstam och Petter Karlsson 2015
Utdraget publicerat med tillstånd av Magnus Härenstam och Bokförlaget Forum.

Visste du detta om Magnus Härenstam?

Föddes den 19 juni för 74 år sedan som son till två lärare. Han och lillasystern Agneta växte upp i bland annat skånska Tomelilla, där de bodde medan pappan doktorerade i historia vid Lunds universitet. Magnus är en mycket skicklig tecknare, sångare och han har skrivit många texter även till andra artister. I sin ungdom arbetade han som reseledare. Den 29 april i år tilldelades han Kungliga Patriotiska Sällskapets Guldmedalj för Betydande Fostrargärning för sitt deltagande i tv-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som har fostrat flera generationer barn och entusiasmerat dem till att lära sig läsa och skriva.

 

Läs mer:

Lars Lerin har vant sig vid att vara lycklig

Magdalena Graaf: Ensamheten har gjort mig stark!

Karin Falck berättar tv-minnen

Inger och Lasse Åberg: Efter 48 år fnissar vi fortfarande åt samma saker

Tommy Nilsson berättar om de svåra åren

Åsa Hellberg har alltid varit rädd för att bli lämnad

Helena von Zweigbergk har kämpat mot blygheten hela livet

Stefan Einhorn kämpade för att bli sedd

Foto: IBL, privata

Läs också:

Dela
(77)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…