Annons

Annons

Linnea förlorade sin lilla dotter: ”Jag ser Felicia i hennes systrar – det är en tröst”

Linnea var gravid i tredje månaden med sitt fjärde barn när hennes äldsta dotter Felicia hastigt gick bort. Plötsligt var livet tyngt av en ofattbar sorg. "Smärta är inte att föda ett barn. Det är att förlora ett", säger Linnea.

Dela
(1.16k)

Det var 17 januari 2012 som Linnea Götesson fick ett samtal från skolan där Felicia gick i andra klass. Felicia hade kräkts. Linnea trodde inte att det var något allvarligt eftersom dottern under en tid hade mått illa av läkemedel som hon fick för sin adhd.
– Hon brukade vara dålig en stund på morgonen och sedan som en studsboll på eftermiddagen.

Annons

Men nu hade Felicia kräkts och sedan inte orkat resa sig. Ambulans var på väg och Linnea åkte till skolan. När hon kom fram låg dottern på ett toalettgolv. Ambulanspersonalen skulle lyfta upp henne men då sa hon nej. Hon ville att hennes mamma skulle lyfta. Felicia tittade på Linnea och sa: ”Mamma, jag har så ont i huvudet.”

Linnea svarade att det snart skulle gå över. Hon tänkte att det kunde vara migrän för det hade hon själv som barn.

På sjukhuset upptäcktes att Felicias reflexer på höger sida inte fungerade. Hon fick genomgå en magnetröntgen. Utanför rummet stod mamma Linnea.

– Jag hörde hur de sa att det är en pågående blödning. Jag kände att mina ben började skaka.

Linnea ringde till sin sambo Fredrik som var hemma. Han åkte till sjukhuset och hans föräldrar fick ta hand om Felicias småsystrar, Alva och Ester. Felicia skulle transporteras från hemorten Nybro till Linköping. Linnea och Fredrik kom fram före ambulansen. I väntan tog de en bit mat på en pizzeria. Då slog det Linnea: Tänk om Felicia dör?

– Det var första gången jag tänkte tanken. Jag började fundera på cancer och allt möjligt.

forlora-ett-barn-3

Vissa dagar på året är jobbigare än andra. Det är födelsedagar, högtider och årsdagen när Felicia dog. ”Kroppen säger ifrån när årsdagen närmar sig”, säger Linnea.

Paret väntade på undersökningarna, försökte sova och började planera för att Linnea skulle stanna och för att Fredrik skulle åka hem för att ta hand om de andra barnen. Vid sextiden på morgonen berättade en läkare att en hjärnröntgen visade död vävnad och att Felicia inte skulle överleva dagen.

– Där var det som att hela världen bara rasade, säger Linnea och tystnar med tårar i ögonen.

Felicia hade en tumör stor som en tennisboll i hjärnan och en pågående blödning.

– Det gick så fort. Jag fattade inte över huvud taget att hon skulle dö, säger Linnea.

Trots beskedet kunde de omöjligt förstå att det inte fanns något att göra för Felicia.

– Man tänker alltid att allting ska lösa sig. Att det blir nog bra i slutändan, säger Fredrik.

De fick träffa sin nedsövda dotter. Hon andades med hjälp av respirator och hade fullt med slangar kopplade till den lilla kroppen.

– Hon var jättefin och söt. Jag ville krama henne och kröp upp hos henne under täcket, säger Linnea.

Stängde respiratorn

En ny hjärnröntgen visade ännu mer död hjärnvävnad. Vid tre på eftermiddagen avslutades den livsuppehållande behandlingen. Klockan 18 stängdes respiratorn av. Felicias pappa, som var på semester i Thailand, var med på telefon.

Linnea och Fredrik stannade en natt i Linköping. Att åka därifrån var fruktansvärt.

När de klev innanför dörren hemma sköljde katastrofkänslorna och sorgen över dem. För hemmet såg ut precis som när de lämnat det tre dagar tidigare. Där var deras alldeles eget vanliga liv, det liv de så gärna ville ha tillbaka.

– Felicias jacka låg där hon hade slängt den på golvet, säger Fredrik.

Några timmar senare kom de andra barnen hem, Alva som var två år och ettåriga Ester.

– Felicia hade varit varannan vecka hos sin pappa så Alva var van vid att Felicia var borta. Vi berättade inte med en gång, utan när Alva efter några dagar frågade efter sin storasyster sa vi att hon inte kommer hem mer och vi förklarade pö om pö för henne varför.

