Annons

Annons

Läs Marias nya krönika!

Dela
(0)

På landet är det lätt att få vänner som inte är skapta i exakt samma form som en själv. Samma princip gäller i en kör. Detaljer som ålder och jobb är helt obetydliga när man delar samma intressen – att sjunga och dagdrömma.
Jo, jag säger dagdrömma, för jag är övertygad om att de flesta i min kör fungerar precis som jag:
När vi altar väntar på att sopranerna ska nöta in sin stämma brukar jag roa mig med att fantisera om de andra. En tjej har hästar, tror jag. Och kanske har hon ärvt ett korsvirkeshus av en galen faster som blev lämnad vid altaret av en hajtämjare från Söderhavet…

Annons
Gilla Hemmets på Facebook

Halva kören består av kvinnor 60 plus som verkar ha tid att klippa sig ofta och matcha sina kläder. De bär sångpärmen i hemmasydda påsar i katt- eller nottyg. De luktar gott och har fina örhängen som dinglar i takt med ”Att angöra en brygga”. Inte som jag som har två månaders utväxt i hårbotten, glömmer örhängena och fortfarande inte har sorterat bort julsångerna ur pärmen.
Vår kör har inget namn. Den heter Kören, en krusidullfri lösning som känns ganska befriande i en värld där frisörsalonger på fullt allvar bär namn som Nackdelen, Saxess och Klipp Till.
Det fanns ett förslag: Majakören. Maja kommer alltid när vi sjunger i gudstjänsterna. En gång var det faktiskt bara Maja som kom.
Till julkonserten kom inte ens prästen. Hon kunde inte ta sig till kyrkan i snöstormen.

Det är klart att jag tänkt tanken. Hoppa av, säga tack och hej. Jag skulle få tid över att se ett avsnitt av Ullared, måla om loppisfynd, para ihop familjens udda strumpor. Jo, tiden skulle nog försvinna in i vardagen som den där hundringen man fick i present för att köpa sig en blomma på födelsedagen.
Vad skulle jag sakna? Anders, vår glada körledare, förstås. Speciellt hans sätt att på skämt kalla oss begåvade med betoning på första stavelsen. Och uppsjungningsvisan ”Ping-pong-ping-pong-sång”.
Var har han hittat den? I Plings papperskorg?
Stönet-och-skrattet skulle jag också sakna. Körsångare har stela knän, vi är inga maratonlöpare. Det händer att halva altstämman oavsiktligt stönar samtidigt när vi ska sätta oss ner. Då måste vi skratta! Sitt-uationskomik.
Sen måste man fråga sig för vems skull man egentligen sjunger i kör – är det för publikens eller för ens egen?
Det hade Claes i basstämman också frågat sig, kanske för att han forskat i hur vi människor funkar. Efter senaste bottenrekordet berättade han en tänkvärd historia om en ensam gammal farbror som haft besök av en socialsekreterare:
– Farbrorn sa: ”Jag svarade på hennes frågor för att jag tyckte synd om henne. Hon sitter ju hela dagen i mörkret på sitt lilla kontor och har ingen att prata med!”
När jag skulle skriva den här texten dubbelkollade jag storyn med Claes. När han letat klart i sina forskarpärmar visade det sig att den ensamma farbrorn i själva verket var en pappa med en tonårsson på glid.

Så går det när man kollar en bra historia.
Förresten har jag vågat släppa mina dagdrömmar, tagit mod till mig och frågat de piffiga 60-plussarna vad de jobbar med.
Två är damfrisörer – och klipper de andra. Det är förstås därför de alltid är snygga i håret!
Men jag har fortfarande inte vågat fråga vad deras frisörsalonger heter…


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…