Annons

Annons

Läs ett utdrag ur ”Halta hönans hotell” av Viveca Lärn

Varsågod, här är ett smakprov ur Viveca Lärns sista bok om saltönborna som vi har läst om i så många härliga böcker och dessutom träffat i Carin Mannheimers underbara tv-dramatisering! Saknaden efter dem kommer att bli stor, så vi får hoppas att Viveca Lärn snart presenterar ett nytt gäng färgstarka människor för sin trogna läsarskara...

halta-honans-hotell

Vi bjuder på ett utdrag ur Viveca Lärns bok ”Halta hönans hotell”.

 

Missa inte vår intervju med Viveca Lärn. Du hittar den här >>

 

Klockan i Saltöns kyrka slog sex när Gregory Peck gol. Det var ovanligt tidigt till och med för honom. Men Gregory var inbilsk och tillhörde den kategori tuppar som tror att solen gått upp enbart för att höra dem gala.

Annons

Han stod på komposten utanför Roger Holkfjells stuga nära vattenbrynet på Saltön utanför Lysekil i klippiga Bohuslän. Hans svarta fjäderdräkt var välputsad och den röda kammen lyste i morgonsolen. Men Gregory var ändå inte belåten. Han gol fyra gånger till, allt ilsknare, men inte en höna i sikte. Var fanns hans flock? Han saknade dem alla, men argast var han för att hans favorithöna Audrey Hepburn verkade ha stuckit utan att säga till. De hade en speciell relation alltsedan inspelningen av Prinsessa på vift.

Samtidigt vaknade mångmiljonären Roger Holkfjell i sin dubbelsäng, byggd av gamla sockerlådor. Varför ligger en mångmiljonär på en bädd av gamla sockerlådor? Det kan man fråga sig, men efter sina yrkesverksamma år levde Roger Holkfjell numera i en harmonisk och ursprunglig tillvaro. Däremot kände han just i denna morgonstund att något var fel, men han visste ännu inte vad.

Normalt sett brukade han studsa upp ur sängen, göra sexton situps, öppna sovrumsfönstret och andas djupt i åtta minuter.Sedan hade han för vana att knapra på en rysk rot medan han lyssnade på ekonominyheterna på radion. Därefter behandlade han sitt snygga garnityr med stickor, mellanrumsborste och tandtråd.

När dessa rutiner var utförda var det dags att angripa en ny dag. Roger var en rask och målmedveten man trots att han fyllt sjuttio.

Men vad var det som fattades honom denna morgon? Något viktigt! Han stirrade i taket medan han försökte samla tankarna. Där löpte en gammal lång och krokig spricka och en färskare, kort och smal. Den smala vägen och den breda.

Inget som störde en agnostiker från storstan.

Han tittade fortfarande i taket när sovrumsdörren öppnades av President Bill Clinton. Bill var en viril gammal bondkatt som Roger ärvt efter sin företrädare Klasse när han köpt den fallfärdiga stugan på Saltön. Och Klasse hade i sin tur ärvt expresidenten av den legendariske Saltöbon MacFie. Denne hade hittat President Clinton för femton år sedan i sillfabrikens kompost.

—Vilken soppa, muttrade Clinton för sig själv.

Rogers båda föregångare hade lämnat Saltön: gamle MacFie var död och saknad av många. Före sin död hade han skänkt sin stuga och Clinton till Klasse som var kock på öns restaurang Lilla Hunden. Men till slut hade Klasse tröttnat på Saltön. Han var fyrtio år men levde som en gammal gubbe. Han hade sagt upp sig och sålt stuga och katt till Göteborgs rikaste man Roger Holkfjell som ville börja ett nytt enkelt liv efter sin senaste skilsmässa.

Roger hade lämnat all status, alla resor och båtbyggeriet bakom sig och var nu en fri man. Hans umgänge kunde räknas på ena handens fingrar och han hade inte ens någon båt. Men en ny kvinna hade han redan skaffat. En riktig bohuslänska och tio år äldre än han. Hans tidigare fruar hade aldrig varit över fyrtio. Med andra ord hade Roger på sin ålders höst blivit en toy boy.

