Annons

Annons

Läs ett smakprov ur Karin Wahlbergs nya roman!

Författaren Karin Wahlberg bjuder på ett utdrag ur sin nya fängslande roman Livet går vidare.  

Dela
(0)

Omslaget till Karin Wahlbergs nya roman Livet går vidare (Wahlström & Widstrand).

Omslaget till Karin Wahlbergs nya roman Livet går vidare (Wahlström & Widstrand).

1954

Hjärtat jagade.

Evelina Winnerstrand skyndade på stegen, ville vara säker på att vara innanför dörren när Sture kom hem från krogen och groggarna. Hon brukade le blitt med förklädet om midjan och middagen på gång, håret ordnat och läppstiftet på. Det djupröda. Hon ville få honom att känna att hon var till för honom, att hans väl och ve var det allra viktigaste.

Annons

Det var bäst så.

Annars blev han stingslig. Hon visste dock inte när han skulle dyka upp, det var kruxet, och det var hon också van vid. Han kunde gott lyft luren och ringt och förvarnat när han var på hemväg, men nu gjorde han tyvärr sällan det. Tog bara i handtaget och slet upp ytterdörren, vanligtvis kring sjusnåret på lördagskvällarna och drullade sedan in i tamburen.

”Vad blir det till middag?” var det första han brukade få ur sig.

Och hon fann sig.

Till en början, när de var nygifta, blev hon ledsen, senare kom besvikelsen, därefter vanmakten, som efter ytterligare några år övergick till ren anpassning. Det fanns en trygghet i det förutsägbara. Han kunde bli oregerlig, det ville hon undvika, även om ursäkterna efteråt brukade kännas som honung. Det var inte lätt att ha ett så ansvarsfullt arbete som Sture. Han behövde omsorger och en passopp.

Grytan stod färdig i skafferiet, bara att värma. Och potatisen var skalad och väntade i saltat, kallt vatten i kastrullen på spisen. Hon var förberedd. Bara att sätta på.

Kvällsmörkret slöt sig om henne, hon frös inte, det var nollgradigt, möjligen ett par plusgrader till och med, och dessutom vindstilla. Snöflingor stora som avrivna pappersbitar singlade sakta ner och bildade glorior runt gatlyktornas gulaktiga sken. Det var vackert, konstaterade hon i förbifarten.

Nyss klev hon av bussen, som i snöhalkan låg ohjälpligt efter i tidtabellen, och manade nu sig själv att pinna på i pampuscherna. Tack och lov förblev hon torrskodd under det skyddande gummit. Sture skulle inte ana att hon varit i väg så här på kvällskvisten, om han nu skulle få för sig att kontrollera skosulorna. Pampuscherna var lätta att torka av och ställa på skohyllan under rockhängaren som om de stått och väntat på henne där i all evinnerlighet.

Men spåren i snön skulle han förstås kunna lägga märke till. Hon vågade inte tänka på det, men hade hon tur så hann de snöa igen.

Ordensbröderna, en del från Stures kontor, firade förstås lördagskvällen som vanligt med att svinga en bägare eller ta en grogg på värdshuset Hatten efter arbetets slut. Hon hade slutat intressera sig för exakt vilka han umgicks med. Det var väl byggmästaren, planingenjören, advokaten, järnhandlaren, fotohandlaren och några till. Sture berättade numera sällan något när han kom hem. Om hon frågade blev han bara irriterad eller till och med förbannad. Han åt under tystnad och stapplade sedan till vardagsrummet och sjönk ner i fåtöljen och nickade till, mätt och belåten. Hon brukade plocka undan och diska i sällskap av snarkningarna som rullade genom vardagsrummet ut till henne i köket. När det var dags att gå till sängs gruffade han, men lät sig till slut ledas till sängkammaren där hon hjälpte honom av med kläderna och såg till att han kom i säng.

Men oftast var han någorlunda snäll, åtminstone medgörlig, och då förlät hon honom de mörka sidorna. Hon fick i alla fall hushållspengar utan knot. Han la hundralapparna på köksbordet när han tyckte att det passade. Hon hade en gång föreslagit att hon kunde ha en egen bankbok dit banken förde över pengar från hans lön varje månad, men detta gjorde hon inte om.

