Annons

Annons

Läs ett utdrag ur Reidar Jönssons roman En god man

Reidar Jönsson bjuder på ett utdrag ur sin underbara rövarhistoria om den aningen bedagade kvinnotjusaren Gustav Lav Myr, som varken har inkomst eller bostad. Ändå huserar han i en tjusig lägenhet på Östermalm och verkar som självutnämnd god man åt välbeställda damer...

Dela
(0)

2
Visa bildspel

/
En god man av Reidar Jönsson
En god man av Reidar Jönsson
...
Visa mer

Gustav Lav Myr hade vissa rutiner när han vaknade. Först låg han kvar så länge att han var absolut övertygad om att det inte gick att sova mer. Därefter gick han ut i badrummet och rakade sig under ett enerverande gnissel från en gammal elektrisk Braun-rakapparat, som han hittat i fastighetens soprum.

Annons

Under denna första fas i morgontoalettens bestyr fick Gustav oundvikligen också andra tankar om förgänglighet än sådana han kunde ha om en gammal rakapparats kollaps. Och av dessa började han känna en gnagande oro. Den drev honom till att snabbt skölja ansiktet, slarva med tandborstningen, hastigt klä sig och skynda ut till det ålderdomliga köket för att kontrollera om frysboxen fortfarande fungerade.

Gilla Hemmets på Facebook

Det gjorde den.

Men trots att det gamla kylaggregatet brummade tryggt ville han ändå öppna locket och förvissa sig om att allt var i sin ordning. Dock endast efter att ha diskuterat tillrådligheten av en sådan handling med sig själv. Med öppet lock strömmade varm luft in och bildade tyvärr ytterligare ett lager av grå is som täckte Alva Hell.

Blev isen tjockare skulle den göra Alva tyngre och svårare att hantera, om han kunde räkna ut hur flytten av henne till en avlägsen skog skulle ske.

Som vanligt öppnade Gustav ändå frysboxen och kunde fortfarande skymta Alva Hells vita hår, vilket borde försäkra honom om att kontrollen inte behövdes. Men minnet kan ju svika den bäste och i en sådan prekär situation bör en sunt tänkande människa famla sig fram längs de normala rutinernas upptrampade stig.

Så långt såg sig Gustav Lav Myr resonera som en mentalt stabil person. Ännu en dag kunde han andas ut – förutsatt att han betalade elräkningen, att kylaggregatet inte gick sönder, eller att han inte bröt samman och rusade till polisen för att berätta om olyckshändelsen.

För en olyckshändelse var det, och anklagades han för att ha tagit Alva Hell av daga skulle han förneka det. Han hade absolut inte tagit livet av den gamla damen, tänkte Gustav när han studerade den nedisade skulten.

Det var mer komplicerat än så.

 

Berövat tavlor, möbler och prydnadsföremål var sällskapsrummet i det dunkla ljuset från de oputsade, höga fönstren mot Odengatan en dyster sal med golvet ingrott av smuts och damm, förutom i ett glänsande spår där Gustav i strumplästen tassade fram.

Man får inte ge upp, tänkte han och lyssnade efter slamret från brevinkastet i hallen där något brev med goda nyheter kunde tänkas falla ner på golvet. Tyvärr hördes ännu ingenting i den sortens tystnad som den ståtliga, tegelröda byggnaden erbjöd sina boende. Inte ens trafiken från den bullrande Odengatan trängde in genom murverk och fönster.

Gustav svepte undan de tjocka draperierna till hallen och steg in i dunklet. Nej, ingen post till Alva Hell.

Kanske är hennes pensionsavi bortslarvad av brevbäraren, eller också kommer slöfocken för sent, tänkte Gustav, satte sig på pallen och väntade.

Han såg upp mot det blyinfattade fönstret i skimrande glasmosaik där en förunderligt klar och mild Jesus syntes stråla ner mot honom tack vare bakgårdens ljusschakt.

Alva Hells man, avliden för många år sedan, hade beställt motivet. Som välbeställd fabrikör och medlem i sjundedagsadventisterna förvaltade han församlingens förmögenhet och menade att bilden av Jesus stämde besökande styrelsemedlemmar till eftertanke redan i hallen innan världsliga frågor som debet och kredit diskuterades.

För att Gustav Lav Myr inte skulle drabbas av moraliska betänkligheter när han första gången fann sig stå öga mot öga med Jesus, förklarade Alva Hell att det var glasmästaren som skickligt hade gett Guds son olika uttryck. Sådana som gav en illusion av ogillande var inget att fästa sig vid, hade hon sagt och resolut dragit in honom i sovrummet för att ta igen alla förlorade år med en man som varit oförmögen att se någon frälsning i fysisk kärlek.

