Annons

Annons

Leo var död i över sex timmar

Efter två och en halv timme i det iskalla vattnet och med en kroppstemperatur på bara 14,5 grader hittades Leo efter den dramatiska kanotolyckan på Ånnsjön förra sommaren. Mot alla odds överlevde han.

Annons
6
Visa bildspel

/
Leo var död i över sex timmar
Leo var död i över sex timmar
Leo var död i över sex timmar
Leo var död i över sex timmar
Leo var död i över sex timmar
Leo var död i över sex timmar
...
Visa mer

 

Egentligen ville Leo inte åka på det där konfirmationslägret med multisportinriktning. Men han gick motvilligt med på det eftersom hans mamma Linn Wågberg tyckte att det var en bra idé. Den 15 juni i fjol vinkade hon av sin son och fick ett infall att knäppa en bild innan han klev på bussen mot Jämtland. Just det ögonblicket har etsat sig fast hos henne. Leos uppgivna blick: han ville ju inte åka.

Föga anade hon då vad som skulle hända bara ett dygn senare.

—Jag har ältat det där om och om igen. Alla om och varför. Jag känner sådana våldsamma skuldkänslor. Jag tänker att det var mitt fel, eftersom Leo inte ville åka. Den där dagen sa vi hej då till så mycket, säger Linn och tar ett djupt andetag innan hon fortsätter att berätta.

Leo och två kamrater deltog dagen efter ankomsten i en kanotorientering på Ånnsjön och skulle plocka kontroller längs stranden samt på en liten ö. De tre killarna tog sig ut till ön, eftersom de ville göra bra ifrån sig. Vädret var kallt, regnigt och blåsigt och plötsligt välte kanoten och killarna hamnade i det 4-gradiga vattnet. De bar enkla flytvästar utan krage.

Leo beslutade sig för att simma de 250 metrarna till stranden. Han visste inte att man inte klarar sig många minuter i så kallt vatten. Hans kamrater valde att stanna vid kanoten och den ene lyckades till och med ta sig upp på den. Han klarade sig i stort sett oskadd.

Av en slump upptäckte ungdomsledare i en kanot några hundra meter bort att killarnas kanot hade kantrat och slog larm. Brandmän, ambulans och räddningshelikopter skickades ut för att leta efter de försvunna pojkarna. Kort innan hade två fjällräddare uppmärksammat larmet och åkte på eget initiativ ut och sökte av sjön. Det blev Leos räddning.

Hans två kamrater lokaliserades efter en knappt timme, men Leo blev liggande i vattnet i två timmar och tjugo minuter innan han hittades av de två frivilliga fjällräddarna. Han hade då hjärtstillestånd och var död.

Mobilen ringde

Samtidigt som dramat pågick var Linn och hennes exman, Leos pappa, funktionärer på en fotbollsmatch med ett av sina andra barn. Lite fundersam var Linn över att Leo inte hade hört av sig. Men hon tänkte aldrig tanken att något hade hänt.

Klockan kvart över sju på kvällen ringde hennes mobil. En kvinnlig röst i luren frågade om Linn satt ner. Hon hade allvarliga saker att berätta, sa hon.

—Jag fattade ingenting och svarade att jag inte hade någonstans att sätta mig. Men rösten i luren skrämde mig. Så jag sa stopp, säg bara att Leo lever. Men jag fick bara tystnad till svar. Då tappade jag telefonen och skrek rakt ut, säger Linn, som sjönk ihop på golvet. Någon hämtade Leos pappa, som också befann sig på fotbollsmatchen.

Hon har bara suddiga minnen av den där fasansfulla stunden. Beskriver det som att hon var utanför sig själv och väntade på att någon skulle komma och säga att det är klart att han lever, Leo är okej. För alternativet var alltför skrämmande. Så hemskt fick det bara inte vara.

Men ingen kom och sa att allt var ett misstag och Linn skjutsades skyndsamt hem. Leos pappa fick veta att deras son hittats medvetslös i Ånnsjöns kalla vatten och att han flugits till ett sjukhus. Men ingen kunde svara på i vilket skick Leo var.

—Jag bara låg och kved. Hela familjen var i chock. Det var fruktansvärt att inte veta var Leo befann sig och vi började desperat ringa runt till alla tänkbara sjukhus. Först vid midnatt blev vi uppringda av en svensk läkare på sjukhuset i Trondheim, som berättade att det var där Leo fanns. Läkaren gav beskedet att vår son hölls vid liv med hjälp av en ECMO, en hjärt- och lungmaskin. När han hittades var hans kroppstemperatur nere i 14,5 grader och det tog 6,5 timmar innan man fick igång hans hjärta.

Leos pappa lyckades boka in sig och Linn på ett tidigt morgonflyg till Trondheim. Hon grät oavbrutet och utförde mekaniskt det hon måste i en dimma av oro och ångest.