Hon tänkte på dessa livets spörsmål av praktisk karaktär, när hon nu hastade fram i snön. Hon hade varit och besökt sin yngre syster som nyligen kommit hem från lasarettet efter att ha blivit opererad och vårdad för en bruten lårbenshals och därför inte var särdeles mobil. Olyckligtvis hade systern halkat på en isfläck. Lätt hänt eftersom hon redan från början gick ostadigt med sitt försvagade underben, en följd av polion hon haft som barn.

Doris hade varit drabbad, medan hon själv slapp undan. Barndomen kom upp i tankarna. Mor och far som alltid manade henne att ta hänsyn till sin svagare syster.

Egentligen hade det inte behövts, de hade alltid tyckt om varandra, lillsyrran och hon, oavsett det där svagare benet som stärktes med en underbensskena. Det hade gått bra för syrran, gift med en rejäl karl som var agronom, två halvvuxna barn hade de, och själv var hon lärare. På läroverket, till och med. Läroverksadjunkt, hette det. Syrran var den som fått läshuvudet i familjen, och fått resa till universitetet i Lund för att studera.

Inte var väl Evelina avundsjuk?

Jo, lite numera, men inte då när de var unga.

 

Raskt svängde hon in på deras stillsamma villagata, Talluddsvägen, och gick i riktning mot nummer 34. Om hon inte varit så jäktad hade hon njutit av friden. Av snön som låg vit på taken och täckte gräsmattor, häckar och biltak.

Grannen intill deras villa var hemma, likaså de som bodde tvärs över gatan i huset med ockrafärgad rappad fasad i ett och ett halvt plan. Detta egnahem som Sture inte tyckte passade in i området. Vräkigt i stilen, ansåg han, med alltför stora fönster och en märklig, spetsig takkonstruktion. Som ett pepparkakshus.

En ödets ironi att Sture, stadsarkitekt som han var, inte lyckats få stopp på just det bygge som han hade framför sig varje dag. Men vid tiden då ritningarna lämnades in hade han så många andra uppdrag av större dignitet att koncentrera sig på. Den nya skolan, simhallen, varuhuset, hamnkontoret.

Själv irriterade hon sig mindre på grannhuset, tyckte till och med att det var fint, fast det sa hon förstås inte. Och frun i huset verkade trevlig, synd att det inte passade sig att de umgicks med varandra. Sture skulle ha blivit rasande om hon tog sig för att kila över, eller bjöd grannkvinnan hem till dem.

Från pepparkakshusets fönster lyste det nu så hemtrevligt med blomkrukor och ljusstakar med tända stearinljus. Kanske lyssnade de på radio, eller stoppade strumpor, löste korsord, läste eller småpratade i all trivsamhet, föreställde hon sig. En längtan växte i bröstet. De firade kanske lördag i goda vänners lag, fortsatte hon att fantisera. Åt och drack gott vid ett vackert dukat bord i matsalen. Samtalade och skrattade. Kanske ett parti bridge?

Den inte helt obekanta känslan av att vara utanför livets roligheter gjorde henne modstulen.

Väl framme vid spireahäcken ut mot gatan, såg hon att deras tomt låg i beckmörker. Hon hade klippt häcken lågt så att man kunde se över den. Se vad som hände på gatan, i brist på andra händelser i livet. Vid pass en decimeter nysnö hade nu lagt sig på trädgårdsgången sedan hon skottade i morse. Men nog fanns där spår efter skor i sandremsan. Det var svårt att se.

Hjärtat slog hårt, kanske Sture hade hunnit komma hem ändå och bara låtit bli att tända, om hon nu själv hade glömt att få på ytterbelysningen innan hon gick. Underligt, hon brukade inte glömma det.

Hon ställde sig under gatlyktan ute vid grinden, tog av handskarna och lät det gula ljuset leta sig ner i handväskan medan hon grävde fram nyckeln så att hon hade den till hands. Knäppte sedan upp kappan medan hon gick mot dörren och såg redan sig själv hänga av ytterplagget och stiga ur skor och pampuscher för att sedan snabbt kila ut i köket och sätta på potatisen. Snön knarrade, mörkret slöt sig runt henne, rädslan darrade till.