Hon hade varit sådan. Trots sin ålder hade hon hängivet velat njuta av kärlekens frukter. Tillsammans tände de en glöd i det dystra hemmet, vilket gjorde att även Kristus i hallen log under några glädjerika år, för att senare bli en surkart; förmodligen för att Gustav inte hade förmedlat Alva Hells frånfälle till diverse myndigheter, utan i stället levde på hennes pension. Men säkert av andra orsaker också, tänkte Gustav och vände sig mot spegeln, inköpt för några tior på Stadsmissionen.

På samma plats hade tidigare ett handblåst spegelglas med ram i guldornamenterad rokoko hängt, tillverkat av spegelmakaren Anders Carlsson, född 1738. Den klenoden hade Gustav, såväl som allt övrigt av värde i våningen, lämnat till sin mellanhand Pierre Albert för försäljning hos Stockholms Auktionsverk, beläget på Nybrogatan.

”Nåja”, sa Gustav till sin spegelbild. ”Även en billig spegel kan vittna om karaktärsfasta drag. Och en människa kan vänja sig vid det mesta, utom svält förstås.”

Jag ser bra ut, tänkte han. Åtminstone i dunkel. Med tilltagande ålder hade fåror framträtt längs kinderna och tagit udden av hans ungdoms vekare drag i det magra ansiktet under den rufsiga, blonda hårmanen.

Man kan faktiskt se en distingerad gentleman, tänkte han och strök sig nöjt över magen innan han avbröts av ljud i trapphuset.

 

Förhoppningsfull lutade sig Gustav mot ytterdörren, men förstod sedan att stegen på marmortrappan kom från en kvinna i skor med klackar och inte från en brevbärare. Förmodligen var det en granne.

När det ringde på dörren kikade Gustav genom titthålet och såg en kvinna som otåligt viftade med ett kuvert. Han tvekade. Skulle han öppna? Ingen visste att han bodde hos Alva. Han väntade. Kanske skulle kvinnan ge upp. Det var han säker på.

Nej. Hon satte fingret mot ringklockan och släppte inte. Signalen borrade sig in i honom.

Han stod inte ut. Han var tvungen att öppna dörren.

”Ja?” undrade han och blickade ner på kvinnan, som tydligt kompenserade sin ringa längd med en morsk uppsyn när hon presenterade sig som Eva Malm.

Faktiskt når hon mig endast till hakan. Söt och yngre än jag, noterade Gustav och lyssnade medan den satta Eva Malm snabbt rabblade sitt anförande.

Som ordförande i bostadsrättsföreningen hade hon skrivit till fru Hell flera gånger angående det förestående stambytet, utan att ha fått svar. Nu ville styrelsen påskynda ärendet genom att lämna över det till en jurist, men hon tyckte att ett besök var trevligare och då kunde hon förhoppningsvis få handlingarna påskrivna.

Eva Malm höll upp en diger folder. Uppenbarligen ansåg hon att den gav henne tillträde till lägenheten eftersom hon slutade sitt anförande med att burdust försöka sticka in huvudet i dörrspringan.

Nyfiken gnom, konstaterade Gustav och ville stänga dörren.

”Jag kan ta pappren”, sa han. ”Hon sover.”

Men den lilla gnomen vägrade att släppa taget om foldern.

”Och ni är?”

”En god vän”, svarade Gustav. ”Dessutom hennes förordnade gode man. Efter makens frånfälle blev hon förvirrad. Jag skyddar hennes intressen. Hon vill inte bli störd.”

”Men då kan ni skriva under ansökan om lånet också, antar jag.”

”Vilket lån?”

”För fastighetens stambyte. Vi har väntat alldeles för länge. På ett årsmöte, innan hennes man dog, drev han igenom att vi skulle avvakta. Sen dess har frågan stötts och blötts i många år av folk vars snålhet bedrar visheten. Men nu är det dags. Vi har sänt flera brev. Nu måste fru Hell evakuera.”

”Evakuera?”

”Naturligtvis.”

”Absolut omöjligt. Fru Hell vill ha lugn och ro”, sa Gustav och försökte dra igen dörren.

”Då finns det legala vägar”, sa Eva Malm och satte en fot i dörrspringan. ”Hon kan inte förhindra en upprustning. Som vi andra måste fru Hell skjuta till medel genom ett banklån!”

