Annons

Annons

Lisa ifrågasätter adoption

Adopterade Lisas djupa funderingar kring sin bakgrund i Korea vid sidan av en uppväxt präglad av mobbning och rasism drev henne till ett självmordsförsök. Långt senare när Lisa fick barn väcktes tankarna till liv igen. Men svaren hon fick var allt annat än enkla att ta till sig...

Dela
(0)

5
Visa bildspel

/
Lisa ifrågasätter adoption
Lisa ifrågasätter adoption
Lisa ifrågasätter adoption
Lisa ifrågasätter adoption
Lisa ifrågasätter adoption
...
Visa mer

 

Lisa Wool-Rim Sjöblom växte upp med mamma, pappa och en fyra år äldre bror – liksom hon adopterad från Korea – i ett hus i Strömsund i norra Jämtland. Så långt tillbaka som hon kan minnas har hon haft funderingar kring sin adoption. Som liten handlade det mer om att hon identifierade sig som korean än att hon grubblade över sina biologiska föräldrar.

Annons

—Mamma tog med mig på Koreadagar i Stockholm och vi gick på Östasiatiska museet. Hon och pappa försökte alltid svara på mina frågor, men kunskapen om adoption från Korea var väldigt begränsad på 70- och 80-talet så de gjorde ganska grova antaganden, säger Lisa på lugn norrländska.

Lisa gillade att vara annorlunda och hennes jämnåriga kompisar tyckte att det var spännande att hon inte såg ut som dem. Men när hon började högstadiet förändrades allt. Det var tidigt 90-tal och främlingsfientligheten växte i samhället.

—Strömsund blev jätterasistiskt och när jag började sjuan blev jag gravt mobbad. Jag var plugghäst och hade glasögon och jag tänkte inte då på att det var rasism jag utsattes för, jag tänkte bara att de var okunniga. Personer som jag hade lekt med under hela min uppväxt vände plötsligt om helt.

Hennes klasskamrater skrek skällsord, klottrade hakkors på hennes skolböcker, band fast henne och låste in henne på toaletten. Det slutade med att Lisa tvingades flytta hemifrån och börja om på nytt i en gymnasieskola i Östersund. För Lisa innebar det en stor befrielse. Men minnena hann ikapp.

—Jag var helt trasig när jag kom till Östersund. Folk hade sagt ”Åk hem, kinesjävel!” och jag började fundera mycket på varifrån jag kom. Jag tänkte att får jag bara svar på mina frågor om min adoption och mina koreanska föräldrar så skulle allt bli bra igen.

Försökte ta sitt liv

När Lisa var 16 år bad hon sina föräldrar att hjälpa henne och de frågade då organisationen Adoptionscentrum om de kunde undersöka möjligheten att få kontakt med Lisas biologiska mamma. Adoptionscentrum svarade att de inte kunde spåra hennes mamma och uppmuntrade Lisa att lägga det förflutna bakom sig. Snart efter beskedet gick hon in i en depression som slutade med en vecka på psyket efter ett självmordsförsök. Då gick hon i andra ring på gymnasiet.

—Efteråt började jag gå i terapi och bestämde mig för att jag ville leva. Det gav mig något slags styrka.

Lisa gick ut gymnasiet med fina betyg, började läsa litteraturvetenskap vid universitetet och flyttade senare till Lund. Där gick hon en förlagsutbildning och började jobba som formgivare och illustratör. Hon grubblade inte längre så mycket över sitt ursprung och var inställd på att det kanske var lättare att gå vidare. Men när hon 32 år gammal upptäckte att hon var gravid var det som att alla tankar om hennes biologiska rötter åter väcktes till liv. Förlossningen blev traumatisk.

—Värkar är inte bara smärta, det påverkar även psyket och under själva utdrivningen såg jag framför mig min mamma föda mig ensam i ett mörkt rum. När min son Teddy kom ut var jag övertygad om att de skulle ta honom ifrån mig och att jag aldrig skulle få se honom igen.

När Teddy var i tvåårsåldern började han peka på andra asiater de såg på gatan och undra om de var släkt. Det fick Lisa att inse att konsekvenserna av adoptionen inte bara var hennes förlust utan även hennes barns. Hon bestämde sig för att inleda en ny sökning efter sin koreanska mamma. Hennes föräldrar gav henne alla dokument de hade kring hennes adoption och hon påbörjade, med hjälp av sin sambo Richey, en mejlväxling med den koreanska adoptionsbyrå som förmedlat hennes adoption.

