Annons

Annons

Kerstin var 43 när hon fick veta sanningen om sig själv

Dela
(0)

 

Kerstin Friberg kommer aldrig att glömma en viss sommardag 1987. Hon var 43 år gammal och fick äntligen veta sanningen om sig själv. Det blev en svår chock för henne, men också en lättnad. I Hemmets Veckotidning nr 10 berättas hennes gripande historia!

Annons

Redan som barn kände Kerstin Friberg att något var fel. Hon hade allt man kan önska sig, en familj som älskade henne, ett fint hem fullt med leksaker och gott om vänner. Men det var något som skavde, något som inte kändes rätt. Varför fanns det till exempel så få bilder av henne som spädbarn? Och hur kom det sig att hon var född i Stockholm trots att familjen aldrig hade bott där? Flera gånger hade hon försökt fråga sin mamma och pappa, men varje gång fick hon bara korta och undvikande svar.
Det skulle dröja tills Kerstin var över 40 innan hon slutligen fick svar. En sommardag 1987 föll alla pusselbitarna på plats.
– Vi var på pastorsexpeditionen eftersom min son Martin behövde ett nytt pass. Vi satt där i väntrummet när jag plötsligt fick en ingivelse och bad om att få se mina egna födelsepapper. Jag vet ärligt talat inte varför jag gjorde så, men det var väl för att jag alltid hade haft den där känslan av att något inte stod rätt till, berättar Kerstin, i dag 69 år.
Kanslisten försvann in i ett arkiv och återvände efter en stund, nu tillsammans med kyrkoherden.
– Det blev lite uppståndelse där på pastorsexpeditionen, jag förstod att något hade hänt. De hade med sig en tjock bok där jag själv fick läsa. Jag hittade mitt namn och intill stod det ”mor” och ”far” – och två helt främmande namn. Jag läste flera gånger. Det var som en filmscen där jag själv spelade huvudrollen.

Chocken var total för Kerstin. 43 år gammal hade hon utan förvarning fått reda på att hon var adopterad. Kerstins mamma var vid den här tidpunkten redan död, men pappan levde. Och prästen som bevittnat hela dramat hade sin bestämda uppfattning.
– Han ville prata med mig och bad mig att jag inte skulle berätta något för pappa. Att det skulle bli ett för svårt trauma för en gammal man. Det lovade jag honom. Sedan sa vi adjö och jag gick raka vägen till pappa och la korten på bordet.
Pappan reagerade med lättnad och glädje.
– Han blev överlycklig. ”Äntligen har du fått veta”, sa han och kramade om mig. För honom var det ett avslut, men för mig blev det i stället början på något.
Kerstin hade i ett slag fått sin livshistoria vänd upp och ner. Hon visste först inte vad hon skulle göra. Givetvis ville hon veta mer om sina biologiska föräldrar och sin bakgrund. Kanske hade hon syskon, hon som alltid varit enda barnet? Men efter några dagars funderingar och vånda så bestämde hon sig för att vänta med sina efterforskningar.
– Det var av respekt för min pappa som jag fattade det beslutet. Jag ville inte dra i det så länge min pappa levde.
Det skulle dröja tio år innan hon slutligen kunde gå till botten med vem hon egentligen är. Sedan tidigare visste Kerstin att hennes biologiska mamma var död, men hon lyckades få fram information om vem som var innehavare av gravrätten. Kerstin letade fram en adress i Stockholm och en kväll i juli 1997 åkte då 52-åriga Kerstin dit tillsammans med sin dotter.
– Jag var jättenervös, vågade inte ringa innan. Jag sa åt min dotter Jenny att hon kunde vänta i bilen. Jag minns att porten var uppställd av någon anledning. Jag tog hissen upp och plötsligt stod jag där utanför lägenhetsdörren, berättar Kerstin.