Å andra sidan hade han gjort ett riktigt kap. Judit Svensson med sina havsblå ögon hade en bakgrund som elitsimmare, en av Sveriges mest framgångsrika genom tiderna. Judit var från Lysekil på andra sidan bron, men besökte ofta Saltöns Sköna Spa där hon höll i simundervisningen för vuxna och för rädda. Plus för några unga interner från Trollhättan som hade frigång och behövde ett intresse. Hon hade varit gift med en ungrare som nu var död och hade en dotter i Göteborg.

 

Med en duns slog sig Bill Clinton uppfordrande ner på Rogers marinblå foppatofflor.

—Jag vet att jag ska stiga upp, sa Roger med hög röst medan han reste sig och gick ut i köket.

—Det heter inte stiga upp i Bohuslän. Det heter stå upp.

Det var inte Clinton som kom med detta påpekande. Det var Rogers senaste dam, Judit, som stod och rörde i en gryta rågmjölsgröt på vedspisen.

Då var det inte hon som fattades.

Judit vände sig om och tittade på honom med huvudet på sned. Likt de flesta äldre bohuslänska kvinnor var hon solbränd året om, och solfjädersrynkorna vid ögonen var vita när hon var allvarsam, vilket hon oftast var.

—Vad är problemet? frågade hon. Det är ju vårdagjämning. Nu är natten och dagen lika långa. Fröjda dig storligen, du dotter Sion. Om drygt två veckor är det påsk! Påskdagen som i år infaller den femte april är den bästa dagen på året i min värld.

—Va?

—Påskdagen är viktigast på året av kända skäl för alla som är bekanta med Jesu uppståndelse!

Judit var troende och sträng schartauan. Det hade inte Roger fattat i början av deras relation, liksom Judit inte hade fattat att han var agnostiker. Roger undvek att tala om religion.

Han försökte fortfarande komma på vad som var fel.

—Det är för tyst, sa han till slut till Judit. Inget kackel. Utom

ditt förstås.

Han öppnade dörren och spanade ut över trädgården i det bleka vårljuset. Sedan sprang han runt, tittade i vedboden, i förrådet och till och med i bikuporna. Han ställde sig på huggkubben och spejade åt alla väderstreck. Inte en höna.

Gregory Peck stirrade på Roger. Sedan gol han igen.

Roger hötte åt honom.

—Är du inte klok, skrek han. Alla hönorna är borta. De är borta! Allihop. Och det är ditt fel.

Gregory Peck vände blickarna mot himlen.

—Audrey Hepburn, Doris Day, Elisabeth Taylor, Anita Ekberg, Greta Garbo och Leslie Caron! fortfor Roger. Någon har rövat bort mina Hollywoodhönor. Din infama tuppjävel. Jag ska se till så att du blir coq au vin på Lilla Hunden om jag inte hittar Audrey!

—Sluta svära! Man kan inte äga hönor, sa Judit som kommit ut på trappan. De är fria varelser under Guds himmel. Med mycket liten hjärna. Om du ska bo på Saltön, Roger, kan du inte uppföra dig som en korkad stadsråtta.

—Smaklöst sagt, muttrade han. Hjälp mig att leta rätt på dem i stället. Och försök få tyst på den förbannade tuppen!

Judit betraktade honom iskallt.

—Du tror väl inte att det skulle falla mig in att leta efter en höna. Inte efter sex heller.

Roger försökte andas i fyrkant som hans shrink hade lärt honom. Han sjönk ner på bänken utanför stugan med klappande hjärta.

Judit satte sig bredvid honom. Hon iakttog honom, vilket han inte märkte eftersom han bara tänkte på sitt hjärta och på sina hönor, särskilt Audrey Hepburn. Han hade aldrig trott att han skulle komma att fästa sig vid levande varelser som inte ens visste vad index, börstermometer och AstraZeneca var.

