Annons

Annons

Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger

Efter flera svåra år i flyktingläger i ett Europa i ruiner kom Magdalena till Sverige 1950 för att skapa sig ett nytt liv. Efter en tuff nystart i Dalarna fann hon så småningom sin plats på anrika konditori Valand i Stockholm.

Dela
(8)

8
Visa bildspel

/
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
Magdalenas familj blev dömd till livslångt arbetsläger
...
Visa mer

 

Det är tidig morgon på konditori Valand i centrala Stockholm. Inne i bakstugan doftar det ljuvligt av smör, rabarber, kokos och mandel. Magdalena Åström har som vanligt stigit upp tidigt för att ta hand om morgonbaket. På bakblecket ligger rabarberpajer på rad, filosofin är att allt ska vara ”enkelt, gott och hembakt”.

Annons

Hon rör sig raskt och kvickt, det är svårt att tro att Magdalena har fyllt 85 år.

—Jag har arbetat hårt i hela mitt liv, det kommer jag att fortsätta med så länge jag orkar, säger hon medan hon lastar in pajerna i bakugnen.

Magdalenas make Stellan ritade den stilrena femtiotalsmiljön. Ingenting har ändrats sedan 1954. De röda vägglamporna från Svenskt Tenn och de självlysande neonbokstäverna väcker stor beundran än i dag. Valand har hyrts in för flera svenska storfilmer, som till exempel Monica Z.

—Det var livat här under 50- och 60-talet. Vi hade öppet till 23, det var en rolig tid. Monica var ofta här med sin amerikanske pojkvän.

Magdalena dricker en slät kopp kaffe och börjar berätta sin gripande livshistoria.

—Jag föddes 1930 i Puck, en liten kuststad i norra Polen. Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och jag växte upp hos pappa med mina fyra syskon. Jag hade en trygg barndom. Vi bodde i ett stort hus med en härlig trädgård, än i dag kan jag känna doften av alla ljuvliga rosor.

Men det var en orolig tid i Europa. Polens landsgränser ritades om flera gånger under Magdalenas barndom och hon fick gå i både polsk och tysk skola. Hemma pratade familjen tyska, eftersom Magdalenas farmor kom från Berlin.

Kaos efter kriget

När Magdalena var femton år förändrades allt. Andra världskriget var över. Sovjet hade besegrat Tyskland och landet blev återigen polskt. Röda armén var skoningslös mot dem med tyskt ursprung och det dröjde inte länge förrän de fick besked om att ett livslångt arbetsläger väntade.

—Pappa bestämde att vi skulle fly. Vi rycktes upp från vår trygga miljö och fick bara en ryggsäck och en kasse med oss, det glömmer jag aldrig.

Det blev en tuff resa, det var tumultartat på tåg och spårvagnar.

—Det var kaos, kontroller överallt och pengar under bordet för att komma vidare.

Efter kriget följde enorma folkomflyttningar. Mer än 10 miljoner tyskar blev flyttade eller fördrivna från tidigare tyska eller tysktalande områden. Även civila blev satta i läger som ofta var före detta koncentrationsläger.

Familjen hamnade till slut i kuststaden Stettin (Szczecin), i ett stort flyktingläger, eller uppfostringsläger som myndigheterna valde att kalla det. Där skulle de rehabiliteras och lära sig att bli ”bra polacker”. I själva verket var det ett hårt slavarbete med omänskliga villkor.

—Min familj blev dömd till livslångt arbetsläger och min lott blev att städa kasernens toaletter – utan redskap. Än i dag kan jag känna lukten av urin på kroppen efter att ha rengjort pissoarerna med min bara armbåge. Jag hade inget val, utanför stod en beväpnad soldat så jag vågade inte annat än att göra som jag blev tillsagd.

Magdalena lyckades ändå alltid behålla sin livsgnista, hon menar att det har varit hennes viktigaste egenskap för att överleva.

—Jag minns att jag fann tröst i dikten ”Feiger Gedanken” av Goethe: Oavsett hur mycket än vinden viner och blåser mot dig, så ska du höja dina armar och fortsätta gå mot vinden tills den ger med sig. Trots mörker finns det ljus i tunneln, det har livet lärt mig.

Sparade till Sverigeresa

Så småningom flyttades familjen till Tyskland via en farlig väg över havet. Många var sjuka och alla var rädda för minorna som låg längs kusten. Framme i Travemünde forslades de vidare till det stora uppsamlingslägret i norra Tyskland.