Gustav svalde.

”Ett sådant lån läggs väl på fastigheten?”

”Nej. För att vi personligen ska kunna dra av räntan på lånet och behålla vår låga hyra blir det strimlade lån.”

”Hon kan inte ta lån på sin magra pension.”

”Naturligtvis garanteras lånet av fru Hells bostadsrätt. Eftersom hon är pensionär bakas hennes räntekostnad in i själva lånesumman. Hon kan leva vidare till döddagar utan att bekymra sig. Hon kommer inte ens märka att hon har tagit ett lån.”

Garanteras? Inte ens märka? Gustav såg ner på Eva Malm. Hon hade nylagt hår. Kanske också en ny frisyr. Tyvärr fick det stela, blonda håret henne att se ut som en gammaldags docka. Den surmulna uppsynen reflekterade förmodligen besvikelsen över den opassande frisyren. Hon gjorde en nervös gest mot håret, som vore hon osäker på att det verkligen var hennes.

”Som sagt”, sa Gustav med paniken krälande i halsgropen. ”Vi får ta det en annan gång. Fru Hell sover. Och när hon gör det så gör hon det ordentligt.”

Medan Eva Malm sökte efter ett nytt argument funderade Gustav. Överdrivna erbjudanden av det slag som kvinnan presenterade föll inte inom ramarna för det lilla han visste om bankernas alla knep för att skinna kunder. Eva Malm verkade ha sjösatt en lögn som var lätt att skjuta i sank.

Men garanterat banklån, tänkte han igen. Det kan vara ett erbjudande som endast presenteras för de verkligt förmögna. Att sådant folk får särskilda förmåner visste han ju.

”Jag kan förstås komma över till er”, sa han och föreställde sig hur han, med hjälp av Alva Hells lägliga och eviga sömn i frysboxen, fick en grundplåt till en ny och mindre oroande framtid.

Eva Malm tog sig åter nervöst åt håret.

”Egentligen är jag på väg till Ritorno för att träffa en god vän.”

”Ritorno som är så gammaldags trevligt. Kanske hinner vi gå igenom lånehandlingarna innan er vän kommer för kaffe. En minut bara”, sa Gustav och drog igen dörren.

Han sjönk ner på pallen och svor tyst när han såg att Jesus hade ett konstigt uttryck i ansiktet, nästan som ett flin.

Satan, jag stängde dörren mitt framför näsan på henne utan att fråga var hon bor, tänkte han. Fast utan ytterkläder måste hon bo i uppgången.

Gustav snörde på sig skorna, slängde på sig sin slitna yllerock och mjukade upp ansiktet med några snabba leenden innan han med dubbla lås stängde dörren om Alva Hells lägenhet och lyssnade efter steg eller hissens astmatiska väsande.

Nej. Ingenting.

 

Gustav satte fart nerför trappan. Hastande ner våningsplan efter våningsplan gav han sig ändå tid att läsa namnskyltarna. Ingen Malm på någon av dem.

Han slog upp porten och blev överraskad av ett vitt töcken. Snön vräkte ner. Han retirerade. Bäst att fly, tänkte han, byta namn, gå under jorden, hitta någonstans att bo. Ingen hade sett honom. Han hade alltid varit noga med …

Där!

Där stretade Eva Malm med en rullväska mot Valhallavägen. Hur hon hade hunnit hämta ytterkläder och redan kommit så långt var obegripligt. Gustav följde efter, tog ut stegen och grep henne i armen.

”Låt mig hjälpa dig med väskan”, sa han.

”Släpp!” skrek Eva Malm och knuffade till Gustav så att han tappade balansen.

Han famlade efter stöd och drog med sig Eva Malm i fallet, kände något fluffigt svepa över ansiktet och vred på huvudet, för att se en blond peruk blåsa ut på Odengatan och malas ner i snömodden av en buss.

”Satans människa!” skrek Eva Malm och slingrade sig loss.

Över hennes arga anletsdrag spretade ett svartlockigt hår ostyrigt åt alla håll. Nu såg hon ut som ett ilsket troll, tänkte Gustav häpet och hjälpte henne upp.

”Förlåt!”

Eva Malm borstade av sig snön. Hon såg ut att vilja slå till honom igen. Men så växlade hennes ilska över i ett brett leende.

Konstigt, tänkte Gustav. Hon är söt i det svarta, burriga håret.

”Förlåt själv”, sa Eva Malm. ”Trodde du var en väskryckare.”

”Ritorno ligger åt andra hållet”, sa Gustav.

