Annons

Annons

Jag levde med akafolket i 13 år!

Linda

Linda hade länge längtat efter att få göra en dokumentärfilm om en pygméstam i Kongo. Så hon reste till Afrika, hoppade på en buss mot Kongobäckenet och tog sig in i djungeln. 13 år senare har hon gett akafolket en röst – och fått vänner för livet!

Annons

Långt in i Kongos djungel rör sig en vit kvinna klumpigt och högljutt bland träden. Hon stör akafolkets jakt, men de har överseende med henne och skrattar glatt åt hennes tafatta försök att ta efter deras välutvecklade teknik. För akafolket ser hon lite sjuk ut med sin ljusa hud och sina blå ögon. Dessutom kan hon inte dansa, och där har de inte riktigt samma tålamod. Hon skrämmer ju i väg de goda andarna – andar som är livsviktiga i deras vardag.
– Dansen är, jämte barnen, det viktigaste i akafolkets liv. Människorna dansar för att förmedla känslor: rädsla, glädje, ilska, sorg, attraktion och spänning. Det bidrar till att deras samhälle är så fredligt, berättar Linda Västrik, den klumpiga, vita kvinnan som reste till pygméfolket för att uppfylla sin dröm om att göra en dokumentärfilm.
Exakt vad visste hon först inte, men hon fann något – ett folk som överlevt!
Gav sig in i djungeln
– Oj, en pygmé. Det var min första tanke när jag träffade Endosa, säger Linda och syftar på akamannen som senare blev som en pappa för henne.
Aka är ett av många namn på de folk som av västerlänningar har kallats pygméfolken. Vilken beteckning som används beror på vilken dialekt de talar och var de håller till i den 900 000 hektar stora regnskogen.
År 2001 reste Linda rakt in i Kongobäckenet med en skranglig buss i 45-gradig hetta och hundraprocentig luftfuktighet. När vägen var slut stannade ekipaget och hon släpptes ut.
– Bussen var gjord för kanske 30 personer, vi var säkert 90 som åkte med. Folk satt i knäna på varandra, på taket och hängde på sidorna.
Vid ett skjul som sålde coca-cola och öl såg hon alltså Endosa. Kanske var han den minsta man hon någonsin hade sett: 140 centimeter lång iklädd Helly Hansen-jacka, plastsandaler och ett gott humör. På något sätt fick de kontakt trots bristen av ett gemensamt språk.
– Jag fick lite översatt som tur var. Du är min stora vita elefantmamma och jag är din elefantbaby, sa han till mig och eftersom jag visste att elefanter är ett heligt djur blev jag jätteglad, berättar Linda.
Sedan frågade Endosa om hon ville ha en avokado och Linda som var hungrig och trött efter den långa resan tackade snabbt ja.
– Vi gick fyra timmar rakt in i skogen där det stod ett avokadoträd och jag fick min avokado, säger hon och ler.
Linda var helt slut efter allt promenerande i svår terräng, men det var det värt. Endosa bjöd nämligen in henne till sin stora familj och deras tillfälliga boplats.
– Det var ju mitt mål att få leva tillsammans med akafolket för att få göra den djupa research jag behövde för att sedan kunna filma en dokumentärfilm. Och nu stod jag plötsligt där, säger hon.
Men det blev snart problem för västerlänningen.
– Jag var vegetarian och otränad. Hade inte ens tänkt på vad jag skulle äta när jag kom dit.
Efter fyra månader fick Linda ge upp, tillfälligt. Hon var sjuk av näringsbrist och var tvungen att åka hem till Sverige för att lära sig äta kött. Efter sex veckor var hon tillbaka. Gruppen på runt 300 personer tog emot henne ännu en gång.
– Efter det försökte jag leva som de gör.
Saknade sin pappa
Linda själv växte upp med en ensamstående mamma i Tidaholm och i en bergsby i Vietnam där mamman jobbade som biståndsarbetare under flera år.
– Vietnam gav mig en första kontakt med regnskogen och när min mamma fick höra om mitt projekt i Kongo stöttade hon mig fullt ut. Hon var min bästa rådgivare eftersom hon har haft så lång erfarenhet av att jobba i svåra områden.
Mammans stöd betydde också mycket för Linda när hon efter gymnasiet åkte till prestigefyllda International Center of Photography i New York.
– Den utbildningen har gett mig mer än något annat.
Som liten skrev Linda upprepade gånger till sin frånvarande pappa utan att få svar och när hon tog kontakt i vuxen ålder fick hon inget tillbaka utom ett avståndstagande. Kanske är det därför Linda känner sig så trygg i akamännens närhet. Deras kärleksfulla ansvarskänsla involverar inte bara de egna barnen utan hela gruppens barn och även vuxna som av olika anledningar behöver dem.
När Linda återvände till Sverige efter tiden i New York fortsatte hon att arbeta med kameror och i dag är hon en prisbelönt dokumentärfilmare med höga krav på sig själv.
Hennes intresse för akafolket började med en gammal vaggvisa.
