Annons

Annons

Läs spännande novell av Anna Jansson!

Vi bjuder på en spännande Maria Wern-rysare av deckarförfattaren Anna Jansson. Specialskriven för er, Hemmets läsare!

Dela
(0)

anna-jansson-novell

Vi bjuder på en spännande Maria Wern-rysare av Anna Jansson.

 

Visst kändes det lite kusligt att gå ner mot vattnet nu när hon visste att Viktoria drunknat där, eller visste hon det? De hade ju aldrig funnit kroppen. Maria Wern tänkte på Viktoria och det sista fotografiet. Hon hade sett så lycklig ut timmarna innan hon dog…

Annons

 

Maria Wern satt vid köksfönstret och såg dagen komma efter ännu en sömnlös natt. Gryningsljuset fick nattens gråtoner och de värsta orostankarna att försvinna. Kaffet hon smuttade på var starkt och hett. Katten Tossan som låg på fönsterbrädan sträckte på sig och rullade ihop sig igen med en gäspning. De första solstrålarna glittrade i havet. Därifrån bredde strandängen ut sig med en rikedom av blommor i midsommarens vackraste färger. En bukett stod på bordet för att välkomna henne.

Maria Wern hade hyrt det gamla torpet av Pia och Birger Endre, det par som ägde bondgården som låg ett stycke närmare landsvägen. I går hade hon varit uppe hos dem för att skriva på kontraktet. De hade suttit ute i syrenbersån och småpratat medan de drack kaffe. Birger var fårbonde. Hans stora intresse var idrott. När det kom till andra samtalsämnen blev han fåordig. Han var senig och vältränad och såg mycket yngre ut än sina 60 år. En stilig karl med kraftigt grålockigt hår. Pia var också smal men på ett nästan sjukligt sätt. Håret var grått och hopdraget i en stram hästsvans. Hon bar inget smink. Hyn var gråaktig, ögonbrynen sammandragna. Hon verkade tyngd av ett stort allvar eller en sorg som åt henne inifrån.

Punkt för punkt hade de gått igenom kontraktet som Maria skulle skriva på. Hon fick en nyckel. En reservnyckel fanns i nyckelskåpet i torpet. Hyran var förbluffande låg, men det var inga vanliga ordningsregler.

Servisen i bufféskåpet ska dammas av fredag ojämn vecka, men får inte under några omständigheter användas. Föremålen i rummen ska dammas av varje vecka, men får inte flyttas. Hyrestagaren disponerar gästrummet på vinden, samt kök och vardagsrum. Sovrummet på nedre plan är låst och får inte beträdas. Vid minusgrader kan fotogenkaminen som står i samma länga som utedasset användas. Husdjur är inte tillåtna. Ängen slås med lie efter midsommar. Lien står vid husknuten.

Maria borde ha sagt att hon tagit med sig sin katt, men kom sig inte för med att göra det. Vad skulle en katt kunna göra för skada? Det var en innekatt. De behövde inte få veta. Något sällskap behövde hon ha denna ensamma sommar.

Midsommarnatten hade varit lika kall som nyårsnatten. Det konstaterade Maria Wern med en blick genom köksfönstret på utomhustermometern. Hon hade frusit både av yttre kyla och av isande orostankar natten som gick. Det här var första gången i livet som hon firat midsommar ensam. Tre veckor skulle hon vara här utan barnen. Hon hade lämnat Emil och Linda hos Krister och hans nya kvinna, Ninni. En yngre kvinna han träffat på jobbet. De skulle vara på Kreta i tre veckor. Något Maria, som ensamstående mamma, inte kunde erbjuda dem. Hon hade försökt vara tapper och önskat dem härliga dagar i värmen och solen med mycket bad. Hon önskade verkligen sina barn fina upplevelser, det bästa. Och ändå hade det brustit vid avskedet. Utan att fråga om lov hade Ninni låtit en guldsmed ta hål i Lindas öron. Maria hade uttryckligen sagt till Krister att hon inte ville det. De hade varit överens om att Linda var för liten och allergirisken var för stor. Och ändå hade Ninni gjort det och köpt en mängd oäkta örhängen för att Linda skulle gilla henne. Hon tyckte inte ens att det var en stor sak och Krister hade inte vetat vilket ben han skulle stå på.