Med lätt darrande hand ringde hon på dörrklockan och efter några sekunder öppnade en kvinna. Kerstin presenterade sig.
– Nämen, har det poppat upp en syster till! utbrast kvinnan med ett stort leende.
Mottagandet blev varmt och kvinnan presenterade sig som Britt-Marie. Kerstins dotter kallades omgående in från bilen och det blev en lång kväll för de båda systrarna. Kerstin minns den med ett brett leende på läpparna.
– Det var en så fantastisk obeskrivlig känsla. Helt enkelt underbart. Jag som vuxit upp som enda barnet hade plötsligt fått ett syskon. Där satt jag och pratade med min egen syster!
Britt-Marie, som fostrats av deras gemensamma mamma, kunde dessutom berätta att det fanns ytterligare två syskon – Svea och Göran – som också lämnats bort som spädbarn.
– Genom åren har vi fått väldigt fin kontakt. Mina syskon är mina rötter och betyder allt för mig. Jag är så glad att jag hittade dem. Samtidigt känns det bittert att det skulle dröja så länge innan vi lärde känna varandra, och för fyra år sedan gick Svea bort. Jag fick vänta halva livet på att få mina syskon och det känns inte rättvist, säger Kerstin.
Relationen med syskonen har varit som plåster på såren för Kerstin. Men känslan av att ha blivit sviken svider fortfarande. Särskilt smärtsam är vetskapen om att flera i släkten visste om att hon var adopterad, men hade avkrävts tysthetslöfte.
– Det är kanske det som känns allra värst, att ha blivit sviken på det sättet. Jag känner mig så lurad! utbrister Kerstin.

Många har genom åren uppmanat Kerstin att förlåta och gå vidare. Och hon har försökt, men inte riktigt lyckats. Mycket av besvikelsen är riktad mot mamman, som enligt Kerstin var den av föräldrarna som var drivande.
– Jag kan ju på något plan förstå varför min mamma gjorde som hon gjorde, men förlåta kan jag faktiskt inte. Det var fel att inte berätta, att föra mig bakom ljuset i alla dessa år. Jag vet inte varför hon aldrig berättade. Det enda jag har fått som svar från mina släktingar är att hon alltid var rädd att jag skulle överge dem om jag fick veta, berättar Kerstin och tillägger:
– Jag tänker ibland att hela det här livet måste ha tärt något fruktansvärt på mamma. Hon gjorde allt för att jag inte skulle få reda på något. Att ständigt leva med den här lögnen, det måste ha varit väldigt jobbigt.
Det var en hel del som föll på plats efter att Kerstin fått reda på att hon var adopterad. Till exempel förstod hon plötsligt varför hennes mamma alltid hade varit så överbeskyddande under hela hennes uppväxt.
– Jag var enda barnet och blev fruktansvärt bortskämd. Jag kläddes alltid upp som en prinsessa och ingenting fick hända mig. Jag förstår att det var i all välmening, men man får inte göra så mot ett barn. Jag var ju precis handikappad när jag kom ut i arbetslivet, kunde varken laga mat eller tvätta eller någonting.
Fortfarande i dag, mer än 25 år efter att hon fick reda på att hon var adopterad, händer det att Kerstin ”sitter och ältar” – som hon själv uttrycker det – sitt förflutna. Känslorna av svek bubblar. Men Kerstin vägrar att se sig som ett offer. Man har alltid ett eget ansvar, slår hon fast.
Och de gånger livet har känts motigt har hon hittat ovärderlig hjälp från AFO – en organisation för vuxna adopterade och fosterbarn.
– I föreningen har jag fått så otroligt mycket stöd och styrka, förstått att jag inte är ensam om detta. Det har betytt mycket. Sedan har min man Arne också varit vid min sida hela tiden, så jag har aldrig varit ensam.

AFO är en förening som ger råd och stöd åt vuxna adopterade och fosterbarn. Kontakt: www.afo.se eller 08-570 240 66.

Text: Jakob Hydén

Foto: Satu Knape

 


Läs mer om:

Dela
(0)

Annons

Annons

Annons


Annons


Annons

Laddar nästa sida…