Annons

Annons

Lina blev kär i sin döde makes bäste vän

Dela
(0)

Lina Brustad med maken Rickard och barnen Holger och Edgar, 1 år.

Drömmen om att bli gamla tillsammans slogs i spillror, i stället blev Lina änka och ensamstående mamma när Joakim gick bort. Men mitt i mörkret fanns Rickard, makens barndomsvän. Det gemensamma sorgearbetet ledde till en stark vänskap – och så småningom kärlek.

Annons

Lina Brustad var 19 år och läste på internat i Gränna när hon träffade den fyra år äldre Joakim och blev kär. När hon tagit studenten flyttade de till Göteborg och planerade för en framtid tillsammans.
Något som förvånade Lina var Joakims ständigt återkommande huvudvärk.
– Han hade haft symtomen ända sedan tonåren utan att få någon säker diagnos. Läkarna hade förklarat att det var någon form av migrän. Det var väldigt jobbigt för honom, säger hon.
Vid ett besök hos Linas mamma i Karlshamn 2004 drabbades Joakim plötsligt av ett epilepsianfall och åkte akut in till sjukhuset. Röntgen visade en tumör i frontalloben och han skickades vidare till Sahlgrenska sjukhuset för utredning.
– Läkaren vi pratade med sa att det var en tumör man kunde leva med i tio år utan att det hände något. Vi tog det som positivt, dels för att han äntligen fått en förklaring till huvudvärken, dels för att det skulle ta tio år innan det behövdes någon operation.
Joakim var dessutom en människa som tog lätt på livet och tyckte inte att tumörbeskedet var något att stressa upp sig över. Det gjorde också Lina lugn.
– Vi var unga och naiva och insåg kanske inte riktigt hur allvarligt det var. När vi året efter var klara med våra studier fick Joakim arbete i Varberg och vi bestämde oss för att flytta hit, så vi köpte det här huset i Träslövsläge. Vi gifte oss den tolfte november i Varbergs fästning.
Levde i nuet
Samma år undersöktes Joakim av en annan läkare som tyckte att det var fullt möjligt att operera bort tumören.
– Det tyckte vi båda var ett glatt besked. Men efter operationen fick vi veta att de sista tio procenten inte gick att ta bort, då det fanns risk för skador på hjärnans vävnader.
Lina fick då känslan av att tumören förr eller senare skulle komma tillbaka. Det var inte säkert att hon och Joakim skulle bli gamla tillsammans. Men samtidigt var det inget de kunde vänta på skulle hända. I stället planerade de för nästa steg i familjelivet – att skaffa barn.
– Vi levde livet som det var, här och nu. Holger föddes i februari 2007 och vi var lyckliga föräldrar. På hösten samma år röntgades Joakim och tumören hade börjat växa. När Holger skulle fylla två år gjordes en ny operation. Joakim återhämtade sig snabbt, men efteråt blev han ljuskänslig och var inte alls lika stresstålig längre.
Ännu värre blev det efter tredje operationen, som gjordes i augusti 2009.
– Då fick jag en riktig klump i magen och förstod att det här aldrig skulle gå vägen. Jag började förbereda mig på hur mitt liv skulle se ut när Joakim var borta. Kanske kunde det bli bra ändå, intalade jag mig. Jag visste att jag stod inför någonting som både var känslomässigt jobbigt och praktiskt svårt att hantera när jag blev ensam med ett barn, ett hus och allt annat att ta hand om.
Det blev strålning och cellgifter under våren och sommaren 2010, och Joakim mådde faktiskt lite bättre.
– Någonstans försökte vi ändå leva livet och vi åkte bland annat till Paris i oktober för att fira vår femåriga bröllopsdag lite i förväg.
Men ett par månader senare fick Joakim ett nytt epilepsianfall, tumören hade vuxit och nu var det inte ens möjligt att göra fler operationer. Personlighetsförändringarna blev ännu tydligare, vilket inte var så konstigt då en del av hjärnan opererats bort. De blev erbjudna nya cellgiftsbehandlingar, men tackade nej.
– Hans funktioner stängdes ner en efter en och jag själv levde till slut som i ett vakuum där jag inte orkade göra någonting mer än vänta på det som var oundvikligt. Han kunde till slut inte sköta sin egen hygien. Joakim hade tidigare sagt att han absolut inte ville leva om det gick så långt, nu var det ändå så.
Vintern 2011 erbjöds de palliativ vård i Falkenberg, och Lina tillbringade så gott som varje dag hos Joakim. De sista dygnen låg han i koma och Lina var i väg i ett kort ärende när hon fick samtalet om att slutet inte var långt borta.
– Jag skyndade mig tillbaka och precis när jag kom in i rummet drog han sista andetaget. Det var som om han väntat på att jag skulle komma innan han kunde dö.
Det var en konstig känsla efteråt.
– Först var det skönt att det som jag visste skulle ske hade skett och att jag nu skulle kunna gå vidare. Jag trodde att jag redan bearbetat sorgen, men så var det inte alls. Det fanns mycket sorg kvar och mitt upp i allt detta skulle jag lösa det praktiska med begravning och allt annat. Dessutom fanns Holger där, och han hade förlorat sin pappa.
Gick vidare tillsammans
Under Joakims sista månader i livet hade hon haft mejlkontakt med Joakims barndomsvän Rickard Karlberg. Han och Joakim hade känt varandra sedan de gick på mellanstadiet i Gränna och de hade varit bästa vänner under tonåren. Sedan hade deras liv gått åt olika håll och Rickard hade flyttat till Stockholm och arbetade som konstnär. De hade dock träffats sporadiskt, Joakim och Lina hade bland annat besökt Rickard vid något tillfälle.
– Det tog mig väldigt hårt när jag förstod att Joakim var döende i cancer. Vi hade så många tonårsminnen tillsammans, någonting som senare präglat mitt liv, säger Rickard.
Genom mejlkontakten med Lina följde han vännens sista tid i livet. Efter begravningen tröstade de varandra.
– Vi hade båda en relation till Joakim och därmed också en gemensam sorg att bära, säger Lina.
Hon åkte upp till Rickard i Stockholm under våren och sommaren som ett slags bearbetning av sorgen. Det var så kärleken växte fram mellan dem.
– Vi upptäckte att vi var ganska lika varandra och att det fanns något annat än sorgen som förenade oss. Men jag var känslomässigt kluven inför det faktum att jag var på väg att bli kär i änkan efter min bästa vän. Men samtidigt handlar det om att ta hand om varandra och inte lämna någon ensam, det var ju så det fungerade förr i tiden, menar Rickard, och Lina nickar instämmande.
– Det finns kanske de som tycker att det inte ser snyggt ut att träffa någon så tätt inpå, i synnerhet inte den avlidnes bästa vän. Men livet är inte snyggt när din partner dör. Dessutom visade du stor omtanke om Holger, säger hon till Rickard.