Maria skakade av sig olusten. De här tre veckorna av ensamhet behövde hon för att hitta sitt lugn. Alla hade åsikter om skilsmässan. Precis alla! Därför hade hon känt att hon behövde ensamheten för att samla sina tankar. Människorna här kände henne inte. Pia och Birger visste inte ens att hon var polis.

 

Torpet låg avsides. Ovanför i skogsbrynet fanns bara en ensam stuga. I går kväll när Maria stekte laxforell på grillen hade hon sett att det lyste i fönstret och att det stod en grå Opel parkerad intill grusvägen vid det andra torpet. Hon hoppades att de, vilka de nu var, skulle lämna henne ifred.

Maria hällde upp torrfoder åt katten och fyllde på vattenskålen. Tossan hoppade ner direkt och tog för sig. Maria strök henne över den svartvita pälsen. Katten strök sig mot hennes ben och började spinna. En ordlös tröst. Maria klättrade upp för stegen till sovloftet och satte på sig träningskläder. De här veckorna tänkte hon komma igång: springa, äta nyttigt och sova ut. Det sista var det svåraste. Under den slitsamma skilsmässan hade hon helt försummat sig själv.

När Maria öppnade ytterdörren, redo för en tur längs grusvägarna, såg hon blommorna på trappan. En bukett rödklöver i en avklippt mjölkförpackning. Hon undrade vem som kunde ha ställt den där när hon såg en kvinna komma gående från det andra torpet. En solskensblond kurvig kvinna som på håll tycktes vara i trettioårsåldern, men som åldrades i takt med att hon kom närmare. När hon stannade framför Maria hade åldersbedömningen landat på mellan 55 och 60 år. Kvinnan hade klarblå ögon, solrynkad hy och en lite lustig uppnäsa.

—Du hyr av Birger Endre, förstår jag. Vi ska väl hälsa? Jag heter Irma. Jag och min man äger stället ovanför, sa hon och pekade fast det inte rådde något tvivel om vilken stuga hon menade. De brukar aldrig hyra ut. Jag är verkligen förvånad. Huset har stått obebott i sju år. Känner du dem?

—Nej, jag hyr bara. Är det du som ställt blommorna på trappan?

Irma nickade ivrigt.

—Ja. Jag tänkte precis bjuda över dej på kaffe, men jag ser ju att du är på väg.

—Precis.

Maria började jogga lite på stället för att hålla värmen uppe.

—När du sprungit klart är du välkommen över. Jag är ensam hemma. Gubben gav sig av till jobbet. Han är bibliotekarie. Jag vet att biblioteket är stängt och han vet förstås att det är stängt, men vi låtsas inte om det. Vi behöver komma ifrån varandra för vi går varann på nerverna när det är sommar, sa Irma och log rart. Vi bestämmer att du kommer förbi och fikar när du sprungit, eller hur? Jag kan baka något gott tills du är tillbaka.

Maria försökte med en vänlig protest. Hon ville verkligen vara ensam. Men det hjälpte inte. Till slut hörde hon sig själv tacka ja.

 

Under löprundan tänkte Maria Wern på Pia och Birger. Han såg verkligen väldigt bra ut. Pia, hans fru, verkade tråkig från insidan och ut. Förgrämd. Vad fick dem att hålla ihop när så många andra skiljer sig? Det hade inte funnits några gester av ömhet dem emellan. Hade de en gemensam förlust? Och varför behövde torpet vårdas som om det var ett museum?

Svar på en del av frågorna fick Maria vid köksbordet hos Irma.

—Pias yngre syster, Viktoria, bodde i torpet på somrarna. Men hon drunknade för sju år sedan. Pia hämtade sig aldrig efter det. Ibland står hon nere vid stranden och bara skriker, skriker så att blodet isar sig i ådrorna. Det händer allt mer sällan nu, men kvällen innan du kom var hon på det viset. Då kan man inte nå henne, då är hon som i trans.

