Annons

Annons

Läs årets vinnarnovell!

Dela
(0)

Lennart Lundstedt är en man i sina bästa år som tycker om att pyssla. Men inte med vilket pyssel som helst. För Lennart betyder pyssla att konstruera korsord, skriva noveller och deckare! Nu har pysslet resulterat i förstapriset i Hemmets Veckotidnings novelltävling!

Annons

Lennart har tagit sig ner från Guldheden i Göteborg för att ta emot sitt pris på Bokmässan. Särbon Susanne Fleischer och hennes mamma sitter förstås i publiken när han får prischecken på 10 000 kronor – och inte minst – äran av att ha skrivit den bästa novellen av 512 tävlande.

Lennart är bibliotekarie och tror att hans yrkesval – och hans två storasystrar – hjälpt honom att förstå sig på kvinnor så bra.

Susanne och Lennart har varit ett par sedan de träffades på stadsbiblioteket i Göteborg.

– Vi var årets romans på jobbet 1989, säger han och blinkar.

Lennart har med ålderns rätt, fyllda 63, trappat ner lite på lönearbetet. Nu arbetar han tre dagar i veckan på biblioteket och ägnar resten av veckan åt sitt pyssel.

Han skriver mycket och hans debutdeckare ”Ostadig och flyktig” kom ut för några månader sedan, så nu kan han även titulera sig författare!

Lennart har också en korsordshörna för besökarna på biblioteket där de löser kryss tillsammans och klarar av veckans stora utmaning, Svenska Dagbladets helgkryss. Han är också korsordskonstruktör och en av fyra som turas om att göra Sydsvenskans söndagskryss. Håll ögonen öppna efter hans kryss i Hemmets Veckotidning.

När kan de tänkas ringa?

Det var utmaningen att tävla som Lennart inte kunde stå emot.

– Skriv en novell, den ska vara klar ett visst datum. Då gör man det. Det finns med i bakhuvudet att man är med i lotteriet. Man har chansen trots att man vet att den är ohyggligt liten.

– Sedan pågår livet som vanligt och ibland tänker man när kan de tänkas ringa? Jag gick inte aktivt och väntade, men jag visste ju att chansen fanns.

När samtalet kom som berättade för Lennart att han vunnit var det en helt vanlig dag.

– Jag låg och läste. Jag hade städat och fick ta igen mig som belöning.

Det blir en liten resa för vinsten, lovar Lennart, som tycker att ett besök i en storstad är bästa semestern. New York var en upplevelse, inte minst när han och Susanne gick på en jazzkonsert och Woody Allen var en i bandet.

Lennart bloggar också om deckare här.

Text: Pia Ljungqvist

Foto: Peter Claeson

 

Läs vinnarnovellen!

Frukostarna på Café Roxy

 

Hon sitter vid frukostbordet, ensam sånär som på Bertils mörkblå morgonrock som han lämnat kvar. Den är hennes enda tröst just nu. En nallebjörn för en övergiven kvinna. Aldrig mer några frukostar med Bertil. På något sätt måste hon klara av frukostarna på egen hand, en dag i taget, det måste gå…

Nu efteråt ser jag tillbaka och tänker på hur det var den där morgonen i köket, en alldeles vanlig morgon, som jag först trodde…

Men plötsligt slog han av ljudet på radion och sa att det var något han ville säga mig och att det var viktigt, han ville inte bli avbruten, sa han och så fortsatte han. Han bara malde på och han måste ha skrivit något slags manuskript innan som han höll sig till för han stakade sig knappast alls. Han stod där bakom köksstolen och höll sig i ryggstödet och fortsatte, fortsatte. Själv blev jag väl lite trött efter ett tag, det var så många ord och meningar att hålla reda på och jag tappade nog koncentrationen, men så kom han fram till slutklämmen, som visade sig bestå i att han ansåg att vårt äktenskap var slut och att han hade packat ett par resväskor som han redan burit ut till bilen, och tack för alla de här åren tillsammans.