Konstigt, tänkte hon återigen, samtidigt som hon hörde ett knäpp som när ett dörrlås öppnades. Var det grannen? Hon såg sig om i mörkret, men allt var stilla. Ändå fick hon en känsla av att någon var där. En tjuv? Hon kastade en blick mot källarnedgången, men såg inget ljus därifrån heller. Skymtade att något rörde sig därnere och hjärtat satte i gång att hamra medan hon med darrande händer kände att ytterdörren var låst och sedan försökte sätta nyckeln i låset. Såg genom köksfönstret att det sken svagt från golvlampan i vardagsrummet. Hade hon glömt att släcka den?

Just som hon vridit om nyckeln anade hon en svag lukt av cigarill, en kort puff som dunstade bort. Hon skulle just vända sig om för att se om det gick någon utanför på gatan, då ett svischande ljud ven bakom henne och en arm tog tag om hennes överkropp, hårt och fast. Häpet tappade hon andan och svingades vårdslöst bakåt, ner för trappan, och vacklade till så att hatten av ozelot flög av henne. Rädslan hamrade i bröstet, hon fick ur sig ett kort kvidande läte innan en handskbeklädd hand klämde till om munnen och en läderlukt gick rakt upp i näsan. Nacken smärtade när huvudet tvingades kraftigt bakåt, och en kall och olidlig stöt for genom kroppen. Hon sparkade med benen och försökte slingra sig ur greppet, men misslyckades. Något vått klibbade mellan benen. Hon kissade på sig. Tänkte på Sture. Måtte han dyka upp nu! Måtte han komma och rädda henne!

I samma stund sved det i magen och vred till av en obehaglig smärta. Gång på gång, hårda hugg och därefter ett kraftigt illamående som överväldigade henne.

Så upphörde det lika plötsligt.

Ingen attackerade henne längre och ingen höll henne fast. Hon stod där ensam, världen gungade. Hon förmådde stappla dubbelvikt upp för trappan. Kippade efter luft och försökte dra korta andetag medan hon sköt upp axlarna och fumlade efter nyckeln som satt i låset. Måste in och ringa efter hjälp. En inbrottstjuv, en våldsverkare, någon ville henne illa. Hörde steg. Hjärtat rusade. Benen bar henne inte. En pust av mild cigarill passerade återigen medan hon dråsade ner på yttertrappan.

Föll tungt och hejdlöst.

 

Ella-Kristin var inte sugen på mer arbete utan önskade att tiden bara gick tills det var dags att gå hem. Fast det var flera timmar till dess.

Då dök syster Berta upp i dörren igen.

”Skynda till intaget! Knivskada!”

Bengt-Olle och Ella-Kristin fick eld i baken och släppte vad de hade för händerna. Dörren mot ambulansintaget var öppen, en kvinna låg på båren som rullats in. Vit och med halvslutna ögon. Levde hon?

”Jag ringer Brandh. Flytta över henne!” beordrade doktorn och försvann mot telefonen.

Doktor Sverre kom strax tillbaka.

”Hon ska direkt till operation. Beställ blod”, sa han med hög och hetsig röst.

”Är det inte bättre att göra det där uppifrån?” sa syster Berta som förmodligen tvivlade på om patienten skulle leva tills de kom upp till operationssalen. Dessutom behövde de ta prover först så att de fick rätt blodgrupp och det var inte gjort i en handvändning på en patient som knappt hade något blodtryck.

Sammanlagt var de sex personer som skulle flytta henne. Ella-Kristin tog ett rejält tag i lakanet.

”Snabbt nu! Ett, två, tre, lyft”, rabblade syster Berta och de lyfte över kvinnan till bårvagnen.

Kvinnan var lätt, allt gick i ett huj. Ambulansmännen som hjälpt till stod tysta kvar som stenstoder i undersökningssalen. Den gröna klänningen hade mörka fläckar av gammalt blod på framsidan, såg Ella-Kristin.

”Vi måste få av kläderna”, sa doktor Sverre.

”Fram med saxen”, beordrade syster Berta.

Bengt-Olle hade redan plockat fram den stora saxen, ett flitigt använt verktyg på Olycksfall. Han satte skänklarna mot fållen och klippte tills klänningen föll i stycken och buken blottades med vit hud och flera sår som korta, svarta streck i huden som hade svullnat upp. Samtidigt försökte de ta pulsen, men det var lönlöst, så svag var den, och blodtrycket var knappt heller mätbart. På med ett lakan och en tunn filt.