—Hur drunknade systern?

Maria trodde inte att hon läst om det i tidningen.

—Det var självmord. Hon var olycklig. Mer säger jag inte så har jag ingenting sagt.

Irma reste sig upp för att hämta ett fotoalbum. Under tiden såg Maria sig omkring i köket och upptäckte de många bilderna på katter. Almanackan hade kattbilder. Gardinerna hade svartvita katter i tyget. På anslagstavlan fanns en mängd vykort med katter och på fönsterbrädan fanns små porslinsfigurer som uteslutande var katter. Maria kommenterade det när Irma kom tillbaka.

—Jag älskar katter.

—Hur många har du?

—Ingen. Jag får inte ha katter för min man. Han har ställt ett ultimatum. Jag får välja mellan honom eller katter. Det är inget lätt val och tro mej, det finns stunder när jag tänker… strunt det samma! sa Irma och satte sig så nära Maria att hon hela tiden nuddade vid henne när hon bläddrade i fotoalbumet. Den sista midsommarfesten före drunkningsolyckan. Se så vacker Viktoria var när hon dansade med Birger. Vilken klänning med prästkragar och vallmor! Och där borta vid bordet ser du Pia. Man kan nästan inte se att det är hon, eller hur? Här var hon glad och solbränd och lite mullig.

I samma stund hördes ljudet av en annalkande bil på grusvägen. Maria såg sin chans att bryta upp. Irma försökte övertala henne att stanna på lunch, men Maria hade saker att göra. Som hastigast bytte hon ett par meningar med Irmas man. Han hette Esbjörn och såg ut som en övervintrad velourtomte i mjukiskläder. Han tog av sig kepsen och blottade en tatuerad nacke under det stubbade håret. En katt i nacken!

—En ungdomssynd. Jag ville väl se lite farlig ut, skrattade han godmodigt åt Marias förvåning.

—Var en katt det farligaste du kunde komma på? kontrade Maria.

—Jag tatuerade in katten för att imponera på henne där. Men det är slut med det nu, sa han med en nickning och gav Irma en outgrundlig blick.

 

Maria hade tänkt ta ett dopp. Men när hon kom till torpet stod Birger där med lie i handen och svett i pannan. Han hade slagit ängen. De vackra blommorna var borta.

—Det behövde göras, muttrade han. Du som är stadsmänniska vet väl antagligen inte hur man brukar en lie så jag tog det säkra för det osäkra och gjorde det själv. Har du frusit i natt? Jag tänkte se om vi kan får fart på fotogenkaminen, annars finns ju förstås vedpannan.

Han fick bara inte komma in i stugan! Maria tänkte på katten. Det var ju förbjudet att ha husdjur. Hon borde ha sagt till när de skrev kontrakt. Nu var det för sent. Så hon försäkrade Birger att det var precis lagom svalt och att inget behövde eldas när det fanns varma yllefiltar.

Birger tog ett steg närmare och la handen på ytterdörrens handtag.

—Jag tänkte precis byta om, sa Maria hastigt. Och ta ett dopp. Det finns väl inga underströmmar där ute?

—Nej, det är ingen fara. Men det är kallt i vattnet och det blir fort djupt. Det kan vara hala stenar på botten, sa han och kliade sig i huvudet och såg lite förlägen ut. Sen var det en sak till som min hustru inte fick med i kontraktet. Vi vill inte att våra hyresgäster kör fortare än 20 kilometer i timmen på grusvägen ner till torpet. Pias syster körde som en galning. Hon skrämde djuren och ibland smiter fåren under stängslet och kommer ut på vägen. Du förstår?

—Jag lovar att köra försiktigt.

När Maria kommit in i huset ställde hon sig bakom gardinen i förmaket och såg att Birger gick sin väg längs grusvägen. Tossan vaknade till och kom emot henne på vingliga nyvakna ben. Maria lyfte upp henne i famnen och satte sig vid köksbordet där den bärbara datorn stod uppställd.

