Annons

Annons

Loa Falkman: Det är ett slöseri att gå i pension

Operasångaren och skådespelaren Loa Falkman tycker om att varva olika jobb, ett sorts växelbruk som han säger. Nu är han aktuell på Drottningholms Slottsteater.Det är ett enormt slöseri att man ska gå i pension bara för att man uppnått en viss ålder.

Dela
(0)

5
Visa bildspel

/
Loa Falkman
Loa Falkman
Loa Falkman
Loa Falkman
Loa Falkman
...
Visa mer

 

Han är försenad och kommer inspringande i rummet. Loa Falkman är nästan förkrossad och förklarar att han fastnat i trafiken.

—Jag är väldigt disciplinerad och hatar att komma för sent. Att jag gillar att ha kontroll handlar om att jag vill göra det bästa av varje situation, att missa en tid kan få mig ur balans.

Annons

Han är vänlig, vältalig, charmig – och blir absolut förlåten.

Vi sitter i Drottningens paviljong vid Drottningholms Slottsteater som i vår firar 250 år med jubileumsoperan Rokokomaskineriet och med Loa i huvudrollen som maskinmästaren.

Gilla Hemmets på Facebook

—Jag har stigit i graderna för när jag var med på 200-årsjubileet var jag 19 år och jobbade som pingelpojke och scenarbetare, säger han med ett varmt skratt. Det här är verkligen hemma för mig!

Loa bor fortfarande kvar i Stocksund där han föddes 1947. Han visste tidigt att han ville stå på scenen.

—Skolan avskydde jag från första klass, jag var busig till tusen och hade dyslexi, och om adhd varit uppfunnet på den tiden hade jag kvalat in på båda diagnoserna. Men det jag har varit intresserad av har jag alltid varit duktig i och jag blev både operasångare och talskådespelare precis som jag ville, säger han och ler stort.

Och visst är han duktig, vår folkkäre artist som skickligt kryssar fram genom allt från schlagerfestival till succéer på världens stora operahus, från Ica-reklam till filmen Pensionat Oscar som han fick en välförtjänt Guldbagge för.

Hans stora lust ligger i att påverka människors känslor, väcka oss helt enkelt, få oss att ruskas om lite grann. Han älskar att ägna sig åt sitt yrke som han kallar för växelbruk.

—Nästa år kommer mina memoarer, men apropå växelbruk så är det underbart när Ica-Stig sjunger Mozart och barnen tycker att det är spännande med Lilla Jönssonligan. Jag är obotligt nyfiken på att anta nya utmaningar och har aldrig försökt bli politiskt korrekt. Jag är mig själv och det får räcka.

Av sin mentor Nicolai Gedda fick han lära sig att en gåva inte är gratis utan kräver hårt arbete för att utvecklas.

—Jag vet att jag inte är bättre än min senaste produktion.

Även om Loa är både skådespelare och operasångare, så är det nog en av hans största gärningar att han gjort operan tillgänglig för fler.

—Jag tror nog mest att det är en gammal fördom att opera skulle vara snobbigt. I dag drar operahusen fulla hus och många har upptäckt att man bara behöver öppna sitt hjärta och läsa igenom handlingen innan för att få en storartad upplevelse. Men visst gläder det mig att ha varit med om att få ut operakonsten.

Lämnade Kungliga Operan

Det är viktigt för Loa att hålla sig i form, han cyklar en timme om dagen i sällskap av sin jaktcocker Nico och tar fram sin mobil för att visa vilken sångare Nico (som är döpt efter Nicolai Gedda) är. Och filmen visar en glädjestrålande hund och husse som sjunger en födelsedagssång till en god vän.

—Lika noga som jag är med kost och motion, lika noga är jag med min mentala hygien och det var därför jag sa upp mig från Kungliga Operan 1990 och det var det bästa jag gjort, fast ingen annan hade gjort det före mig. Då startade min karriär.

Annars är han väldigt tacksam mot operan för det var där han träffade sin älskade Rosy 1973.

