Annons

Annons

Läs Lennarts vinnarnovell!

Dela
(0)

En vecka i augusti

Lennart Lundstedt från Göteborg är en omöjlig man. Som han lurade oss i juryn! För vi hade ju helst sett att någon annan fick chansen att vinna i år. Men icke!

Vi läste och vi läste alla 522 novellerna och sa till varann: ”Kan den här vara Lennarts?” Men ingen av dem var hans. Och när vi till sist bestämde oss för att ”En dag i augusti” var novellen som borde få första pris riktigt såg vi för oss den myndiga kvinna i övre medelåldern som hade skrivit den. Hon som skrev så innerligt om sig själv och sin syster och deras årliga möten på ett pensionat där de en vecka varje sommar frossar i barndomsminnen.

Annons

När vi öppnade namnkuvertet och såg att novellen var skriven av Lennart Lundstedt fick vi nästan en chock. Det hade vi aldrig kunnat tro, den var ju ändå skriven på ett annorlunda sätt än han brukar skriva. Skulle vi smussla undan novellen? Men nej, så gör man inte, och må bäste man vinna! Och visst var det en man också. Lennart Lundstedt, som själv har två systrar, den ena 12 år äldre än han och den andra 9 år. Kan det vara om dem han skriver? Ja, det får vi aldrig veta.

Nästa år har vi ett annat uppdrag åt Lennart, så att han inte kan delta i tävlingen. Han ska sitta med i juryn, för vem kan bättre bedöma noveller än en som har vunnit förstapris två år i rad? Välkommen då med ditt bidrag! Vinstchanserna blir så mycket större när Lennart Lundstedt inte är med!

Läs vinnarnovellen:

En vecka i augusti

Vecka 32, som vanligt. Rummen på Pensionat Skogslyckan står och väntar på oss. Min syster har rum nummer 14 och jag nummer 15, en trappa upp i huvudbyggnaden. Annexet vill vi inte gärna bo i, det har vi tvingats göra en gång och det gör vi inte om. Inte samma trivsamma och autentiska miljö där, inte samma genuina 1920-talsstämning.

Men det brukar aldrig vara några problem att få de önskade rummen. Vi betraktas som stamgäster och vi har faktiskt redan bokat in vecka 32 de närmaste fem åren. Det är så vi ser på framtiden, det är så vi hanterar livet. Åtminstone något ska man kunna vara säker på i en för övrigt kaotisk tillvaro, lite grundläggande och trygghetsskapande kontinuitet. Vi vill veta att vi ska ses här en vecka om året.

För övrigt är våra inbördes kontakter glesa. Vi bor i olika delar av landet, vi besöker aldrig varandra, det är sällan vi talar med varandra i telefon. Ett julkort eller så kan det väl bli, en valhänt födelsedagshälsning, kanske ett par mejl om året, det får räcka. Allt mellan oss utspelas under vår sommarvecka på Skogslyckan, men då umgås vi å andra sidan dygnet runt, då är vi tillbaka i barndomens syskonskap. Då är det hon och jag, då är det Maria och Katja, ingen annan får plats. De andra gästerna på pensionatet hamnar i marginalen, vi noterar nätt och jämnt deras närvaro vid måltiderna, vi tar knappast någon notis om dem.

Vi är båda frånskilda sedan många år, vi har båda vuxna barn som sköter sig själva på ett moget och oneurotiskt sätt, inga problem i det avseendet. Och karlar pratar vi inte så ofta om, de känns ointressanta. Det var längesedan någon av oss var invecklad i någon allvarligare romantisk relation, det är bara vi. Fristående, frigående, men vi har varandra. Precis som under vår barndom – bara vi. Men varför blir vi aldrig klara med vår uppväxt, varför har vi detta behov av att ses vecka 32 varje år? Just i rum 14 och 15. Det är förstås något slags ömsesidig terapi vi bedriver. Vi samtalar, vi pratar nästan ihjäl oss själva och varandra den veckan. Intensivt, målmedvetet. Och så håller vi på, år efter år.

 

Vi anländer samtidigt, i var sin bil från var sitt väderstreck, vi parkerar på baksidan av huvudbyggnaden, en snabb kram, sedan tar vi våra väskor och så gör vi vår entré på Pensionat Skogslyckan. Trappan upp till verandan, sedan stora dörren rakt fram.

Receptionisten önskar oss välkomna och så räcker hon över våra nycklar och säger att hon hoppas att vi ska trivas och att vi är välkomna ner till lobbyn lite senare. Det ska bli eftermiddagskaffe och kakbuffé, det ska väl smaka bra, hoppas hon.