Det tog en bra stund att koppla upp sig mot nätet, inget bredband här inte. När söksidan äntligen kom upp knappade Maria in gårdsnamnet och ordet drunkningsolycka.

Det fanns några knapphändiga rader om olyckan. En 48-årig kvinna befaras ha drunknat natten till midsommardagen. För övrigt har helgen varit lugn.

Och ett par dagar senare: Ingen kropp har återfunnits efter den 48-åriga kvinna som befaras ha drunknat på midsommarnatten. Det var vid 23-tiden på midsommarafton en granne såg henne gå ner mot vattnet.

De enda grannarna häromkring var Irma och Esbjörn. Annars hade det väl stått syster och svåger? Någon av dem såg Viktoria gå ner mot havet och berättade det för tidningen och polisen. Viktorias namn fanns inte med någonstans, så brukar det vara när man befarar ett självmord. Av hänsyn till anhöriga låter man bli att publicera namnet.

Maria bytte om till baddräkt och svepte badkappan om sig. Visst kändes det lite kusligt att gå ner mot vattnet nu när hon visste att Viktoria drunknat där, eller visste hon? De hade aldrig funnit kroppen. Det var som Birger sagt, halt på stenarna vid vattenlinjen och lite vasst att ta sig ut de få meter som behövdes tills det djupnade. Men väl där var det uppfriskande och skönt att simma. Ändå kom tankarna på Viktoria och det sista fotografiet, som Irma visat. Viktoria hade sett lycklig ut när hon dansade med Birger och det bara några timmar innan hon valde att ta sitt liv. Går det att hålla skenet uppe på det sättet om man är djupt olycklig? Maria visste inte vad hon skulle tro.

När hon återvände mot land såg hon att Esbjörn satt på stranden bredvid hennes badrock. Han reste sig när hon kom närmare. Hon såg att han var nervös, att det var något han ville säga.

—Var det något särskilt? frågade Maria som tyckte situationen kändes lite olustig.

Han harklade sig och såg ner i backen.

—Lås om dej på nätterna. Du måste låsa och vara försiktig! Släpp inte in någon. Lova det!

Maria skulle just fråga varför när han vände sig om och gav sig av längs stigen över ängen. Förbryllad fortsatte hon mot torpet.

 

Tankarna på Viktoria gav Maria Wern ingen ro. Hon ringde upp den kriminalinspektör som ledde utredningen av fallet för sju år sedan. Han ansåg att det inte hade funnits någon misstanke om brott. Hans mening var att det handlat om en mycket tragisk kärlekshistoria. Viktoria hade blivit förälskad i systerns man.

—Olyckligt förälskad får man anta, mumlade kollegan. Hon lämnade klänningen på sängen. Tog på sig baddräkt och gick ner till havet.

—Vem ägde gården, minns du?

—Pia Endre, det fanns ett äktenskapsförord. Gården var och är hennes enskilda egendom. Viktoria hade redan innan fått ut sin del av arvet. Det fanns ingen misstanke om brott. Hon måste ha drunknat. Det enda som var oklart var en liten nytillkommen buckla på Viktorias bil som systern inte kunde förklara. En detalj som säkert inte hade någon betydelse även om jag funderat på det.

Maria kunde inte slå sig till ro. Det låsta sovrummet var en gåta. Det fanns ett nyckelskåp bredvid ytterdörren. Maria öppnade det. En av nycklarna såg ut att passa, hon vägde den obeslutsamt i handen när det knackade på dörren. Det var Irma. Hon balanserade en stor låda petunior i granna färger på ena underarmen.

—Jag var inne i samhället och köpte blommor. Jag tänkte att vi kanske kunde dela. Man fick rabatt om man köpte tre lådor och jag behöver bara två.

—Jag tror inte att jag behöver…

—Grannar ska hjälpas åt. Varför ska vi motarbeta varandra när vi kan dra åt samma håll?