Och så räckte han fram högerhanden över köksbordet och reflexmässigt sträckte jag fram min högra hand och så skakade vi hand. Som två idrottsmän som tackar varandra för en väl genomförd match, tack ska du ha. Boxning eller brottning eller vad som helst. En renhårig och fin uppgörelse, vem som vunnit framgick inte, det hade kanske blivit oavgjort. Nu var kampen tydligen över i alla fall och ingen returmatch i sikte om jag tolkade stämningen rätt.

Sedan hängde han av sig morgonrocken över stolen, bugade sig lätt och så gick han. Ut ur köket och ut ur äktenskapet, inga svårigheter alls, han bara gick, jag hörde honom gå genom hallen, nerför trappan, och när jag vände mig om och tittade ut genom fönstret såg jag honom sätta sig i bilen och köra i väg.

Och här sitter jag vid frukostbordet, ensam sånär som på hans mörkblå morgonrock snyggt draperad över stolsryggen. Lite tomt, får man väl säga. Och tyst. Ingen make som pratar, ingen radio som står på. Tyst, bara tyst.

Aldrig mer några frukostar med Bertil, det var väl så jag skulle uppfatta hans monolog nyss, slut med allt. Dessa frukostar som de senaste decennierna utgjort fundamentet i vårt äktenskap. Skilda sovrum, visst, det är säkert inte så ovanligt, det lär förekomma oftare än man tror, men varje morgon sågs vi i köket och åt frukost tillsammans, alltid med radion på.

Framför allt på lördagarna var radion viktig, då lyssnade vi på Ring så spelar vi. Tävlade tillsammans, förde protokoll över frågor vi klarat och inte klarat, det var Bertil och jag mot resten av mänskligheten, i varje fall den del av mänskligheten som gjorde sig besvär med att ringa upp programledaren.

Vi var rätt duktiga, maken och jag. En del specialämnen kunde vi glänsa i: svensk schlagermusik från 1940-talet, de franska impressionisterna, kemiska grundämnen, botanik, de nordamerikanska delstaterna och deras huvudstäder, europeisk historia med betoning på medeltiden, nobelpristagare i skilda ämnen, Svenska Akademiens mer bemärkta medlemmar genom tiderna, sådana saker. Möjligen var jag lite svag när det kom till svensk geografi, men eftersom Bertil arbetat som försäljare i stora delar av landet i många år innan han pensionerades, täckte han upp bra i det avseendet. Särskilt när det gällde norra Sverige, kustkommunerna där som man så lätt blandar ihop.

Protokollen förvarade vi i pärmar inlåsta i ett brandsäkert kassaskåp i Bertils arbetsrum, det kändes tryggt och fint. Bra om det skulle komma någon kontrollant och be att få se våra papper. Kanske lite udda, det där med kassaskåpet, förstås. Men varje äkta par har väl sina hemligheter och egenheter ihop. Sådant som man släpper fram och vågar bejaka när man känt varandra länge och tycker att man kan slappna av. Alltså: tryggt och fint med kassaskåpet, hela vårt förhållande kändes kassaskåpssäkert.

Men just nu känns ingenting tryggt och fint. Tvärtom. Jag drar till mig Bertils morgonrock, sitter länge med den i knäet, smeker den. Okej, jag erkänner. Det är något nästan fetischistiskt över mitt förhållande till den här morgonrocken, jag är glad att Bertil lämnade kvar den. En sista gest av vänlighet från hans sida, han visste vad jag behövde. Morgonrocken. Den är min enda tröst just nu. Frottérocken, trösterocken. En nallebjörn för en vuxen och övergiven kvinna.

På något sätt måste jag klara av det här, klara av mina egna frukostar, en dag i taget, det måste gå.