—Där fick vi i alla fall mat. Men det var svårt att äta, våra magsäckar hade krympt.

Magdalenas pappa blev mycket sjuk och rasade i vikt i lägret. Han vägde som minst 40 kg, men överlevde mirakulöst nog och bodde kvar i Tyskland resten av sitt liv.

Magdalena slussades efter en tid i lägret ut i samhället och fick ett rum hos en tysk familj. Hon beskriver en tuff tid där hon kände sig hatad för sitt ursprung. Många tvingades ta emot flyktingar och det var något de ofta talade om. En av hennes vänner reste till Sverige och efter en tids sparande kunde Magdalena följa efter. Hon hade fått ett trevligt brev från en familj i Dalarna som sökte efter en hushållerska.

Men tiden hos advokatfamiljen i Falun blev dock inte vad hon hade hoppats på. Hon blev utnyttjad till arbete dygnets alla timmar med huvudansvaret för fyra barn – varav ett nyfött – samtidigt som hon skulle ha hand om hushållssysslorna. Hennes arbete var inte bra nog för frun i huset som ofta skällde på henne och lät henne veta att hon minsann var en ”tyska”.

—Jag blev verkligen utskälld min första tid i Sverige. Många kunde tyska och jag fick ta emot deras hat. När min syster kom på besök fick vi prata polska för att slippa glåporden.

Träffades på konditori

Hösten 1953 åkte hon vidare till Stockholm. Där fick hon höra att konditori Valand sökte folk. Hon fick börja i serveringen direkt och snart började den unge ägaren Stellan visa intresse för henne.

—Han överraskade mig när han bjöd ut mig på flotta ställen som Djurgårdbrunns värdshus och Grand Hôtel. Han lärde mig att dricka whiskey sour, säger Magdalena och skrattar.

Genom Stellan fick hon den positiva vändpunkt som hon så ivrigt längtat efter sedan den dagen hon var tvungen att fly från sina kompisar och sitt hem i Puck.

—Jag och Stellan fick ett mycket fint äktenskap och sen fick vi ju två fina söner tillsammans, vilket gav mig en egen familj.

När Magdalena var fyrtio år fick hon kontakt med sin mamma som hon inte hade några egna minnen av. De träffades på centralstationen i Gdansk och blev snabbt fina vänner.

—Hon kom till Sverige för att fira jul varje år så längde hon levde. Jag är så glad att jag fick lära känna henne som vuxen.

Stellan arbetade ända upp i 90-årsåldern på sitt älskade Valand och Magdalena saknar sin livskamrat som hon delat arbetsplats med i över sextio år.

—Nu har jag hjälp av min son Andreas och hans fru Leila. Det känns skönt, jag vill att Valand ska få behålla sin tidlösa charm. Det har vi kämpat för i alla år.

Känner med flyktingar

Vi kommer att prata om alla flyktingar som försöker finna en ny tillvaro här i Sverige. De annars så glittrande ögonen får en sorgsen underton.

—Jag hoppas de får ett bra bemötande. Ingen flyr sitt hemland och sina vänner för att söka socialbidrag i ett främmande land. Man flyr för att överleva. Sen jobbar man på och hoppas att allt blir bra i det nya hemlandet. Jag tror att man oftast har en plan att flytta tillbaka efter en tid, men plötsligt har man etablerat sig och en vacker dag hejar man på Sverige i fotboll! Så det finns ingen plan, man gör det man måste göra och så blir det som det blir. Oavsett vad man varit med om i livet kan det bli riktigt bra, säger Magdalena.

Magdalena tar på sig sin kappa och växlar några ord med svärdottern innan hon går hem. Hennes sprudlande livsenergi stannar kvar en stund. Ett stilla skrammel från kaffekopparna är det enda man hör i vilan från storstadsbruset utanför, här finns tid att tänka och känna. Valands väggar rymmer många starka livsberättelser.

 

 

Läs mer: 

Tilde de Paula skriver om sin uppväxt som flykting

Vi tvingades fly över havet – våra barns liv var ju i fara

Jag flydde över bergen med min nyfödde son innanför jackan!

 

Av Nenne Jacobson Granath

Foto: Karin Riikonen


Läs mer om:

Dela
(8)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…