Tänk om hon var kidnappad. Det fick inte hända. Audrey var mycket känslig. Och vacker! Fastän hon bara var en Orusthöna drunknade Roger i hennes vemodiga rådjursögon.

—Det här är inte alls bra för ditt blodtryck, sa Judit. (Gud, vilken beskäftig kvinna.) Nu går vi en långsam promenad och när vi kommer hem ska du se att hönsen är tillbaka. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Bill Clinton trängde sig emellan dem.

När Roger gav den gamla tjocka katten en hård blick ryckte denne bara på axlarna. Ett litet dammoln steg upp från hans päls och soldiset blev gråprickigt.

—En kort sväng där du spanar åt vänster och jag åt höger, sa Roger. Sedan tänker jag lyfta på varenda sten. Inga hönor försvinner från mig ostraffat.

—Men du sa ju att det var Gregory Pecks fel?

—Tjata …

De började gå under tystnad.

Plötsligt mötte de en familj i gröna stövlar och Fjällrävenjackor.Både vuxna och barn bar Kånken.

—Morgen! utropade mannen.

Roger och Judit nickade mekaniskt.

När de gått ett stycke, konstaterade Roger:

—Tyskar.

—Du är ett språkgeni, muttrade Judit.

—Reta mig inte när jag är på dåligt humör, fräste han. Kom igen när jag hittat mina hönor.

Judit stannade och stampade med sin halta fot.

—Roger Holkfjell, ibland är du så jobbig.

Roger stirrade på hennes lilla hårda kropp.

—Tack detsamma.

De gick genom grinden och upp på stigen. Bergssidan som vette åt norr var täckt av droppande istappar, men under en björk tittade två snödroppar upp.

De hörde en skata skälla på sin kusin.

Roger blängde på den fräcka fågeln och vände sig sedan om.

Han kunde fortfarande höra Gregory Peck gala som om elden var lös. Annars ingenting.

—Härligt med Guds fria natur. Nu börjar häckningstiden för ejdrarna. Och snart kommer strandskatan, sa Judit och tryckte hans arm. Uppmuntrande för dig som tycker om fåglar. Fast sädesärlan, som jag själv väntar på, kommer först den elfte maj.

—Vad trött jag blir, mumlade Roger. Dessa tvärsäkra bohuslänningar. Jag har aldrig sagt att jag tycker om alla fåglar! Jag tycker inte om alla människor heller.

De fortsatte under tystnad och efter en stigkrök mötte de en bekant.

Det var Lilla Hundens krögare Kabben Nilsson som var nybliven änkling efter den vackra modisten Gertrud MacFie, den likaledes bortgångne MacFies lillasyster. Båda hade blivit överkörda på Saltön. Först MacFie och sedan Gertrud.

Kabben var deprimerad men tvingade sig ändå ut på en promenad varje dag innan han öppnade sin krog. Han suckade tungt, för han var inte upplagd för möten.

Roger hajade till när han såg Kabben som kom lufsande med händerna i fickorna. Ansiktsdragen var bittra nedanför den turbanliknande damhatten i turkos, minst sagt uppseendeväckande nästan överallt, men särskilt på Saltön.

Kabben nickade stelt mot dem.

Roger pekade på hans hatt.

—Skojig huvudprydnad, sa han och ignorerade Judits hårda knuff i sidan.

Kabben gav honom en mörk blick från sina normalt isblå ögon.

—En hyllning till min framlidna hustru.

Judit lade huvudet på sned och klappade honom på armen.

—Livet måste kännas tomt och innehållslöst för dig.

—Fast det har ändå gått minst ett halvår, avbröt Roger. Det är ju jättelänge sedan hon dog. Har du hittat någon ny?

Judit gav honom ännu en knuff.

Kabben svalde.

—Hur står det till med herrskapet då?