– Jag fick höra en inspelad gammal vaggvisa därifrån. Av någon anledning gjorde det mig nyfiken.
Men det dröjde innan hon kunde ge sig i väg, många tillstånd behövdes. Korruptionen i landet gjorde allt långsamt och svårt, men Linda gav sig inte. Och det skulle visa sig vara mödan värt.
– Jag mötte fantastiska äldre män hos akafolket. De tog ansvar, gav mig trygghet, mod, tröst och bekräftade min styrka. De tog ansvar för hela gruppens välstånd. Jag önskar att män i vår kultur kunde ta efter dem, säger Linda.
Annars hade folket en ganska humoristisk inställning till utbölingen.
Hon kallades skämtsamt först för rött flodsvin på akaspråk, precis som alla vita människor, men avancerade allteftersom namnmässigt. Ett tag var det fjäril för att hon var så skör, sedan snigel för att hon var långsam, och till slut blev det Nda (för Linda).
Blev underhållningen
Akafolket lever i parförhållanden. Skilsmässor förekommer och det anses väldigt fult att vara otrogen.
– Alla lever helt jämställt. De turas om att bestämma i olika perioder: män, kvinnor, gamla och barn.
Möjligtvis speglar det även religionen som bygger på en tro om en livskraft som heter Komba.
– När en kvinna pratar om Komba så använder hon ”Hon”, en man använder ”Han”. Pratar man gemensamt blir det herr och fru Komba. Komba var upptäckaren, inte skaparen, berättar Linda.
Dansandarna som man gärna vill ska komma till lägret från skogen tillhör också Komba och de lockas just av dans och sång, något som inte är Lindas starka sida.
– Jag blev sårad av deras skratt i början. Men det var bara att inse att jag enligt dem var usel på dans. Annars försökte jag leva precis som akafolket gjorde. Jag letade ved på morgonen och satt kring elden tills djungeln vaknade med alla ljud.
Linda fick också lära sig att alla bidrar med någonting till gruppen.
– Jag fick bli underhållningen. Det var roligt att kunna bidra med så många skratt genom min inkompetens.
Men en gång var det nära att dagen slutade i något helt annat än skratt. Linda hade satt upp sitt tält på stranden efter en vandring. Männen från akafolket byggde läger i skogen intill och stirrade misstänksamt på Lindas val av sovplats.
– Jag förstod inte varför de stirrade på mig. Jag tänkte att jag ju kunde ta ett morgondopp direkt när jag hade vaknat.
Lite senare insåg hon sitt misstag. En stor krokodil låg precis där hennes tält varit rest! Akafolket hade trott att Linda hade någon särskild kunskap om djuret eftersom hon vågade slå upp sitt tält där.
Vill återvända
Till slut kände sig Linda redo att börja filma. Hon återvände till Sverige för att förbereda resan som skulle leda till en dokumentärfilm om folket i djungeln. Ett stipendium från stiftelsen Framtiden Kultur bidrog till att hon hade råd att resa. Men hon var ändå tvungen att leta finansiärer samtidigt som hon själv sparade så mycket hon kunde. Hon levde i det närmaste på luft, släkt och goda vänner.
Eftersom Linda hade varit nere i Kongo flera gånger visste hon dessutom vad som krävdes på plats.
– Jag behövde ljudtekniker, fotografer och andra som var tuffa nog att följa med på en resa i enorm hetta i tät djungel. Leva som folket där, sova på jordgolv och gå på vandring 15 dagar i sträck.
Lindas team fick också vara beredda på giftiga ormar och hundraprocentig luftfuktighet. Visst blev det komplicerat, men filmen blev färdig och i vintras hade De dansande andarnas skog premiär på biografer runtom i landet. Tretton år av hårt arbete och underbara stunder med människorna i Kongo var över.
– Jag är säker på att jag kommer att återvända. Jag saknar dem redan väldigt mycket även om vi har kontakt ibland genom någon som har mobil, eller genom vandrande budbärare. Jag saknar deras förmåga att leva i glädje – även då livet är som tuffast.

Linda Västrik
Ålder: 40 år.
Bor: I Göteborg.
Aktuell: Med dokumentären De dansande andarnas skog som troligtvis visas på SVT i år.

Gruppen viktigast
Akafolket är nomader och pygméer som främst lever på jakt i bland annat Kongos djungler. De samlar också växter, frukter, bär och byter till sig varor.
Fäderna i aka tillbringar mer tid med sina barn än i något annat samhälle och har därmed beskrivits som de bästa fäderna i världen.
Folket lever efter att de bästa lär de sämsta, vad gruppen åstadkommer gemensamt är det viktiga.
De är också kända för sin avancerade polyfoniska musik.

akafolket

Befolkningen dansar för att förmedla alla typer av känslor.

 

akafolket

Linda filmar! Varje dag i Kongo bjöd på upplevelser utöver det vanliga.

 

AV SUSANNE STAMMING
FOTO: LINDA VÄSTRIK, AMI ÖSTRÖM

Läs också:

Dela
(7)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…