– Säkert, säger vi, och så släpar vi upp våra väskor till övervåningen, en ganska brant trätrappa att klättra uppför, en sväng i 90 graders vinkel, och så är vi framme.

Vi blir stående utanför våra rum en kort stund, andas in den solmättade doften som lägrat sig i korridoren, själva essensen av sommar och pensionatsvistelse. Vi vet allt om den doften, det är därför vi återvänder. Utomhus kan det vara hur dåligt väder som helst, men här uppe ligger solen magasinerad hela sommaren.

Jag lägger en hand på min systers arm.

– Tog du med kaffebryggaren?

– Så klart, Katja. Schackspelet också, precis som vanligt. Och fotoalbumet?

– Visst, det blev albumet från 1958, det har vi inte gått igenom tidigare.

– Bra, bra. 1958 var ett viktigt år, jag har väntat på det albumet, jag kan knappt bärga mig. Ett svårt år, men vi måste ta oss igenom det. En gång till. Nu, inte bara då.

Vi går in på mitt rum först, rum nummer 15, det är något större än Marias. Det ryms en extra sittgrupp där, två fåtöljer och ett litet runt bord med vit spetsduk framme vid fönstret. Maria öppnar sin resväska och plockar upp ett schackbräde och en skamfilad träask med pjäser som hon ställer på bordet. Sedan hamnar kaffebryggaren i fönsterkarmen, så ska det se ut. Genast lite mer inbott, vi har markerat vår närvaro – nu är vi här, hemma.

En dusch, sedan en pliktskyldig kaffestund nere i lobbyn. Vi nickar till några andra gäster, vi konverserar, småpratar om ingenting, vi är ju trots allt civiliserade människor. En liten promenad ute i trädgården, vi beundrar blommorna i rabatten och pensionatets kryddträdgård, innan några regndroppar från den grå sommarhimlen får oss att återvända in, tillbaka till rum 15 på övervåningen.

 

Mellan våra rum finns en diskret passage, en dörr som döljs av ett tungt, rött sammetsdraperi. När jag dragit draperiet åt sidan och öppnat dörren har vi plötsligt en tvårumssvit till vårt förfogande.

Maria placerar ut schackpjäserna på brädet medan jag laddar kaffebryggaren och tar fram en flaska portvin och två glas, sedan sätter vi oss ner.

– Svart eller vitt? frågar Maria.

– Kvittar, välj du.

Då väljer hon de vita pjäserna och öppnar med kungsbonden, ett av många tänkbara drag. Våra partier är ofta motsägelsefulla och bisarra, vi använder schackspelet som en symbol för ett senkommet uppror mot en sträng och kategorisk pappa – för honom var schack något heligt, inget man kunde ifrågasätta eller skämta om. Liv eller död, svart eller vitt.

Det finns alltid, i alla sammanhang, ett regelverk att förhålla sig till – att anpassa sig efter eller ignorera. Hela vår uppväxt tvingades Maria och jag kapitulera inför vuxenvärldens hårda och oförsonliga disciplinkrav.

Men nu, i vuxen ålder, när hon och jag spelar, då är det annorlunda. Vi behandlar schackreglerna med vänlig men respektlös nonchalans, vi tillämpar våra helt privata principer, som kan skifta kraftigt från parti till parti. Det mesta är tillåtet, strängt taget vilka drag som helst – framåt, bakåt, åt sidan, diagonalt. Pjäserna rör sig nyckfullt och regelvidrigt över slagfältet, spelet är härligt dynamiskt och oförutsägbart. Det viktiga är att partiet pågår hela veckan. Först på avresedagen försöker vi enas om en segrare. Ingen ska behöva känna sig som en förlorare, vi har båda kämpat väl, vi är båda vinnare. Egentligen handlar det förstås inte om ett schackparti, det gäller något mycket viktigare – gissa vad. Våra liv, våra liv.

Det är i den andan vi brukar skiljas efter vår vecka tillsammans, i en känsla av gemensamt uppnådd harmoni. Vår intensiva terapi är avslutad för denna gång och om ett år ska vi ses igen.