—Jag var där på en balettföreställning och spanade in en dansare som var extra snygg och hade obeskrivlig utstrålning. Rosy och jag flyttade ihop på en gång och gifte oss fem år senare.

Nu har de varit gifta i snart fyrtio år och Rosy dansar inte längre utan har som heltidsjobb att ta hand om Loa, familjens bolag och villan i Stocksund.

—Vi har det underbart tillsammans och har nog lyckats hålla ihop därför att vi respekterar och alltid försöker förstå varandra. Rosys föräldrar skiljdes tidigt, men mina var gifta hela livet ut och jag hörde aldrig dem höja rösten mot varandra. Man får jobba för att hålla relationen vid liv och inte ta något för givet. Rosy gör ett enastående arbete och håller ordning på mig, i dag var hon inte hemma och det var väl därför jag höll på att missa intervjun, säger han med ett skratt.

Sönerna är utflugna för länge sedan och lever sina egna liv. Daniel, 29, jobbar med kommunikation och Jacob, 25 år, inom skådespeleriet.

—De kommer ofta hem och hälsar på och äter söndagsmiddag och den som kanske blir allra gladast är Nico som överförtjust välkomnar dem med varma pussar.

Annars är Loa, som han säger, inget cocktailproffs, även om Rosy och han har stor umgängeskrets.

—Egentligen trivs jag bäst i små sammanhang, helst med familjen. Men vi har många fina vänner och jag är mycket vänfast, så har man fått mig som vän så är det för evigt.

Vänner kan man få på så många olika sätt och Loa berättar om en söt episod.

—Skådespelerskan Sickan Carlsson och jag stötte ihop på gatan. Jag hade aldrig tidigare träffat henne men naturligtvis kände vi igen varandra och föll i varandras armar innan vi ens presenterat oss. Så kan en underbar vänskap också inledas.

Har gått sin egen väg

Hans enastående karriär, säger Loa, beror på att han är en ensamvarg som gått helt efter eget huvud utan att ta så mycket hänsyn till vad andra har förväntat sig av honom.

—Visst kan jag känna mig ensam när jag jobbat utomlands utan familjen i närheten och visst har jag en melankolisk sida, men den tycker jag är utvecklande även om det kan ta flera år att förstå vad snytingarna gjort för nytta.

Han är född i lejonets tecken och är en sann ledarnatur. Två gånger har han blivit erbjuden att bli chef för Kungliga Operan.

—Jag har tackat nej båda gångerna för jag förstår inte varför man anser att en god medarbetare skulle bli en lika god chef.

Han lovordar sitt positiva sinnelag, men medger att han kan vara lite kategorisk.

—Jag är nog lite svart eller vit och det är inget jag beklagar för det handlar om mitt temperament och temperament är en förutsättning för mitt jobb, säger han bestämt.

Lika bestämd är han då han pratar om förtryck av andra.

—Jag blir rasande på alla former av förtryck från mobbning i sociala medier där människor hängs ut utan att kunna försvara sig till könsdiskriminering. Jag tar strid, säger till när jag tycker att det går överstyr och är tacksam för att jag har civilkurage.

Han längtar efter en större förståelse och respekt för människors olikheter och speciellt i de religiösa sammanhangen.

—Det är förfärligt som det ser ut i världen, religion handlar inte om att spränga folk i luften.

Han tror på ödet och går inte och oroar sig i onödan.

—Jag tar det som det kommer, för tänk vad jag hade oroat mig mycket i onödan om jag varit den ängsliga naturen. Det vi oroar oss för inträffar ju oftast inte.

Loa fyller 69 i juli. Ändå har han inga planer på att pensionera sig.

—Jag vill jobba så länge jag kan och är efterfrågad. Min innerliga önskan är att jag får fortsätta ha lusten till konsten för den genererar lust i sig. Jag tycker att det är ett enormt slöseri med att man ska gå i pension bara för att man uppnått en viss ålder om man inte vill göra det och fortfarande har mycket att ge. Det är inget annat än ett misshushållande med mänskligt kapital.


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…