—Jag motarbetar inte. Jag bara hyr…

—Åh, är det din katt? Vilken liten underbar varelse, sa Irma och släppte kartongen med blommor på trappan och klev rakt in. Jag älskar norska skogkatter. Jag hade ett hjärtegull som hette Gullegrynet, men vi kallade henne Grynet. Hon var den klokaste och finaste vän man kunde ha.

Irma tystnade och såg alldeles förtvivlad ut.

—Hon skulle ha blivit tio år i går på dagen, fortsatte hon. En katt kan leva i över tjugo år. Visste du det?

—Vad hände med Grynet? sa Maria och förstod att hon inte borde ha ställt frågan när det var för sent.

Irma började gråta och gråten var hjärtskärande.

—Min man och jag fick aldrig några egna barn. Grynet var min baby. Men hon blev påkörd. Kan jag få hålla din katt?

—Absolut!

Maria lyfte upp Tossan och la henne i famnen på Irma och där blev grannfrun sittande länge. Maria dukade fram eftermiddagskaffe och dukade av. Det blev dags att tänka på middag.

—Jag vet hur mycket jobb det är med en katt och hur mycket det kostar med vaccinationer och vitaminer och den bästa maten är minsann inte billig så jag har ett erbjudande, sa Irma och såg ivrigt upp i Marias ansikte. Skulle vi kunna ha delad vårdnad om Tossan? Jag betalar 1 000 kronor i kontanter och så får jag vara här hos henne när jag vill?

—Absolut inte, sa Maria tveklöst. Ett värre arrangemang kunde hon inte tänka sig de korta veckor hon behövde få landa efter skilsmässan. Jag tror att jag måste be dej gå nu.

Mycket motvilligt släppte Irma ifrån sig katten och gick mot dörren.

—Tänk igenom det en gång till!

Det var det sista hon sa innan Maria stängde dörren bakom henne.

När Irma försvunnit gick Maria fram till nyckelskåpet igen. Det stod på glänt. Hon tog nyckeln och låste upp det förbjudna rummet. Det gick inte att tända lampan i taket. Hon tog ett par steg in i rummet för att tända en golvlampa och fick spindelnät i ansiktet. Ett svagt sken lyste upp ett sovrum som inte andats frisk luft på 7 år. Det förstod Maria när hon såg midsommarklänningen som låg utbredd över lapptäcket. Samma klänning som Viktoria haft på fotot. Det fanns en handväska på nattduksbordet. Den innehöll plånbok med körkort och 150 kronor, en kam och ett läppstift samt en mobiltelefon av uråldrig modell.

Maria skulle just söka igenom lådorna i byrån när det knackade på köksfönstret. På ett ögonblick stängde Maria sovrumsdörren, låste och hängde tillbaka nyckeln. Det fanns ett par ögon ovanför fönsterbläcket i köksfönstret. Ögon som sett vad hon hade gjort. Det knackade igen och Maria gick mycket motvilligt och öppnade för Irma.

—Jag tog med lite fiskrens åt katten, rom och mjölke, sa hon och tryckte upp fatet under näsan på Maria. Man måste vårda sin katt och ge den det bästa.

—Vad är det du inte förstår? Jag sa, att jag ville vara ifred. Gå härifrån! Snälla du, jag orkar inte!

Maria hade ingen ork kvar att vara trevlig efter en lång tids sömnbrist.

—Jag kan hjälpa dej få igång fotogenkaminen så det inte blir så kallt till natten, sa Irma och försökte tränga sig förbi Maria in till katten, men Maria blockerade vägen.

—Jag vill inte ha hjälp med någonting. Jag vill inte att du kommer hit mer!

 

De kommande dagarna var det ganska lugnt. På tredje dagen åkte Maria in till samhället för att köpa frukt och grönsaker. När hon kom tillbaka till torpet var Tossan bara borta. Maria letade och lockade, men katten fanns ingenstans. Dörren hade varit låst och katten var borta! Pia och Birger kunde hon inte gärna fråga och ingen öppnade när hon knackade på hos Irma. När hon såg bilen på uppfarten vid grannhuset beslutade hon sig för att ringa. Det var inte svårt att hitta hemnumret.