 

Men det gick inte. Så jag reste till en annan stad och tog in på ett litet hotell, för vad skulle jag göra, och där bor jag fortfarande. Betalar för en vecka i taget, ännu så länge har jag råd. Och portieren, som heter Harry, har blivit som en god vän, han ger mig goda råd, han tipsar mig om ett och annat. Han ska hjälpa mig att återvända till det vanliga livet, till normaliteten, säger han, han ska hjälpa mig att hitta en ny man att äta frukost med. För han förstår att det är vad jag behöver, det går inte med mindre.

Först försöker han i alla fall få mig på andra tankar, ge mig ett nytt perspektiv på sakernas tillstånd.

– Man kan klara sig bra utan partner också, säger han. Vara självständig, kunna njuta av oberoende och frihet och slippa både det ena och det andra.

– Det ena som man slipper? undrar jag.

– Alla tvåsamhetens trista ritualer. Tjat och tjafs och smutsiga strumpor.

– Och det andra?

– Mer tjat och tjafs, ännu fler smutsiga strumpor.

– I så fall vill jag inte slippa vare sig det ena eller det andra, säger jag, jag vill ha allt, även strumporna. Framför allt någon att äta frukost med. En ny karl.

– Okej, nickar Harry.

Och så förklarar han.

– Nuförtiden går man inte på dansrestaurang för att träffa någon, man träffas på nätet, man nätdejtar. Hur lätt som helst om man bara har en dator.

– Men det har man inte, säger jag, och det vill man inte skaffa sig heller.

– Enkelt, tycker Harry som inte ger sig i första taget, då går man till biblioteket tvärsöver torget, där har de hur många datorer som helst och allt är gratis. Gå dit bara och sätt i gång.

 

På biblioteket vill de att jag ska skaffa ett lånekort, annars får jag inte använda deras datorer. Och en pinkod, det måste jag också ha när jag ska logga in. Som med ett bankomatkort, en kod man knappar in. Annars går det inte. Så jag visar upp en legitimation och då får jag ett lånekort och en sådan där kod på direkten, fyra siffror rakt ut i det blå, och så pekar personalen bort mot andra änden av lokalen, där står datorerna, varsågod. En timme om dagen, det är bara att logga in och sedan är man ute på nätet. Inget svårt alls.

– Och fotografier? undrar jag. Om man vill sända ut ett foto i rymden med sin dator, till en viss adressat, någon man etablerat kontakt med, hur gör man då? Mejlar över det, eller vad man säger? Om nu någon skulle vara intresserad av ens utseende, sådant är kanske viktigt. Hur man ser ut.

Då säger bibliotekarien något om skanner eller usb-minne och att det finns en bruksanvisning man ska följa. Då blir allt så konstigt och det känns som om jag ska gå sönder, varför ska allt vara så svårt, så jag tackar så mycket för hjälpen och går därifrån. Måste väl kunna skaffa mig en karl utan hjälp av ett vaddetnuhette, usb-minne. Finns väl papper och penna, finns väl gamla hederliga bekantskapsannonser i tidningarna, det gjorde det i alla fall förr, det var så jag träffade Bertil. Annonser med signaturer man skulle skriva på kuvertet för att brevet skulle komma fram till rätt person, signaturen ”Ensam i Medelpad” eller så.

Vad man nu kan hitta på, något man känner sig bekväm med. ”Längtande skorpion” använde jag själv när jag annonserade för många år sedan och fick tag på Bertil. Just nu är jag en längtande skorpion igen, så kan det bli. Tillbaka vid en utgångspunkt. Som om tiden med Bertil aldrig existerat, alla de åren utraderade och förpassade till evigheten.

Min ömkliga tillvaro nu: ensam och utsatt, ensam med en mörkblå morgonrock på ett ödsligt hotellrum. Det är så man kan gråta. Om man nu har talang för att tycka lite synd om sig själv, och vem har inte det. Helt talanglös är man ju inte.