—Det är ett rent helvete! utbrast Roger. Hönorna har rymt. Alla sex! Inklusive Audrey. Eller blivit kidnappade. De kan vara överkörda! Inte konstigt att man är ledsen. Jag sörjer!

Ännu en knuff.

—Jag måste vidare, sa Kabben med konstig röst. Titta gärna in på Lilla Hunden någon gång.

—Slå mig en signal om du ser mina höns. Mest saknar jag som sagt Audrey Hepburn.

—Hej då, sa Kabben.

Judit stönade.

När de passerat vägkröken blängde Roger på henne.

—Jag får blåmärken av dina knuffar. Du brukar väl inte lägga fingrarna emellan. Alla pratar om hur rak, reko och rättfram du är.

—Respekt för döden, sa Judit och knep ihop läpparna.

De fortsatte sin promenad, var och en i sina tankar.

Plötsligt tvärstannade Judit.

—Jag går till simhallen i stället, sa hon. Det är roligare. Just nu i alla fall.

Roger svarade inte.

Han fortsatte mot det övergivna badhotellet, som var ägarlöst sedan flera år och statt i förfall. Han stannade till och betraktade hotellets gamla syrenberså där Saltöns doktor, apotekare, tandläkare, konservfabrikör och hotelldirektör brukade dricka punsch på torsdagarna och konjak på lördagarna. Det var vid förra sekelskiftet, som man sa nu för tiden. En svunnen tid.

Till och med bysten av kung Oscar II som ståtade i mitten av bersån var övervuxen av murgröna och ingången var ogenomtränglig. Kungens hårda bronsmustascher stack ut som på en gammal get. Spindelväv överallt.

Roger gick in i bersån och spejade mellan de nakna grenarna.

I en gammal trädgårdssoffa som en gång varit vitmålad, på en grönmöglig dyna, låg Audrey Hepburn och betraktade sin husse under lugg.

Roger sträckte lyckligt ut armarna. Audrey plirade oförstående mot honom. Hon vägrade låta sig lyftas.

—Javisst ja, det är vårdagjämning i dag, utbrast Roger. Det är väl då hönsen börjar värpa? Ligger du på ägg? Ska jag hämta en filt?

Audrey skakade på huvudet.

Roger satte sig på soffan och pratade lugnande med sin höna medan han strök henne över ryggen.

—Audrey! Du kommer förstås hem när du vill. Om du vill. Du är ingen vilsen kyckling utan en höna i sina bästa år. Det var längesen du åt frukost på Tiffany’s. Ligger du och tänker på Gregory, kanske? Han är helt galen, så han måste längta vansinnigt efter dig och de andra tjejerna.

Audrey flyttade sig irriterat en bit i sidled och Roger konstaterade att det inte låg något ägg på bänken.

—Stackars dig, sa han. Men det gör inget. Det finns alldeles för mycket ägg i världen om du frågar mig. Sill är godare. Men var är de andra hönorna? Orkar du lyfta en vinge och peka åt rätt håll? Audrey Hepburn suckade och slöt ögonen.

—Om du funderar på att lägga ett ägg och ruva på det hoppas jag att Gregory Peck är informerad! Han kanske till och med är inblandad, om du förstår vad jag menar. Och i så fall har du all rätt att bli ompysslad och äta konstiga knapriga saker. Djungelvrål är inte fel.

Hon tittade gillande på honom.

—Säg mig bara en sak, sa Roger lågt.

Audrey blev stilla.

—Ni hönor hade det ju bra hemma hos mig, eller hur?

Audrey nickade lojt.

—Så varför har du flyttat hit? Till hotellet som är helt förfallet.

Audrey betraktade honom med sorgsna rådjursögon.

—Jag blev trött på kärringen, sa hon. På Judit Svensson.

Roger tittade upp på det förfallna hotellet. Vindflöjeln hängde på sned. Han log med hela ansiktet.