 

Nu är det min tur att göra ett drag, spelet är i gång. Vi fyller på lite portvin i glasen och medan Maria begrundar ställningen i partiet plockar jag fram årets fotoalbum. Det från 1958. Jag slår upp pärmen och i detsamma är vi tillbaka i barndomen. Första bilden är en perfekt utgångspunkt för ett samtal. Maria och jag hand i hand, hon är sju år och jag nio, vi har klänningar och sandaler, vi har hästsvans och ett bekymrat ansiktsuttryck – det var aldrig enkelt att få oss att skratta på fotografierna. Något om höga ambitioner, något om att aldrig kunna slappna av och släppa fram ett leende.

– Det var farfar som tog bilden, säger Maria.

– Samma dag som Sverige spelade mot Brasilien i VM-finalen i fotboll. Jag tror att bilden är tagen i halvtid. Det blev lite bråttom med kameran, jag minns att farmor jagade på farfar, det gällde att bli klar innan domaren blåste i gång andra halvlek.

– Och när de sedan körde hem var de inte glada. Vi hade ju förlorat matchen, och förlora skulle man aldrig göra. Inte svenska landslaget och inte du och jag. Alltid bäst i klassen, aldrig några anmärkningar. Alltid bättre än alla andra.

– Sparsamma och präktiga. Vi måste ha varit fullständigt outhärdliga för vår omgivning. Konstigt att vi aldrig blev retade i skolan.

– Det var väl ingen som vågade. Du och jag höll ju alltid ihop, Katja, vi var två och vi var aldrig rädda för att försvara oss. Med alla medel – sparkas, klösas, vi drog oss inte för någonting. Vilka smutsiga metoder som helst, det var sådana vi var, ingen vågade skvallra på oss.

– Vi höll omgivningen i ett järngrepp, inte så märkligt att vi inte har kvar några vänner från den tiden. Gamla klasskamrater, inte har vi umgåtts med dem någon gång i vuxen ålder.

– Nej, vi har alltid varit utanför. Jag hörde att de hade ett skoljubileum för några år sedan, men jag var inte bjuden.

Är det något vi sörjer? Vårt utanförskap? Inte officiellt, förstås, men innerst inne? O ja, vi sörjer. Vem vill vara utanför, oönskad, bortvald?

Ett nytt drag på schackbrädet, vem som förflyttar en pjäs är ointressant. Maria eller jag, en hand som rör sig hastigt och en bonde som ändrar position, mer än så är det inte. Sedan blir det en ny sida i albumet, vi fortsätter framåt, terapin är i gång.

 

Fotografierna är inte ordnade kronologiskt. De är placerade enligt något svårgenomskådat system eller bara på måfå, inte lätt att veta. Årstiderna växlar oavbrutet, en vinterbild följs av en sommarbild och sedan är det höst och så är det vår igen.

Nästa bild vi koncentrerar oss på: mamma i köket, vi döttrar omger henne, vi hjälps alla åt med något. Julstök, bakning, korinter, pepparkaksdeg. Pappa bakom kameran, ingen tvekan om det, det märks på skärpedjupet och på våra gravallvarliga ansiktsuttryck. En idyll? Nej. Aldrig någon idyll.

– Stackars Katja, säger Maria.

– Stackars Maria, säger jag.

Mörkret har fallit, regnet har tilltagit i styrka, det vräker på mot fönstret i rum nummer 15, ett slagregn, det känns som om vi är kvar i köket en dag 1958. Samma känsla av förlust och katastrof.

– Ingen bra jul, säger Maria.

– Det var då det började på allvar, säger jag.

– Skilsmässan, säger Maria. Och allt det andra som hände.

 

Sedan blir det middag nere i matsalen, den serveras vid 19-tiden. Andra gäster vid andra bord, stämningsbelysning i lokalen, stearinljus i mässingsljusstakar, fladdrande lågor. Linneservetter, vita dukar, servitriser i svarta klänningar och vita förkläden, traditioner man försöker upprätthålla. En värld utanför som faller sönder och samman, men här inne håller vi fast vid våra ideal – klassisk stil och elegans.

– Har du hört något från mamma? frågar jag.

– Hon har slutat ringa, jag hörde av personalen på hemmet att hon gått i något slags ide, vägrar prata, vill inte ha några besök, filten över huvudet.

– Lilla mamma, säger jag, men det betyder ingenting. Mamma är borta sedan länge, borta ur mitt medvetande, borta från min vardag. Ett val man kan göra.

– Jag undrar om hon vet om att vi befinner oss här. På Skogslyckan, där vi brukade bo med henne åren efter skilsmässan. Samma rum, samma semestervecka.

– Vi kan ju skicka ett vykort till henne, föreslår jag, det skulle hon kanske uppskatta. Ett fotografi på Skogslyckan, ett av de där gamla vykorten från 60-talet som de säljer i receptionen.