Rickard och Lina tillsammans med barnen Holger och Edgar.

Rickard och Lina tillsammans med barnen Holger och Edgar.

Några veckor innan Joakim dog hade hon berättat för Holger att hans pappa snart inte skulle finnas hos dem. Holger funderade ett kort ögonblick, sedan sa han: ”Okej, då måste vi skaffa en ny pappa.”
– Vi hade tidigare varit på semester på Kreta, och han tyckte vi skulle åka dit och hämta en ny pappa. När vi blev ensamma sa han att vi inte var en riktig familj, för då skulle det vara en mamma, en pappa och två barn.
Holger var också den som förstod vad som var på gång när Lina presenterade Rickard för honom.
– När han var hos min mamma sa han att Rickard skulle bli hans nya pappa, så hon fick veta långt innan vi bestämt oss för att flytta ihop, skrattar Lina.
Det gjorde de för drygt två år sedan då Rickard flyttade från Stockholm till Linas hus. Och den 18 juni förra året föddes deras gemensamma barn, Edgar.
– Jag ville gärna ha fler barn och eftersom jag är 35 år och Rickard 38 kände vi att det inte kunde vänta så länge. Dessutom ville vi att Holger skulle ha ett syskon som inte var så mycket yngre än honom själv. Och nu har vi ju blivit det Holger menar med en riktig familj. Det märks också, eftersom han älskar sin lillebror över allt annat, säger Lina.
Att Rickard var Holgers pappas bästa vän när de växte upp har underlättat. Därmed finns ingen konkurrenssituation mellan dem. Dessutom blir hans pappa mer levande genom Rickard.
– Han kan berätta om saker de gjorde tillsammans som barn och hur hans pappa var på den tiden, sådant som jag inte känner till, berättar Lina.
Joakim kommer förstås alltid att finnas med som ett vackert minne, och Lina planerar att skriva en bok om det som hände dem.
– Boken ska på ett nära och känslomässigt sätt beskriva hans tre sista veckor i livet och den kärleksrelation vi hade. Jag har ännu ingen titel och jag kommer ta god tid på mig för att det ska bli en bra berättelse, inte bara en bok där jag kronologiskt redogör för vad som hände. Att berätta om Joakim är mitt sätt att bearbeta och minnas honom som den underbara människa han var.

AV MIKAEL SVENSSON  FOTO: ANDERS ANDERSSON


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…