Annons

Annons

Louise Hoffsten har lovat sig själv att inte dö arg

Det tog sin tid, en tid av ursinne och förtvivlan, men nu är Louise Hoffsten inte arg längre. Det går att leva med ms, säger hon, men det gäller att fokusera på det som är friskt och bra. Nu fyller hon 50 år och firar med att göra det hon älskar: att skapa musik.

Dela
(87)

3
Visa bildspel

/
Louise Hoffsten har lovat sig själv att inte dö arg
Louise Hoffsten har lovat sig själv att inte dö arg
Louise Hoffsten har lovat sig själv att inte dö arg
...
Visa mer

 

Efter en dag i inspelningsstudion i början av sommaren släppte Louise Hoffsten ut sina känslor på Facebook:

”Det blir en riktigt j-a bra platta. Fuck ms. Jag lever!”

Inlägget genererade över 28 000 ”gilla”-markeringar och över 600 kommentarer.

Annons

—Känslan kom spontant. Jag orkar inte längre bry mig om det som är tungt och svårt, säger hon där hon sitter i den lummiga villaträdgården i Enskede.

Hon berättar att hon har tagit ett steg, klivit bort från mörkret. Den neurologiska sjukdomen, ms, som hon har haft i nästan 20 år var ett tag nära att knäcka henne. I boken Blues från 1998 beskriver hon rädslan, ursinnet och ångesten över att livet gjorde henne till ett offer.

Men åren har gått och Louise Hoffsten har kommit till insikt om att frustration och förtvivlan är skadligt för henne och att det faktiskt går att byta fokus.

—Jag är inte arg på min sjukdom längre. Tidvis gör ms mitt liv till ett helvete på jorden, men jag har lärt mig att leva även under de perioderna. Jag kan lika gärna försöka göra det bästa av situationen som jag befinner mig i. Så långt har jag kommit, säger hon.

Fanns bara mörker

Nyckeln, enligt Louise Hoffsten, är att titta på det som är friskt och bra, inte på det som är sjukt. När hon fick diagnosen fanns det bara mörker, men sedan, efter många år, fattade hon beslutet att fokusera på det som är viktigt – familjen och musiken – och efter det mådde hon bättre.

—Jag har lovat mig själv att inte dö arg. Jag har kommit till någon sorts försoning som har gjort att jag kan gå vidare med mitt liv. Ilskan är ett jäkla gift, det tog tid att komma hit, men nu är jag här och det är skönt. Vem kan förresten vara arg när man bor i ett grönt hus? säger hon och skrattar och nickar mot den gröna 1920-talsvillan med spröjsade fönster där hon bor tillsammans med maken Dan Bratt och sonen Adrian.

I trädgården på husets baksida är gräset mjukt och oklippt. Här finns flera sittplatser, syrenbuskar, blomsterrabatter, en kryddodling med oregano, timjan, rosmarin och citronmeliss, och ett litet fläderträd.

—Jag tycker om att vara i trädgården men jag har ju dålig balans. Därför har min man snickrat och byggt en stor altan för att jag ska kunna vara här. Snacka om kärlek!

På tomten finns också en grön liten friggebod. Härinne är det ljust med vitmålade väggar och möbler. Här finns också en skivspelare och en hylla med lp-skivor.

—Detta är vår kyrka. Känner jag mig svag eller har behov av att vara för mig själv en stund, drar jag mig tillbaka hit. Det blir en sorts helig, andlig stund, säger hon.

Louise Hoffsten förklarar att nu vill hon visa att det går att leva med ms. Att njuta av stunden trots att livet förpestas av en kronisk sjukdom är den röda tråden i hennes bok En näve grus som kom ut i februari.

—Efter den första boken, Blues, är det skönt att också ge en positiv bild. Jag lever med min diagnos, ibland lever jag i helvetet, men det gäller att värdesätta det vi har här och nu och att ta hand om varandra. Det går inte att slarva bort det, säger hon.

Under arbetet med boken växte en önskan fram inom Louise Hoffsten om att ge ut en ny platta, och det är den hon nu ger sig själv i 50-årspresent.

—Att få skapa musik och spela med goda musiker är det roligaste jag vet. Det är så lustfyllt, det var precis det jag önskade mig, säger hon.