– I svartvitt, med krattade grusgångar. Det känns förresten som om hela 60-talet utspelades i svartvitt, aldrig i några klara eller glada färger, bara svartvitt. Så som jag minns det.

– Som ett schackspel, svart eller vitt. Att man var tvungen att välja. Och sedan hålla fast vid samma färg hela partiet. Att aldrig kunna ändra sig, aldrig få en ny chans och börja om. Mamma fick väl aldrig chansen att börja om, hon heller, hon hade oss men ingenting mer.

– Och vi själva, då? säger Maria. Vad blev det av oss?

– Inte mycket, svarar jag, vi är fortfarande samma små barn som 1958, lika rädda, lika mycket i händerna på omständigheterna. Aldrig vuxna, aldrig mogna att fatta egna beslut.

– Det enda som får mig att hålla ihop är den här sommarveckan med dig, annars skulle allt gå sönder.

– Samma här, kära syster, jag skulle aldrig klara mig utan dig.

– Det är din tur att läsa saga i kväll.

– Visst, vad vill du höra?

– Tummelisa, kanske. Eller Lyckans galoscher.

– Det blir bra, jag har tagit med mig flera band med H C Andersens sagor, det är bara att välja.

Vi tar varandras händer över bordet, klamrar oss fast vid varandra, håller hårt. Så sitter vi tills en servitris kommer och plockar bort våra tallrikar.

Så går dagarna och nätterna.

Vi fortsätter att prata, fortsätter med schackspelandet, med albumet, vi går igenom fotografi efter fotografi: kommenterar, lägger till rätta, justerar våra minnesbilder. Och vid dagens slut byts vi om att läsa kvällssaga. Vi är barn igen, små systrar som tar hand om varandra.

 

Ibland försöker vi bjuda till och umgås med de andra pensionatsgästerna. En dag följer vi med på en svamputflykt och sedan sitter vi alla ute på verandan och rensar svampen. En annan dag är det musikalisk underhållning i stora matsalen, en lokal stråkkvartett och en sångerska i röd sidenklänning, romanser av Schubert, något av Sibelius. Men Maria och jag är inte riktigt närvarande, vi väntar hela tiden på att vi ska kunna återvända upp till våra rum utan att verka oartiga.

Vid frukostarna är Maria och jag de första som dyker upp i matsalen, vi har alltid varit morgontidiga. En dygd i vår familj. Flit, arbetsmoral, tidiga morgnar, mamma och pappa var uppe redan i gryningen.

Morgonkaffe vid ett fönsterbord, vita dukar även vid frukosten. Smulor som måste borstas bort, en frukostvärdinna som går runt med en liten borste.

Vi väljer alltid samma bord, om vi kan – samma bord som när mamma var med. Ibland låtsas vi att hon fortfarande sitter där, hon har alltid en plats vid vårt bord. En tom stol för alla andra men inte för oss, vi vänder oss till henne, drar in henne i samtalet, lyssnar på hennes synpunkter. Pratar om pappa, vad som hände med honom efter att han flyttat. Hans vilsenhet och växande desperation, hans svårigheter att klara sig själv i en värld som inte var sådan han inbillade sig att den var – fler nyanser att ta hänsyn till, fler färger än svart och vitt, han hade det nog inte så lätt.

– Lilla pappa, säger jag, och mer behöver inte sägas.

 

Veckan går mot sitt slut, snart är vi färdiga med 1958. Familjen, våra positioner, repliker från den tiden ekar fortfarande i våra huvuden. Allt har behandlats, analyserats, bringats i ordning för att vi ska kunna lämna det bakom oss.

När det är dags för hemfärd packar vi våra väskor. Maria plockar ihop schackspelet och monterar ner kaffebryggaren, själv slår jag igen fotoalbumet för sista gången. Vi är klara med händelserna från 1958, nästa år blir det ett annat album, ett annat årtal.

Vi checkar ut, vi betalar räkningen med våra Visa-kort, nu är vi vuxna människor igen med vuxna vanor, vi skiljs åt med en kram på parkeringsplatsen.

Maria sätter sig i bilen och styr i väg mot hemmet och sitt jobb som överläkare och klinikchef på sjukhuset.

Själv måste jag förbereda min predikan nästa söndag, 11:e söndagen efter Trefaldighet, något ur Matteusevangeliet. Jag kan inte gärna lämpa över uppgiften på någon annan, är man domprost så är man.

Text: Lennart Lundstedt

Illustration: John Hancock


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…