Jag hittar en tidningskiosk, köper med mig ett antal tidningar och lite papper och kuvert och frimärken, och i närheten av kiosken finns det ett café, Roxy heter det, jag går in. Snyggt och propert, man känner sig hemma med en gång. En servitris med ett vänligt leende, bara en sådan sak, trevliga sittgrupper, lagom långt avstånd mellan borden. Inte så mycket folk heller, lugnt och tyst. Kaffe och en napoleonbakelse, för något måste man ju unna sig, och sedan börjar jag svara på annonser, skriver och skriver, det ena brevet efter det andra. För det finns många ensamma människor i Medelpad och många längtande skorpioner överallt ute i landet, det märker man snart.

 

Några dagar senare sitter jag på Café Roxy igen, klockan är inte så mycket, tur att man öppnar tidigt här. Ett fik för morgonpigga arbetare, kanske. Och för folk som aktivt sysslar med bekantskapsannonser, det är här vi hamnar.

Jag har funnit ett bord som står lite diskret i ett hörn under en jugendlampa och här försöker jag skapa en autentisk situation, jag iscensätter eventuella framtida frukostar. All rekvisita finns, det är bara mannen mittemot som saknas.

Och här kanske han kommer, den förste jag fått kontakt med. Signaturen ”En glad gamäng”, det låter ju lovande. Någon med ett varmt skratt och ett lagom stort lager av roliga anekdoter på lut, det vill man gärna inbilla sig. Pepitarutig kavaj, mörka byxor, till och med en liten artig bukett blommor i handen. Klassisk gentleman, bestämmer jag mig för.

Några hälsningsord, han sätter sig ner och jag viftar till mig servitrisen. De har bordsservering här, och snart har vi kaffe och smörgås framför oss.

– Så? öppnar mannen, som heter Ove och enligt egen uppgift är sjuttiotvå år. Ungefär som jag, mogen ålder, vet vad han gör.

Jag nickar, ler lite, tänker låta honom sköta spelet till en början, ge honom chansen att ange en vilja och en riktning.

– Du sa något om frukostar, fortsätter Ove, som uppvisar gott bordsskick, servett i knäet, inget sörplande, inget prat med smörgås i munnen. Han sköter sig bra, så jag bestämmer mig för att köra en snabbversion för att spara tid, jag böjer mig ner mot sportbagen jag har på golvet.

– Så här, säger jag, så här kanske. Vad tror du?

Och så drar jag upp Bertils morgonrock ur bagen, håller fram den mot Ove.

– Nytvättad, säger jag. Visst är den snygg?

– Till mig? frågar Ove.

– Jag vill att du provar den, bara det. Så att vi får se… om det fungerar…

– Fungerar? säger Ove och reser sig upp.

Han sätter på sig plagget, snurrar runt och rör sig som en mannekäng på en catwalk, showar och skojar till det och förstör hela situationen. En glad gamäng, den saken är klar. Lite för glad, bestämmer jag mig för. Inget allvar, ingen värdighet.

Ånej. Aldrig i livet. Ingen ska få driva gäck med Bertils morgonrock.

– Fungerar inte, säger jag. Men tack i alla fall, jag betalar din frukost.

 

Men man får inte ge sig. Dagen därpå är det dags för signaturen ”En riktig rackarpojke” att visa upp sig. Rackarpojken säger sig heta Evert, är djärvt klädd i utsvängda gabardinbyxor och en halvgenomskinlig skjorta, han är en kusligt resultatinriktad man; han sveper två släta koppar kaffe och sedan undrar han om vi inte ska flytta ihop och så frågar han om jag har bil och körkort och måste vi sitta länge på det här unkna caféet?

Jag skakar på huvudet och biter ihop, vet inte vad jag ska säga, jag bara pekar mot utgången. Alldeles utmattad, var kommer alla konstiga människor ifrån? Men jag får skylla mig själv. Alla annonser jag svarat på, alla män jag bjudit in till Roxy. Klart att man måste gå på en nit emellanåt, vad hade jag väntat mig?