—Har du varit inne hos mej, Irma? frågade Maria fylld av onda aningar. Har du sett min katt? fortsatte hon när Irma teg.

—Jag har varit hos veterinären med din katt. Den var svårt sjuk. Jag såg det med en gång när jag var hos dej. Men jag ville inte oroa dej. Jag har låtit avliva henne.

—Vad är det du säger? Det var inget fel på min katt.

—Jag fick åka runt till flera veterinärer. Det två första tyckte inte att hon såg tillräckligt sjuk ut, men den tredje förstod vad jag menade.

—Det var min katt!

Maria kunde knappt tro att det var sant, än mindre visste hon hur hon skulle agera.

—Ja, men det kunde jag ju inte säga till veterinären. Det blev en ganska kostsam historia det här. Jag lät dem behålla buren för den har du ingen nytta av längre. I morgon kan vi begrava katten tillsammans. Nu har jag inte tid att tala med dej längre, för Esbjörn vill ha sin kvällsmat.

Irmas samtal försvann och telefonen ringde på nytt.

Det var Krister. Han talade dämpat.

—Maria, jag har begått mitt livs misstag. Det är dej jag älskar. Kan du förlåta mej. Jag är förtvivlat ledsen, jag förstår inte vad jag tänkte. Vi reser hem i dag. Ninni och barnen… Det funkar inte alls. Säg att du förlåter mej, Maria! Säg att jag får komma tillbaka. Jag gör vad som helst!

Maria hörde honom dra efter luft.

—Säg någonting, Maria!

—Min dåre till granne har avlivat Tossan. Eller också har hon gömt henne i sin källare som en katternas Josef Fritzl.

—Sluta skämta!

—Det är inget skämt. Antagligen vill hon skrämmas.

—Ge dej av därifrån nu! Gör en polisanmälan.

—Nej. Jag tänker inte låta henne skrämma mej och en polisanmälan kan du glömma. Det är inget pågående brott. Inget egentligt hot mot mej att hon tagit min katt till veterinären. Jag har inte ens sett att den är död.

Maria avslutade samtalet. Hon orkade inte mer. Allting sammantaget var för mycket. I morgon skulle hon ta med sig någon och hämta katten hos Irma. Hon frös förfärligt. Fotogenkaminen stod ute i förrådet. Hon tänkte inte gå ut. Förresten hade hon aldrig använt en fotogenkamin. Det kändes osäkert. Hon kände på ytterdörren en gång till för att förvissa sig om att den var låst innan hon gick ner i källaren till vedpannan.

Det fanns en trave ved. Maria tog fram plåtspaden för att raka ut aska. Ett par förkolnade benbitar föll till golvet. Ett lårben, ett kranium och ett par nyckelben. Maria stod som förstenad samtidigt som hon hörde steg i trappan. Och där stod Irma med en yxa. Blicken var vild.

—Jag visste att du skulle snoka.

—Varför dödade du Viktoria?

—För att hon körde ihjäl min katt. Nu har jag din katt i stället.

—Så den lever?

—Katten lever, men du kommer inte att leva så länge till, sa Irma och kom närmare.

Maria letade förgäves efter ett tillhygge och lyckades parera första slaget men snubblade och föll. Hon såg Irma höja yxan på nytt när en kraftig röst fyllde källarvalvet och yxan slets ur hennes händer.

—Polisen här! Det är över nu, Irma.

Maria såg upp och förstod att det måste vara kollegan hon ringt upp.

—Jag begick ett misstag för sju år sen, sa han. Men jag tänkte inte begå ett till.

 

Läs mer: 

Anna Jansson visar sitt smultronställe

Läs ett utdrag ur Anna Janssons ”Ödesgudinnan” 

Varsågod, du får spännande e-bok!

 

NOVELL AV ANNA JANSSON

FOTO: ANNA-LENA AHLSTRÖM, ROGER TILLBERG/IBL BILDBYRÅ

ILL: SHUTTERSTOCK

 

© Anna Jansson 2016 genom avtal med Grand Agency

 


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…