Annons

Annons

Lenas man fick alzheimer

Dela
(0)

Lenas man har alzheimer

Lars var bara 66 år när de första tecknen märktes. Men att hans tankspriddhet skulle kunna vara demens vägrade hustrun Lena att tro på. Det var först när personligheten ändrades och han fick plötsliga vredesutbrott som det blev tydligt att något var fel…

Annons

Solen glittrar i fjärden på andra sidan den lilla bygatan i Borkastrand utanför Enånger i Hälsingland. Idyllen verkar total. Men hemma hos Lena och maken Lars har tillvaron de senaste åren alltmer präglats av orosmoln – ända sedan sjukdomen alzheimer kom på oväntat och ovälkommet besök.
Lena berättar med sorg i rösten om hur det hela började, en dag för sex år sedan:
– Lars kom till mig och sa att han hade börjat oroa sig för att han blivit glömsk, han ville bli testad på en minnesklinik för att kunna utesluta att han drabbats av demens. Jag tyckte att han var fånig: min starka, självständiga man trodde att han var dement bara för att han lagt plånboken på biltaket och kört i väg! Dessutom var han ju bara 66 år gammal.
Men Lars insisterade på att få göra testet och efter en tids vånda kom så resultatet: Lars var frisk. Makarna drog en lättnadens suck och livet gick vidare som förut.

Allteftersom månaderna gick började Lena tycka att Lars emellanåt betedde sig underligt. Han kunde få plötsliga vredesutbrott, blev misstänksam och märkbart glömsk. Den tiden blev en prövning för Lena. Lars allt häftigare temperament och sviktande verklighetsuppfattning försatte henne ofta i pinsamma situationer.
– Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle, kanske ett år efter att han testats, då vi hade gäster och satt och åt ute på altanen. Lars gick in i huset, och när han kom ut igen upptäckte han att hans förrätt var borta. Det var inget konstigt med det – han hade precis själv ätit upp den – men han blev rasande och påstod att vi andra hade tagit den. Det var en helt absurd situation.
Efteråt vädjade Lena om att han skulle göra ett nytt besök på demenskliniken, men nu hade han svängt helt:
– Ja, nu var allt mitt fel! Det var jag som var tokig, tyckte han, vilket visar hur fort det hade gått utför med honom. Någon självinsikt fanns inte kvar och det dröjde ungefär två år innan vi äntligen kom i väg till kliniken igen.
När de nya testerna gjorts visade det sig att Lars mycket riktigt hade en demenssjukdom.
– Det var faktiskt konstigt nog en stor lättnad! Nu förstod vi vad som var fel, i alla fall.

Bromsmedicin sattes in och familjen försökte fortsätta leva sina liv, men nu med ovissheten som ständig följeslagare. För vad har man egentligen att vänta när man lever med en demenssjuk partner?
– Min roll handlade mycket om att styra upp vår tillvaro och förhindra katastrofer. Lars har alltid varit en väldigt driftig och energisk man, han har alltid tyckt om när det händer saker omkring honom, och det ändrades inte bara för att han blev sjuk. Tyvärr fattade han inte särskilt bra beslut längre… En dag ringde en man och frågade när han skulle leverera fåren som vi hade köpt. Jag stod helt frågande – vilka får? Det visade sig att Lars sett en annons i lokaltidningen och direkt beslutat sig för att köpa en flock får.
– Jag kunde också hitta obetalda räkningar som Lars stoppat undan, och han planerade en ombyggnation av huset som jag inte hade en aning om.
Att prata om situationen var svårt eftersom Lars inte förstod att han var sjuk. Lena stryker hunden Goodie över huvudet och konstaterar att det var en skräckfylld upplevelse att se hur Lars personlighet urholkades alltmer, att märka att han gled allt längre från henne.
– Den där riktiga samhörighetskänslan försvann mer och mer och den kan vi ju aldrig få tillbaka. Det är så fruktansvärt sorgligt. Jag tror att jag försökte skjuta undan det för att överleva, medvetet fokusera på de bra stunderna som ändå fanns.
Att en allvarlig sjukdom som demens skulle kunna drabba den levnadsglada Lars hade aldrig ens fallit Lena in.
– Jag och Lars har verkligen levt ett spännande liv ihop. Lars hade tidigare en chefsposition på ett större svenskt företag vilket gjorde att vi periodvis bodde utomlands, i Etiopien och Libanon. Han var trygg och orädd i alla situationer, en riktig klippa och vi har haft ett stort umgänge.

Lars gjorde sitt bästa för att leva ungefär som vanligt. Han tyckte mycket om att ta en golfrunda, arbeta i trädgården och spela bridge. Men det han älskade mest var kanske att ge sig ut på vägarna med bilen, vilket han då och då gjorde.
– Ja, själva hanteringen av bilen var inga problem, däremot hade han ofta ingen aning om vart han var på väg… Ett otal gånger blev han hemskjutsad av snälla människor som hittat honom ståendes vid vägkanten någonstans: han hade helt enkelt kört tills bensinen tog slut. Tack och lov hann det aldrig hända någon olycka, och nu har han inget körkort längre.
Sjukdomen blev så småningom allt svårare att hantera, och Lena valde att gå ner i arbetstid i jobbet som specialpedagog för att ta hand om Lars på halvtid. Sedan ett halvår går Lars på dagverksamhet två dagar i veckan, och sedan några månader bor han växelvis två veckor i taget hemma och två veckor på ett demensboende för att Lena ska få den avlastning som hon såväl behöver.