—Vet du vad, Audrey. Ska vi försöka få fart på det här gamla hotellet? Du och jag?

Audrey kacklade entusiastiskt.

Roger blev tårögd.

—Heureka! Äntligen en vettig varelse som stöder mig som entreprenör! Och som du vet, Audrey: beslut och handling är ett hos mannen! Nu får du vara för dig själv en stund för nu fick jag plötsligt riktigt bråttom.

Han kastade en slängkyss och gick med långa kliv mot sin lilla stuga.

Där duschade han och bytte till mörk kostym.

Sedan gav han sig iväg mot kommunhuset med bestämda steg.

De skulle få två timmar på sig. Hade de inte fallit till föga vid det laget tänkte han ta tillbaka sitt erbjudande.

Och om de ville förhandla skulle han hota med att satsa på ett hotell på en annan plats: Grundsund, Smögen eller Gåsö. Långa näsor.

Han steg in genom svängdörren till kommunhuset. I sista stund tog han upp GKSS-slipsen ur fickan och knöt den utan tillgång till spegel framför den häpna receptionisten. Det var bra att kunna koderna. Må vara att Roger levde ett enkelt liv nu för tiden, men muskler hade han, liksom entreprenörhjärna. Hjärtat slog när han anmälde sig och sitt ärende.

Han hade tur. Något annat hade han inte räknat med.

 

Två timmar senare klev Roger leende in på Lilla Hunden, Saltöns hjärta. Restaurangen låg nära havet. På sommaren hade krögaren Kabben uteservering, men krogen var även lockande på hösten när stormarna piskade mot fönstren och under sällsynta isiga vintrar när människor som åkte långfärdsskridskor ville ta en glühwein. Och nu på våren var restaurangen en pärla som lyste i solskenet. På en utskjutande granitklippa nedanför Lilla Hunden blommade redan skörbjuggsört och havet låg klarblått som om det var målat i akvarell.

Roger satte sig vid bardisken. Kabben läste just lusen av någon stackare för en försenad leverans av jordnötter. Han fortsatte med sin otrevliga ton i mobilen medan han nickade vänligt åt sin gäst. Han måste ha förträngt Rogers okänsliga attityd när de möttes på stigen. Roger Holkfjell gillade antagligen inte män med damhattar. Kabben tog snabbt fram en sejdel och öppnade ölkranen så att inte Roger skulle behöva vänta.

När han avslutat sitt jordnötssamtal höjde Roger glaset mot honom.

—Du är en man som kan göra minst två saker på en gång, Kabben, sa han uppskattande. Vad än forskarna säger.

Kabben hällde upp en sejdel åt sig själv och skålade.

—Varför ser du så glad ut? frågade han. Lär mig hur man bär sig åt.

Roger log snett.

—Respekt, Kabben! sa han. Jag är hotelldirektör. Och du är den första som får veta det.

—Inte ens Judit?

—Inte ens Judit. Jag vet faktiskt inte var hon är. Det var min käraste höna Audrey Hepburn som inspirerade mig. Så här gick det till, för att göra en lång historia kort: Jag hängde på låset till kommun. Gubbarna lade sig platt!

—Du har dina metoder.

—Ja, nu är det spotta i nävarna och kavla upp ärmarna som gäller.

—Å, vilket manligt språk! Platt, nävar, kavla! Jag måste bara kolla hur ni ser ut när ni pratar så där.

Rösten som kvittrade i deras öron tillhörde servitrisen Lotten Månsson, tjusig och energisk brunett med omfattande herrtycke.

Hon hade kommit ut från köket med en trave plastunderlägg med snäckmönster som hon började placera ut på borden medan hon iakttog Kabben.

Hon var bekymrad för honom. Inte för att han var hennes chef utan för att han också var hennes före detta fästman och fortfarande en nära vän. Lotten var uppvuxen i direktörsvillan på Saltöns gräddhylla, för hon var dotter till Saltöns store man, konservfabrikören, den numera bortgångne Månsson. Hon hade gjort revolt i övre tonåren och flyttat hemifrån eftersom hon blivit kär i Kabben, vars pappa var arbetare på konservfabriken. Det var inte populärt i hemmet.