Det nya albumet som spelades in i somras har namnet ”L” som dels är första bokstaven i hennes namn, dels den bokstav som motsvarar siffran 50 i det romerska talsystemet.

Den 6 september, på Louises födelsedag, kommer en singel ut och en månad senare släpps albumet.

—Jag är skivaffärsdotter. Min pappa levde för musiken och på samma sätt är musik också mitt liv så varför ska jag sluta bara för att jag är femtio? Nej, det kan jag inte. Jag vill fortsätta, livet är inte slut än, säger hon.

Pappa ständigt närvarande

Louise Hoffstens pappa, kompositören, orkesterledaren och musikern Gunnar Hoffsten, dog 2010, men finns varje dag i hennes tankar.

—Han är den mest positiva människa jag någonsin träffat. Snacka om förebild, säger hon.

Pappas död satte igång många tankar. Som detta att ingenting försvinner. Döden betyder inte att man är borta, menar Louise.

—Pappa är död, men han befinner sig på en plats som jag kallar ”på andra sidan Vättern”. Jag har placerat honom där, så där finns han. Kroppen är borta, men det jag fick av honom under många år, det arvet förvaltar jag. Pappas musik och hans kärlek till musiken, allt lever vidare i mig, säger hon.

Men även om ingenting försvinner tycker hon nu vid femtio att medvetenheten om livets ändlighet blir allt större.

—Jag tänker shit – livet har ett slut! Vid 20 hade livet inget slut, men nu har det blivit tydligare.

Denna insikt är dock inget som hindrar henne från att leva, uppleva och göra det hon älskar. Förutom att ge ut en ny bok och ett nytt album under 2015, har hon turnerat med Meja samt med jazz- och bluesband. Dessutom simmar hon varje vecka.

—Det är så mycket jag vill göra. Jag vill inte missa något! säger hon.

Kan vara bitchig

Ännu en förändring med att bli äldre är att personligheten blir starkare, menar hon. Och att vissa delar skalas av, som behovet att bevisa saker för andra.

Tidigare hade jag behov av att visa att jag är tuff, men det är inte viktigt längre. Jag behöver inte bevisa ett skit. Det verkar som att människor ändå tycker att jag är en schyst person. Men jag kan ta fram bitchen i mig om det behövs. Om jag känner mig kränkt, eller när något händer min son, säger hon.

Men om framtiden har hon inte mycket att säga. Det är nuet som är det viktigaste, det har livet lärt Louise Hoffsten. Och just nu, just i dag är nuet bra.

—Jag blir långsamt sämre, men jag lever och jag försöker tänka på vad som tar mycket och vad som ger mycket. Alla har sitt kors att bära, och vad gör man då? Jo, man tar vara på det som är friskt och bra och så hittar man styrkan i det, säger hon.

 

 

 

Louise Hoffsten

Ålder: Fyller 50 den 6 september.

Familj: Maken Dan Bratt och sonen Adrian.

Bor: I Enskede utanför Stockholm.

Slog igenom med plattan Rhythm & Blonde 1993 och låtarna Let the best man win och Hit me with your lovething.

Aktuell med: Boken En näve grus och en ny skiva som kommer i höst.
 

 

Multipel skleros

Multipel skleros, ms, är en sjukdom i det centrala nervsystemet, det vill säga hjärnan och ryggmärgen. Om man har ms uppstår inflammationer och ärr på nervtrådarna och det gör att impulser inte kommer fram som de ska.

Det finns olika former av ms. Oftast går sjukdomen i skov, det vill säga man har perioder med besvär. Med åren kan man bli sämre också mellan skoven. Vilka besvär man får och hur länge de varar varierar mycket från person till person.

Sjukdomen är vanligast hos kvinnor, och de flesta som får ms är i åldern 20 till 40 år. Det finns ingen känd orsak till varför man får sjukdomen.

Källa: 1177 Vårdguiden

 

11 frågor och svar om ms

Ann-Sofie förberedde sig för att dö - då skedde miraklet

ALS: Utan ms-medicinen hade jag varit död i dag

 

Av Johanna Brydolf

Foto: Stefan Nilsson, All over press


Läs mer om:

Dela
(87)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…