Helt plötsligt blev det vardag, men ingenting kändes viktigt längre. Den enda anledningen till att Linnea och Fredrik gick upp på morgonen var för de andra barnens skull. Samtidigt befann de sig i en fas där de skulle varit lyckliga och förväntansfulla eftersom de väntade barn.

Linnea hade svårt att glädjas åt graviditeten. Hon skämdes när hon gladde sig åt det. Det kändes fel, hon borde bara känna sorg.

– Jag såg inte alls fram emot det. Det jag tyckte var svårast var att inte veta om jag någonsin kommer att le med hjärtat igen. Det var svaret jag försökte leta efter överallt.

De hann aldrig berätta för Felicia att hon skulle få ytterligare ett syskon. Linnea tror att Felicia skulle sagt att hon inte ville att familjen skulle vara annorlunda än den var.

– Hon hade sagt det med glimten i ögat för det bästa hon visste var sina systrar.

Sex månader efter Felicias död föddes Harriet. Linnea tycker att hennes syn på vad som är jobbigt i livet förändrades under sorgetiden.

– När jag fick Harriet så kände jag att det inte är smärta att föda barn. Det är en lycka att få barn. Smärta är att förlora ett.

När Harriet föddes och Linnea kände glädje och log mot sitt nyfödda barn fick hon dåligt samvete.

– Första småbarnsåret med Harriet var det som att jag levde i en bubbla. Jag minns inte mycket från den tiden men det var som att kroppen gick in i ett överlevnadsläge.

forlora-ett-barn-4

Linnea har varit tillsammans med sin nuvarande man Fredrik sedan Felicia var 2,5 år. De har tre gemensamma barn: Alva, 6 år, Ester, 5 år, och Harriet, 3,5 år. Ester beskrivs som en kopia av Felicia, både till utseende och sätt.

Använder riktiga ord

Fredrik och Linnea pratar mycket med döttrarna om Felicia. Alva kan stundtals vara ledsen och sakna sin storasyster.

– Vi har varit väldigt noga med att använda riktiga ord. Många sa att det låter så hemskt att säga att Felicia är död, men vad ska vi säga? Det är vår sanning. Ju mer vi pratar om Felicia, desto mer finns hon kvar, säger Linnea.

Hon hade till en början svårt att veta vad hon skulle svara på frågan hur många barn hon har.

– Jag säger att jag har fyra barn för annars får jag dåligt samvete. Felicia är ju mitt barn och varför skulle jag inte räkna med henne? Jag har fött henne, hon har funnits i mitt liv i åtta år.
Linnea har funnit mycket stöd i föreningen Vi som förlorat ett barn, VSFB, där hon mött andra föräldrar. Där finns gemenskap och förståelse.

– Vi som är med kan ha deppiga dagar och bara sitta och lyssna på andras berättelser, medan man andra dagar delar med sig av sin.

forlora-ett-barn-2

Här är Felicia 8 år.

Saknar Felicia

Linnea misstänker att Felicias symtom, bland annat huvudvärk och motorikproblem som tillskrevs adhd-problematiken, i själva verket berodde på hjärntumören.

– Många undrar om jag inte är bitter på läkarvården, men om inte jag som mamma kunde se att det var något fel på mitt barn, hur ska jag kunna begära att de skulle sett det?

När Fredrik och Linnea gifte sig hade Linnea berlocker med bilder på dottern i sin brudbukett. Linnea blir rörd när hon talar om bröllopet och även när hon pratar om vad hon saknar att göra med Felicia.

– Det som jag egentligen hatade, att sitta i en hård träbänk på skolavslutningen… Gud vad jag saknar det nu. Jag kommer att missa hennes första kille och att hon ska börja högstadiet. Hur hade hon varit i dag? Hade hon fortfarande tyckt om Spindelmannen? Det är sådant som jag aldrig kommer att få svar på.

Men nu har Linnea fått svar på frågan hon sökte efter dotterns död, om det gick att känna äkta glädje igen.

– Jag kan absolut le med hjärtat. Jag ler varje gång jag tänker på Felicia. Då värms hela hjärtat upp och jag ser Felicia i hennes systrar. Då gläds jag.

 

Stödgrupp för dig som förlorat ett barn

Vi som förlorat ett barn, VSFB, är en stödförening främst för föräldrar i sorg. De har kontaktpersoner, samtalsgrupper och sektioner i många svenska städer. Mer information finns på www.vsfb.se.

 

Text: Anna Smedberg

Foto: Kristina Wirén, privata

 

Läs också:

Båda väninnorna miste ett barn

spadbarnsdodpuff


Läs mer om:

Dela
(1.16k)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…