”Håll henne varm”, sa syster Berta och de la på en filt till innan de rullade mot hissen och åkte fyra våningar upp och ringde på klockan till operationsavdelningen.

Dörren till slussen öppnades med en gång, de hade blivit förvarnade. Gurli, av alla människor, stod där tillsammans med ett biträde och en äldre operationssköterska.

Just då kom biträdande överläkare Brandh, som hade sprungit upp för trapporna. Doktor Sverre hade följt med dem i hissen.

”Skynda in med henne!” manade doktor Brandh och dök själv in i omklädningsrummet tillsammans med Sverre Bohm.

Just innan patientsängen försvann bakom de vattrade fönsterrutorna på dörrarna in till operationsavdelningen, sänkte Ella-Kristin blicken och såg för första gången ner i patientens ansikte. Det var något bekant med henne. Mer hann hon inte tänka.

Syster Berta och Bengt-Olle fångade in Ella-Kristin och de tog sig i samlad tropp långsamt ner till Olycksfall via trappan.

”Nu tar vi och lugnar ner oss med en kopp kaffe”, sa syster Berta när de passerat svängdörrarna in till Olycksfall. ”Väntrummet är fullt”, sa hon och slängde en blick in dit när de passerade. ”Men de får vänta!”

Kopparna åkte fram och skorpburken och kexen. Kaffet var inte nybryggt, men det dög.

När de väl smuttat på kaffet frågade de sig vad som hänt.

Ett biträde visste. Hon hade varit kvar nere på Olycksfall när de andra försvann och hade passat på att fråga ut ambulansmännen.

”Det är jättehemskt”, inledde hon för att få upp nyfikenheten. ”Maken hittade sin hustru livlös utanför ytterdörren till deras villa när han kom hem.”

Det blev tyst.

”I mörkret. Det var visst något fel på ytterbelysningen.”

”Det var värst!” sa syster Berta till slut.

”En galning har stuckit ner henne, trodde de”, fortsatte biträdet med ögon stora som tefat. ”Hon kan ha legat där i flera timmar. Hon kunde ha frusit ihjäl.”

En galning går lös i staden! Hu så hemskt, tänkte Ella-Kristin.

”Då kanske man ska be om eskort hem”, sa hon och undrade just om Carl var villig att möta henne klockan tjugotre för att följa henne den korta vägen till sjuksköterskehemmet.

Det hade varit underbart med en beskyddande man. Och romantiskt att sedan få krypa ner hos honom i hans lilla lägenhet och be honom hålla om henne. Be honom trösta och lugna henne.

Men det kom förstås inte på frågan. Carl behövde gå och lägga sig och sova ordentligt för att komma i kapp och orka med sitt arbete.

”Äsch, förstora inte upp det!” sa syster Berta och gav Ella-Kristin en nykter blick. ”Lilla syster har ju inte långt till Hemmet!”

Det skulle bara fattas att Bengt-Olle chevalereskt erbjöd sig att följa henne hem, tänkte Ella-Kristin då.

Men han höll tyst. Begrep förmodligen att det bara skulle leda till skvaller och illa förtal. Vem trodde han att han var, egentligen? Svassa för en ung liten syster, det gick verkligen inte an, sjukvårdsbiträde som han var!

 

Copyright © Karin Wahlberg 2015

Detta utdrag är publicerat efter godkännande av Karin Wahlberg och Wahlström & Widstrand.

Karin Wahlberg

Läs mer:

Karin Wahlberg, 65 år i oktober, debuterade med kriminalromanen Sista jouren våren 2001. Hon bor i Lund och har sommarhus på Öland, där hon arbetar deltid som förlossningsläkare. Karin Wahlberg växte upp i Kalmar. Läs om hennes barndom i veckans Hemmets (nr 27) och här. Karins egen hemsida hittar du här.

VINN!

I veckans nummer av Hemmets (nr 27/2015) lottar vi ut 10 ex av Karin Wahlbergs roman Livet går vidare (Wahlström & Widstrand). All information om tävlingen hittar du på sidan 34 i tidningen. Du kan tävla till och med 8 juli via mejl eller vanlig post.


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…