”Ritorno? Ja, det vet jag väl! Men jag tar bussen!”

”Bussen?” sa Gustav.

”Måste du upprepa allt du hör?”

Gustav visste inte vad han skulle svara. Mellan två slirande bilar lyckades han snappa åt sig Eva Malms peruk på gatan. Peruken påminde Gustav om när han hade träffat en ekorre med ett salongsgevär. Han hade inte varit särskilt gammal och hade ångrat sig redan när han lyfte upp den döda ekorren. Och efteråt hade han haft mardrömmar, det mindes han.

Peruken var tung och blöt. För sitt syfte ett förstört och meningslöst ting. Men han räckte ändå över den.

Eva Malm såg inte ens på peruken. Hon kastade ut den på gatan igen och skrattade muntert:

”Vilket äventyr! Följ med!”

När bussen slirade in till hållplatsen tyckte Gustav att han borde göra en gest mot innerfickan i ytterrocken.

”Jag glömde plånboken.”

”Förresten. Vi tar tunnelbanan till Centralen. Annars missar jag tåget.”

”Men mötet på Ritorno då?”

På väg ner till tunnelbanan knappade Eva Malm in ett meddelande på sin mobil.

”Så där!”

”Hoppas han inte blir besviken? Det skulle jag ha blivit.”

Eva Malm svarade inte på hans underförstådda fråga.

”Moderna människor lever ett knapptryck från ett beslut till ett annat.”

Omtumlad, och irriterad över att han hade avslöjat sin ovilja att sätta sig in i den moderna tekniken, reste Gustav under jorden med Eva Malm till Centralen. Frågor tornade upp sig som mörka moln, men försvann lika fort inför hennes öppna ansikte och ögon som oavvänt betraktade honom. Allt det trumpna var bortsopat. Tidigare hade han gissat hennes ålder till under femtio, men nu såg hon ut att vara under fyrtio.

Men varför peruk?

”Eva”, sa Eva Malm. ”Det sa jag innan. Men jag uppfattade inte ditt namn?”

”Tack. Gustav”, sa Gustav.

”Heter du något mer?”

”Ja. Lav Myr.”

”Oj då. Dubbelnamn.”

”Gammal bondesläkt.”

Eva såg fortfarande på honom. Hennes ögon fylldes till brädden av tårar.

”Du undrar över peruken.”

”Ja. Jo.”

”Cellgiftsbehandling. Snart tappar jag håret. Ska resa till min mamma, gömma och vänja mig under tiden som stambytet sker. Tänkte: jag börjar med peruk redan nu. Man får en på anvisning.”

”Omtänksamt att du kom förbi innan advokaten kom. När du är sjuk, menar jag.”

”Man gör så gott man kan.”

Eva Malms ögon svämmade över. Eller var det en snöflinga som smälte?

Gustav satt tyst.

Ryck upp dig, tänkte han och kände hur blöta hans skor hade blivit. Ta kommandot. Hitta på något. Du har alltid kunnat, tänkte han, men följde ändå viljelöst Eva Malm tills de satt omslutna av en tung doft av mat och bröd på ett av de otaliga utskänkningsställena på Stockholms Central.

Gustav kunde inte dölja sin förvåning.

”Så här såg det inte ut för femton år sen”, sa han.

”Så du reser inte ofta.”

”Jag trivs i mina kvarter.”

”Du ser ut som – ta inte illa upp – en uggla som har vaknat mitt på dagen och undrar vad som pågår.”

”Minervas uggla flyger i skymningen”, sa Gustav.

”Förlåt?”

”Åh, sådant som man lär sig i förbifarten. Det lär betyda att vi olyckligtvis alltför sent i livet får kunskap om hur vi ska leva.”

Eva Malm såg en lång stund på Gustav. Hennes ögon tårades igen.

”Så tråkigt för ungdomen”, sa hon. ”Jag önskar verkligen att jag hade vetat bättre då. Men som sagt, jag måste resa till min mor. Därifrån ordnar jag så att banken tar kontakt med dig. Om jag får se fullmakten?”

”Visst. Men den har jag inte på mig. Får jag bara handlingarna så jag kan tala med fru Hell.”

”Tyvärr”, sa Eva. ”Men vi kan gå igenom förutsättningarna. Vi har fem uppgångar i fastigheten och tre olika stammar på vardera sidan till lägenheterna. I fru Hells lägenhet går separata stammar upp till gästtoaletten, till badrummet och till köket. Det är ett omfattande arbete. Först ska lägenheterna på fru Hells sida evakueras och sen sidan mitt emot. Stambytet tar flera månader.”