—Jag mådde jättedåligt, men runtomkring mig fortsatte världen som om ingenting hade hänt. Det var en märklig känsla, säger Linn och klappar om hunden Charlie. Under Leos rehabilitering har han varit till stor tröst för hela familjen. En glad och sorglös själ i ett hem där ingenting längre är sig likt.

Hölls nedkyld och sövd

På sjukhuset fick Linn en chock när hon såg sin älskade son ligga kopplad till en apparat med massor av slangar. Han var svullen och hans tinningar buktade oroväckande.

—Jag tänkte att detta kommer aldrig att gå. Han var kall när jag kände på honom, eftersom han hölls nerkyld och sövd. Men han fanns i alla fall där, det var skönt, säger hon.

Efter ett dygn flögs Leo till Karolinska sjukhuset. Läget var fortfarande kritiskt. Skulle han klara sig? Och om han gjorde det, hur förändrad skulle han vara?

—Jag var fortfarande i svår chock, men en läkare gav oss hopp genom att berätta att de inte skulle kämpa för Leo om de inte trodde att det fanns en chans. Att ingen gav upp har varit helt avgörande, säger Linn.

En första hjärnröntgen gav dystra besked. Leos hjärna var svullen och visade på många förändringar. Trycket var fortsatt högt och läkarna förklarade att om det fortsatte att öka måste de överväga att stänga av den livsuppehållande apparaturen.

—Då skrek jag rakt ut igen. Det är mitt barn ni pratar om! Det går inte!

Linn lyfter blicken mot taket för att inte tårarna ska svämma över alla bräddar. Minnena är fortfarande jobbiga och rör upp känslor.

Efter tolv dagar försökte läkarna väcka Leo. Hans lungor var i gott skick och respiratorn kunde kopplas bort. Han var förvirrad vid uppvaknandet. Men läpparna formades till orden: ”Mamma, jag vill ha glass.”

—De hade sagt att han förmodligen inte skulle kunna prata. Och nu var det uppenbart att han kände igen oss, säger Linn med ett leende.

Sköterskorna grät och skrattade om vartannat, lättade över att Leo fortfarande var Leo inuti. Men han var extremt trött, förvirrad och förlamad i hela kroppen. Han hade en lång väg kvar innan läkarna vågade sia om huruvida han skulle överleva och hur det i så fall skulle bli i framtiden.

I sammanlagt 14 veckor var han inlagd innan han kom hem och fick gå på dagvård. I dag, ett drygt år efter olyckan, har nästan alla förändringar i hjärnan gått tillbaka. Men han är fortfarande extremt hjärntrött, är känslig för lukter och ljud och har besvär med närminnesfunktionen. Han har dessutom problem med ett ben eftersom läkarna tvingades avlägsna en del muskler och han kan ännu inte helt räta ut sina fingrar. Trots det har han börjat i skolan igen – på deltid – och har sakta men säkert börjat återerövra funktion efter funktion. Ingen vet hur återställd han blir. Men han är ung, så det finns gott hopp om ytterligare framsteg.

Själv minns han ingenting av olyckan. Att mamma för hans talan och berättar om det som hände och tiden efteråt har han inget emot, tvärtom. Han fokuserar hellre på framtiden än på det som varit.

—Det känns okej, jag blir ju bättre och bättre, säger han och accepterar motvilligt – som den tonåring han är – mamma Linns omfamning.

Även för Linn känns det bättre för varje dag. Men hon tänker ofta på att olyckan, som har tagit så mycket ifrån Leo, hade kunnat undvikas om lägerledningen hade haft kunskap och rutiner. Hon hoppas att åtalet som har väckts ska leda till förbättrade rutiner, så att ingen annan drabbas.

Det som hände har också förändrat henne som människa.

—Jag har fått en krassare syn på livet, jag vet att jag inte kan ta något för givet. Den bekymmerslösa tron om att ”det händer inte mig” är borta och jag går i ständig katastrofberedskap, säger hon och tillägger att det är först nu som hennes egen sorgebearbetning har börjat. Det första året efter olyckan låg allt fokus på att göra det bästa för Leo. Sina egna behov åsidosatte hon och körde bara på.

Hon tystnar en stund.

—Jag har blivit ödmjukare inför livets skörhet och känner en större tacksamhet för vardagen, den som folk så ofta gnäller om. För mig har vardag blivit något oerhört åtråvärt.

 

Namn: Linn Wågberg.

Ålder: 40.

Familj: Sönerna Leo, 16, Noel, 13, och dottern Stella, 8.

Bor: I Sollentuna i Stockholm.

Gör: Föreläsare, skribent, sångerska och sorgeterapeut.

 

 

Läs mer: 

Efter olyckan är lille Thim Maries bästa vän

Camilla vaknade efter 13 månader i koma

Bianca kraschade rakt in i bergväggen

 

Text: Maria Zaitzewsky Rundgren

Foto: Jennifer Glans, Terje Naess/TT, privat

 

Läs också:

Dela
(2)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…