Så blir det resten av veckan också, ingen av karlarna klarar frukostprovet. De är för tafatta, glåmiga, fåniga, inbilska, tröga, blöta, vädjande. Ingen av dem kan bära upp morgonrocken, det blir tummen ner från min sida och tack för visat intresse. Ingen av dem går vidare till andra omgången.

Veckan därpå. Nya män, jag är seg, jag fortsätter. Har fått bra kontakt med servitrisen med sitt vänliga leende, hon vet vad jag håller på med, hon hejar på och ger mig rabatt på frukostarna.

Morgnarna går väl an, men resten av dagarna… Kvällarna, nätterna. Jag håller mig inne på hotellrummet, vill inte visa mig ute på stan, vill inte skylta med min ensamhet. Lägger mig tidigt, längtar efter morgondagen och nästa frukost på Café Roxy.

 

På lördagen är det träff med Kjell, pensionerad gymnastikdirektör, signatur ”En tango med dig”. Diskret och angenäm doft av rakvatten, fin hållning, varma händer, skjortan sportigt öppen i halsen, en axelremsväska som han placerar under bordet. Han klarar frukosten och han klarar morgonrocken och han säger att han älskar frågesport, speciellt geografiska frågor, kustkommunerna i norra Sverige och så. Han känns som en fullpoängare, han avancerar till slutprovet.

Vilket innebär att jag tar upp en transistorradio ur den rymliga väskan, jag ställer radion på bordet och så sitter vi där, Kjell och jag. Äter frukost, hör på radio, konverserar milt och civiliserat.

Det är Ring så spelar vi på P4 och snart dras vi båda in i frågeleken, det är som ett gift, vi svarar i munnen på varandra och vi skriver protokoll, ordning och reda. Vi kompletterar varandra på ett häpnadsväckande sätt; det inte han kan, kan jag. Och vice versa. Tillsammans är vi oslagbara, känns det som. Det är egentligen bara en fråga vi missar, det är något om en yngre sångerska, något om vem hon skaffat barn med.

– Ska man kunna sånt? undrar Kjell och skakar misslynt på huvudet.

– Verkligen inte, säger jag. En sån fråga behöver vi inte protokollföra, vi hoppar bara över den. Folk får säga vad de vill.

Kjell nickar belåtet och konspiratoriskt. Vi hoppar över frågan och därmed har vi en skamlig hemlighet ihop. Och har man en hemlighet ihop, känns det som om man har mycket annat ihop också. Nästan ett liv.

Det sitter som en smäck, tänker jag efter en stund. Bara att gratulera varandra, det fungerade, det är inte klokt alls, herregud vilken tur vi haft.

– Fint, säger jag. Du och jag, bra.

– Ett ögonblick, säger Kjell och ler blygt, bara en sak jag vill kolla. Om du ursäktar. Titta här.

Han böjer sig ner och drar fram axelremsväskan, öppnar blixtlåset, lirkar fram något, ett paket av något slag. Present? Redan?

– Det här med frukostar, säger han. Jag har alltså varit gift tidigare, det tror jag att jag nämnde i brevet, och vissa saker blir man lite van vid, saker som man har svårt att släppa… saker som hör hemma vid frukostbordet… som man känner sig trygg med… Vad tror du?

Och så öppnar han paketet, han sliter av papperet, rodnande av iver.

Papiljotter. Blå plastpapiljotter i storpack. En förbaskad massa papiljotter, hundratals.

– Skulle du kunna tänka dig… om du ville… ja, prova några?

Här sitter vi på Café Roxy. En morgonrocksfetischist och en papiljottgalning. Vilka charmanta frukostar vi ska ha i framtiden.

Av Lennart Lundstedt

Ill: Gerard Fay/Pwa International


Läs mer om:

Dela
(0)


Annons


Annons

Laddar nästa sida…