 

När Roger gått beslöt sig Kabben för ännu en nypa luft. Det skulle ju vara bra för själen.

Så fort han lämnat Lilla Hunden träffade han Emily Blomgren på stigen. De hade alltid varit goda vänner.

Hon såg ovanligt glad ut.

—Hej, Kabben. Så roligt att se dig! Hur känns allting?

—Jag har bestämt mig för att komma över Gertruds död, sa Kabben och såg henne i ögonen.

Hon kramade honom hastigt.

—Jag var så ledsen för din skull, Kabben. Du är en god människa och jag har alltid önskat dig det bästa. Tänk bara så du ställde upp för mig på min femtioårsdag när inte en människa kom till min mottagning.

—Ja, desto mer till oss, sa Kabben med ett leende. Hur är det med Blomgren?

—Jo vars, fast jag trodde ju att allt skulle bli så bra när vi förnyade våra äktenskapslöften, men efter några månader är det lika långtråkigt igen. Ibland tvivlar jag nästan på tvåsamheten.

—Nej, då är du fel ute, sa Kabben. Det var jag och Gertrud ett bevis på. Den sanna kärleken är överlägsen allt.

Han fick tårar i ögonen av sina egna ord.

Emily klappade honom på handen.

—Ja, er kärlek var något alldeles extra, sa hon. Det lyste om er. Men det är nog inte alla förunnat att få uppleva det. Visst har Blomgren och jag haft många lyckliga år, men man lär nästan känna varandra för väl till slut. Och vi är så olika. Alla olikheter som jag tyckte var charmiga i början är de jag retar mig mest på i dag.

—Menar du klarinettspelandet?

—Nej, det får väl passera.

—Tavelmåleriet då?

—Nej, det stör mig inte.

—Vad är det då? Alla ordspråk han svänger sig med?

Emily gapskrattade.

—Där satte du fingret på den ömma punkten! Av födsel och ohejdad vana! Bränt barn skyr elden!

Nu brast även Kabben ut i skratt. När han tystnat tittade han på klockan.

—Nej, nu måste jag nog fortsätta min vandring. Jag ska spana efter vitsippor. Det är vårdagjämning i dag, om du har glömt det. Ta vara på dig, Emily. Det är du värd.

—Egen härd är guld värd, sa Emily och vinkade åt honom.

Hon vek av på stigen och fortsatte ner mot hamnen.

Det var uppiggande att träffa Kabben, men nu var det gyllene ögonblicket över.

Hon kände sig rastlös. Och hon hade dåligt samvete för att hon tyckte att Blomgren var tråkig. Hon sa det till och med högt bland folk! Hon borde vara nöjd när hon var gift med en så snäll man.

Fast snäll hade han förstås inte varit den gången han hade suttit med Johanna i knäet en midsommarafton för en massa år sedan.

Visserligen hade Emily själv hoppat över skaklarna dagen innan med en semestrande högstadielärare från Kalmar, men i alla fall.

De hade både försonats och förnyat sina äktenskapslöften sedan dess.

Ändå kände hon sig ensam.

”Bättre ensam än i dåligt sällskap.”

Vem var det som sa så? Blomgren förstås.
 
Läs fortsättningen i ”Halta Hönans hotell” som i dagarna kommit ut på Wahlström & Widstrand.

 

Vinn boken!

Vi lottar ut Viveca Lärns nya roman "Halta Hönans hotell".

Klicka här för att tävla >>

 

Läs mer:

Utdrag ur "Toscana tur och retur"

Beställ vår nya roman

Läs ett utdrag ur "Ödesgudinnan" 

 

AV VIVECA LÄRN
FOTO: COPYRIGHT EMELIE ASPLUND

Läs också:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…