”Jag förstår”, sa Gustav matt. ”Och hur sker evakueringen?”

Eva Malm ställde ner sin skummande latte.

”Alla boende har fått information. Men tydligen inte fru Hell. Eller du.”

”Post kommer bort bland reklamen. Ibland slänger fru Hell brev av misstag. Det blir en salig röra.”

”Tur att jag kom förbi.”

För att vara bankman och handskas med kunder skiftar hennes humör oupphörligen, tänkte Gustav. Nu såg hon ut att vilja vrida om armen på honom.

”Det såg nästan ut som om du bodde där?” sa hon.

”Fru Hell är gammal. Allt måste förklaras flera gånger. Det är tröttsamt. Ska jag vara riktigt ärlig så tar jag en lur på soffan ibland.”

 

Efter en stunds betänketid öppnade Eva Malm rullväskans ytterfack, drog upp en pärm och bläddrade fram några sidor.

”Här är styrelseprotokollet, och här ser du hur lånet förs över till ett byggkreditiv. Från det betalar jag räkningarna. Fru Hell behåller tio procent av lånet för egna utlägg. Det ser du här i översikten. Fru Hell, eller du då, kan skaffa hjälp för att magasinera bohaget, eller flytta in allt i ett rum som inte berörs. Det finns säkert ett pensionat för fru Hell. Bättre än hotell i hennes ålder.”

”Utomordentligt. Får jag fråga var du bor?”

”Det sa jag ju. Faktum är att … ”

Eva Malm såg menande på tavlan med avgångstider.

”Men vem sköter allt när du är borta?”

”Jag. Över nätet.”

”Över nätet?”

”Nu är du där igen.”

”Vad då?”

”Du upprepar vad jag säger.”

”Förlåt”, sa Gustav. ”Eftersom du har berättat om din sjukdom får jag kanske berätta om mina besvär, inte så allvarliga men något som du kanske redan har undrat över. Jag är allergisk mot el. Måste hålla mig till en reservoarpenna. Jag har ingen mobiltelefon, ingen dator, inga begrepp om nymodigheter. Bara den här resan i tunnelbanan har varit ansträngande. Som tur är finns det folk som hjälper mig att fungera.”

”Tråkigt. Men nu måste jag rusa”, sa Eva Malm och stoppade tillbaka pärmen i rullväskans ytterfack.

”Ska jag ändå inte ta med handlingarna till fru Hell?”

”Tyvärr. Vi har våra rutiner. Först måste du visa att du verkligen är hennes juridiska ombud. Vi hör av oss.”

”Men om jag vill fråga något?”

”Men hör du inte vad jag säger”, sa Eva Malm irriterad. ”Banken kontaktar fru Hell för underskrifterna. Nu får du ursäkta, men du förstår, tåg är något som går enligt tidtabeller och inte efter dina behov.”

När Eva reste sig bemödade sig Gustav att dölja hur stött han blev och att inte snegla på rullväskan. I den låg pärmen med samtliga lån för alla bostadsrättsinnehavare. Förutsatt att allt inte var uppdiktat av en ovanlig bankkvinna med hembesök på sin agenda var tio procent av Alva Hells lån inga småsmulor. För att inte tala om lånen för samtliga i huset! Eftersom Alva Hell var sist med sin namnteckning borde de andra summorna redan finnas på byggkreditivet. Allt han behövde var Eva Malms kontonummer och kod – och förstås någon som kunde hantera en dator.

Tanken fick honom att le. Lätt som en plätt. Som att stjäla från ett barn när han väl hade fått hennes förtroende. Och för sådant var det bara en fråga om tid. Han tog Eva Malms kappa från stolen. Där ena fickan. Där den andra med ett tunt papper. Hade han tur eller hade han tur.

Gustav fiskade upp två tunna papper, svepte rocken om Eva och sa tröstande:

”Du ska se att det kommer tillbaka.”

”Vad då?”

”Håret”, sa Gustav.

Eva log, aningen stressat, och drog iväg med rullväskan.

Copyright © Reidar Jönsson 2016

FOTO: PER LINDSTRÖM

Läs fortsättningen i romanen En god man, som i dagarna har kommit ut på Historiska Media!

Författaren Reidar Jönsson berättar om sitt liv

 

LÄS MER:

Spännande novell av Anna Jansson

Smakprov ur Halta hönans hotell av Viveca Lärn

Handväskan – en novell om en ovanlig väska


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…