Hur ser ert förhållande ut i dag?
– På gott och ont har vi fått ombytta roller. Innan sjukdomen slog till var Lars den som bestämde, ibland kunde jag nästan känna att han tog på sig en papparoll gentemot mig och ofta ledde det till meningsskiljaktigheter. Nu är det jag som är den som måste fatta alla beslut och vara omhändertagande.
– Många gånger kan jag känna en sorts overklighetskänsla när sjukdomen visar sin fulaste sida och Lars får sina utbrott. Ibland är jag rädd, för han är fortfarande fysiskt stark och kan bli väldigt upprörd när han inte får sin vilja fram. Samtidigt kan vi ibland hitta stunder då allt känns som förut. Då är det är lätt att börja hoppas på en förbättring, men jag har lärt mig att symtomen alltid kommer tillbaka…
Lenas säkerhetsventil är vännerna, Lars tre bröder med fruar samt hennes och Lars barn.
– Jag har den stora turen att ha massor med fina människor omkring mig som stöttar, så jag behöver egentligen aldrig känna mig ensam. Ingen som inte har varit med om det här kan förstå fullt ut hur vi har det, men ibland räcker lite omtanke långt – bara att någon frågar hur man har det!
Vilka är de största svårigheterna för dig som anhörig?
– Att acceptera att livet har tagit en så fullkomligt oväntad vändning. Att vi inte längre kan planera för en gemensam framtid, och det känns såklart jobbigt. I vardagen är det värsta att Lars humör kan svänga på en femöring, sjukdomen har förstört hans impulskontroll vilket gör att han kan vräka ur sig riktigt fula saker. Sekunden efter är det glömt och han kan vara glad och solig igen, men för mig är det inte lika lätt att bli glad igen.
Vilka glädjeämnen kan du och Lars fortfarande dela?
– Våra barn och barnbarn är såklart de stora glädjeämnena i vårt liv! Sedan älskar vi våra djur, labrador retrievern Goodie och siamesen Herkules. Herkules får sova mellan oss i sängen, och Goodie får smaka munsbitar vid matbordet. De är grundligt bortskämda! Vi unnar oss god mat, och vi bjuder gärna hem gäster. Vissa av våra vänner har tyvärr inte klarat av Lars förändring och har dragit sig undan, men de vi har kvar står oss desto närmare.
– Fortfarande händer det att Lars har klara stunder, och då kan han läsa tidningen och vi kan diskutera som förr i tiden. Det är fina ögonblick och då känns det som att jag fått tillbaka den gamle Lars. Någonstans är han fortfarande den man jag älskat i så många år, och det är nog den insikten som gör att jag orkar fortsätta ta hand om honom.

 

Vå relationsexpert Maria svarar: Se till att hitta rätt hjälp!

Maria

Maria J Bratt.

När man läser berättelsen om Lena och Lars är det enkelt att förstå varför demens kallas ”de anhörigas sjukdom”. Den påverkar ju de anhöriga på ett helt livsavgörande sätt. Alla svåra och allvarliga sjukdomar påverkar anhöriga och vänner, men vid demens kommer till sist ett stadium där den sjuke själv inte förstår hur sjukdomen påverkar medan omgivningen drabbas desto hårdare.
Sjukdomen smyger sig på och i början förstår omgivningen inte riktigt vad som händer. Det är lätt att bortförklara förändringarna som vanlig glömska, så det är viktigt att få en diagnos och rätt hjälp.
När någon blir dement förändras inte bara dennes vardag utan även hela familjens. Alla de planer och drömmar man har om framtiden raseras och man får tänka om. Det skapar ofta en svår kris och det är viktigt att man som anhörig söker hjälp i den svåra och tunga situationen.
Det är fruktansvärt tungt att leva bredvid en person som blir totalt förändrad och försvinner mer och mer. Till en början kan man klara av att personen bor kvar hemma och man får ett tungt omsorgsansvar. Men till sist blir det ofta övermäktigt och den sjuke behöver mer hjälp och tillsyn än man klarar av hemma och behöver då flytta permanent till ett demensboende. Det är också ett svårt och tungt beslut.
Lena beskriver på ett bra sätt hur känslorna pendlar fram och tillbaka. Ibland kan hon och Lars ha bra stunder och hon kan skymta ”den gamla” Lars. Andra gånger är det tungt och hon kan t o m känna rädsla för hans aggressivitet. Att Lena regelbundet blir avlastad genom att Lars bor hemifrån två veckor i taget är en förutsättning för att hon ska orka. Då får hon möjlighet att skapa sig ett ”nytt” liv utan Lars, umgås med vänner och hitta sin egen nya väg i livet.

 

Här finns stöd för anhöriga

Via minnesmottagningen i kommunen kan man få stöd av kurator och läkare. Ofta finns en speciell kontaktperson för anhöriga.
Det finns flera föreningar som även hjälper personer som är nära den drabbade. De har även rådgivning via telefon:

* Alzheimerföreningen: 020-73 76 10
* Demensförbundet: 0485-375 75

 

Vill du läsa fler spännande reportage?

Träna ditt minne med enkla knep

Josefine kan ha ärvt den dödliga genen 

Q10, zink och selen gör gott för kroppen 

 

Av Karin Öberg
Foto: Ida Frid, Privat


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…