—Jag upptäckte att det fanns ett dokument som visade vad mina föräldrar hette och ett annat som hävdade att jag var föräldralös. Flera lögner nystades upp och i och med det visste jag att jag inte kunde lita på adoptionsbyrån. De sa även att de höll på att leta efter min mamma, men vi fick i efterhand veta att de inte hade letat alls. Allt det här gjorde mig jättearg.

Träffade sin biologiska mamma

Det var först när Lisa och Richey fick kontakt med den koreanska polisen som sökandet gick framåt. De lyckades snabbt spåra upp Lisas mamma. Strax därefter, sommaren 2014, reste Lisa, Richey och deras två barn till Seoul. För Lisa var det som att komma hem.

—I Korea var jag en del av normen. Det var som att allt var anpassat för mig. Det fick mig att fundera på vad det har gjort med min självkänsla att bo i Sverige.

Efter två veckor i Korea kom stunden som Lisa hade väntat på så länge: mötet med sin koreanska mamma. De träffades ihop med en vän som tolkade och Lisa fick veta att det var hennes mormor som hade lämnat in henne på barnhemmet när hon var en vecka gammal. Hennes mamma var då 20 år (inte 16 som det står i Lisas papper) och i dag är hon gift och har två barn.

—Jag upplevde henne som väldigt trasig. Hon är djupt troende katolik och tror att hon kommer att brinna i helvetet för att hon lämnade bort mig. För att hon ska må bra vill hon att jag ser på min adoption med tacksamhet. Det gör det svårt för oss att ha en relation i dag.

I Korea spårade polisen även upp Lisas pappa – som inte var död, vilket var vad hon hade fått höra av sin mamma. Det visade sig att han aldrig hade känt till Lisas existens och alltså inte godkänt adoptionen som hennes adoptionsbyrå hävdade. Även han har i dag en egen familj med två vuxna barn. Lisa har möjlighet att kontakta honom, men har ännu inte gjort det. Hon är rädd för att han ska säga att han inte vill ses.

—Jag är glad att båda mina föräldrar har egna familjer, men jag känner en enorm sorg över att jag har fyra syskon som inte vet om att jag finns. När man rycks upp med rötterna så här så förlorar man inte bara sina föräldrar, man förlorar även syskon, far- och morföräldrar och alla andra släktingar.

Seriealbum om adoption

I maj släpps Lisas seriealbum Palimpsest. Med text och illustrationer ger hon sin berättelse om livet som adopterad och sökandet efter sina rötter. Arbetet med albumet har varit tungt och terapeutiskt på samma gång och innehållet har genomgått flera inkarnationer i takt med att hon har fått nya svar – och frågor. Det har också fått henne att omvärdera sin syn på adoption. Hon upplever att samtalet i Sverige mer handlar om att bota barnlöshet än adoption som en skyddande åtgärd för utsatta barn.

—På en strukturell nivå saknar jag initiativ för att stötta föräldrar att kunna behålla sina barn, i stället för att genom adoption indirekt uppmuntra att barn lämnas bort. Jag är också kritisk till de höga adoptionsavgifterna som skapar incitament för korruption och oetisk verksamhet, där både föräldrar och barn utnyttjas.

Lisa är rädd att hennes album kommer att skapa en debatt som handlar om henne som hatisk, bitter och konspiratorisk – och att adoptivföräldrar kommer att gå i försvarsställning. Men hon är noga med att poängtera att hennes berättelse inte handlar om adoptivföräldrar utan om adopterade.

—På en känslomässig nivå önskar jag att min koreanska mamma hade fått behålla mig. Samtidigt har jag en pragmatisk sida som säger att det förflutna inte går att ändra på. Jag har ett oerhört driv som gör att jag kan omvandla det som är svårt till bilder och berättelser. Även om det kanske inte märks i mitt album så har jag generellt en positiv syn på livet. Jag gör vad jag kan med varje dag jag får.

 

Lisa Wool-Rim Sjöblom

Ålder: 38 år

Bor: Lund

Familj: Sambo och två barn

Jobbar som: Serietecknare och illustratör

Aktuell: Med Serialbumet Palimpsest som släpptes av Galago förlag i maj

Gör på fritiden: Leker med mina barn och kämpar för adopterades rättigheter

 

 

 

Läs mer: 

Elaine Eksvärd vill inte vara tyst längre

Veronica mobbades under hela skoltiden

Barndomens tårar gjorde Jonas Hallberg stark

 

Text: Louise Fauvelle

Foto: Pernilla Wästerberg, privata


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…